Vikten av en bejakande, aktiv identitet och bild av framtiden kan i stort sett inte underskattas. Alternativet – ressentiment och självförtärande negativitet – är för tragiskt för att ens övervägas.

Identitetspolitik förknippas till stor del med negativitet, och det med all rätt. Oavsett om vi talar om amerikanska minoritetsgruppers vilja att tvinga sig in i majoritetssamhället eller radikal, vit rasism är det svårt att förneka att det läggs en hel del energi på att peka ut vilka skurkarna är, och angripa dem. Det är problematiskt oavsett hur man ser på själva de frågor olika identitetspolitiska grupper driver.

Av ett följer inte automatiskt ett annat
Få kan förneka att svarta under perioder utsatts för tämligen brutal behandling från olika europeiska folkslags sida, men att detta skulle medföra en kollektiv, rasgrundad skuld som befriar svarta från eget ansvar och ålägger alla världens europeiskättade att för evig tid leva med dåligt samvete är debilt in i det extrema. På samma sätt är det mest tokstollar som idag förnekar att många av de problem ’extremhögern’ tar upp – europeiskt självförakt, havererad invandringspolitik och en radikal brist på mening och värderingar i västvärlden – är oerhört relevanta i dagsläget, men av det följer inte att varje tänkbar tirad om andra folkgrupper är sanningsenlig eller konstruktiv.

För den som vill bedriva identitetspolitik – gynna sin egen grupps intressen eller åtminstone skydda den och dem – är det här viktigt att beakta. Givetvis måste man försvara sina ståndpunkter, vara principfast och blottlägga strukturer och individer som vill eller av andra orsaker gör illa. Samtidigt gäller det att ha i åtanke varför man bedriver denna politik, och varför man resonerar som man gör.

Destruktiv identitetspolitik
Många minoriteters identitetspolitik är överhuvudtaget inte skapad för att gynna grupperna ifråga. De ideologier som stött avkolonialisering, amerikansk tvångsintegration och andra intressen som formellt framställs som framsteg för grupperna ifråga, har egentligen överhuvudtaget inte varit ämnade att skydda eller främja dessa etniciteters sammanhållning och fortsatta liv.

Tvärtom är denna typ av ideologi, som gjordes klart av Marx redan när han stödde tredje världens nationalismer, helt enkelt ämnad att bryta ner vad som ses som illegitima former av dominans. På Marx tid talade man i termer av ”världskapitalism”, men den identitetspolitik som överlevt marxismens död har inte några reella ambitioner att avskaffa kapitalismen. Istället lägger den sin energi på att bekämpa europeiska människors, inte dominans, utan existensberättigande.

Här menas inte att alla företrädare för medborgarrättsrörelser eller Tredje världen-nationalism alltid varit inriktade främst på att förstöra för européer och varit ointresserade av sin egen folkgrupps fortsatta liv. Inte heller att varje uttryck för sådan nationalism alltid utnyttjats av så att säga ”globalistiska” ideologiska intressen. Inom Europa är det dock svårt att på annat sätt tolka det faktum att minoriteters religiösa och etniska självhävdande främjas av makthavare inom media och politik som mer eller mindre uttryckligen annars motsätter sig allt vad etnicitet och religion heter.

Icke funktionell identitetspolitik
Många identitetspolitiska grupperingar får med andra ord ses som ”lurade”, i meningen att (ursprungligen) vänsterns och (senare) den generella humanismens ambitioner inte är att skydda några gruppers intressen, utan tvärtom att upplösa grupperna i en utopisk, etnicitets- och överlag gruppfri värld av autonoma individer. Deras funktion har historiskt varit, och är fortfarande, att underminera de sorgliga resterna av europeiskt etniskt självmedvetande. Detta har också, allt annat lika, bidragit till att göra många av dem till så monumentala misslyckanden.

Det eländiga tillståndet i södra Afrika har visserligen många orsaker, men en klart bidragande orsak (som i många fall lett till konkret politik) har varit att befrielserörelserna ofta inbillade sig – med god hjälp av västerländska marxistiska akademiker – att det skulle vara nog  att besegra européerna, så att säga ”bannlysa rasismen”, och att i stort sett allting annat skulle lösa sig själv. Massiv HIV-utbredning, ekonomiska misslyckanden och tribalistiska rasistkulturer som är lika repressiva mot många minoriteter som någonsin Apartheid, med skillnaden att de inte klarar att föda befolkningen ordentligt, har istället kommit att utmärka stora delar av subsahariska Afrika. Vissa av de rörelser som kommit till makten har överhuvudtaget inte spelat någon positiv roll för svarta afrikaner, utan helt enkelt  minskat det europeiska inflytande i världen, och i viss mån dödat och förföljt de spridda vita minoritetsgrupper som levt i deras länder. För en viss typ av ”antirasister” torde detta innebära att de varit framgångsrika.

När man inte vill förstöra…
Problemet för europeiska identitetsrörelser är att de inte finns till för att förstöra något annat, och inte legitimeras genom någon destruktiv (och grundligt omöjlig) föreställning om ett lyckorike på jorden (för övrigt en förvriden feltillämpning av föreställningen om ’överjordisk’ perfektion vi finner i de flesta religiösa traditioner). Då är det särskilt viktigt att inte falla i fällan att lägga all sin energi på att bekämpa olika externa fiender. Risken finns annars att hela projektet urartar till samma typ av steril, teoretisk och hatgrundad ideologi som vägleder de postmarxister som ger sitt hycklande stöd till muslimers och svartas identitetskamp i förhoppningen att det en dag ska leda till global, absolut jämlikhet.

Det är en lärorik varning att se dessa människor strosa runt på institutioner och redaktioner, glatt obrydda om i vilken mån Sydafrika eller den muslimska världen, bägge  frigjorda från ”vit dominans” genom teorier snarlika den moderna vänsterns, faktiskt korresponderar med deras utopi. Det enda som vore sorgligare än fortsatt västerländskt självmord vore en framgång för pro-europeiska rörelser som resulterade i misslyckande eller katastrof på grund av marxistartad, dogmatisk ideologi och/eller avtrubbade, brutala representanter för rörelserna ifråga. Det är för övrigt inte i första hand en fråga om ”-ismer” eller politiska ställningstaganden, utan en allmänmänsklig fråga om inställning.

Konstruktivitet och dygd
Det absolut centrala för allt vi företar oss måste alltid vara det positiva, konstruktiva och bejakande. Det krävs visserligen att man odlar en del dygder som av en snurrig samtid gjorts suspekta – inte minst personlig hederskänsla, beredvillighet att säga sanningen även om den upprör och förmågan att försvara sig själv. Ändå får man se till att hålla ögonen på bollen. Varje anständig människas kriterium ska alltid vara att, pretentiöst och otidsenligt som det kan låta, göra det rätta – det goda, till och med. Känner man någon gång att det man håller på med inte är av den arten, inte motiveras av det rätta utan av personligt agg, ska man beakta det och ta ett steg tillbaka. Hat föder cancer i den som hatar.

I en tid som präglas av å ena sidan slätstruken feghet och å andra sidan kaotisk, ofta oseriös, polemik kan det vara svårt att hitta riktmärken, gemenskaper och kulturella uttryck som kan utgöra grund för ett positivt, bejakande perspektiv. Ändå är det precis det man måste sträva efter. Som svensk, europé och människa.

En liten början? Identitär Idé 2011

Om skribenten: Solguru

Solguru tar avstamp i perennialism och Tradition, och i en politiskt reaktionär grundinställning, och försöker erbjuda en blandad kompott av perspektiv och kulturella fenomen. Här diskuteras och kritiseras modernitetens olika aspekter, från sekularism och humanism till mångkultur och feminism. Även positiva fenomen behandlas - kultur i dess olika former, och infallsvinklar som kan bereda en utväg ur eländet vi kallar nutid.