Solitär i nyspråkets tid

Okategoriserade

Det finns en genre som behandlar stäppvargens problem. Med stäppvargar menar jag sådana som står utanför och i opposition till sin tid. Till genren vill jag räkna Colin Wilsons ”The outsider”, Julius Evolas ”Ride the Tiger”, Ernst Jüngers ”Eumeswil”, Herman Hesses ”Stäppvargen” och nu även Thomas Nydahl som har lämnat ett läsvärt bidrag till den här sortens böcker med ”Solitär i nyspråkets tid”. Jag inledde med att använda Hesses term ”Stäppvarg” här, men Nydahl använder ordet ”solitär”, Evola skriver om ”den differentierade människan”, Wilson kallar typen för ”outsider” och Jünger använder begreppet ”anark”. Men jag menar alltså att de här böckerna behandlar samma tema även om de använder olika ord och närmar sig saken utifrån olika infallsvinklar.

En konformist kan hävda att solitärer bara är förvirrade och att de helt enkelt borde anpassa sig efter samhället. Men är det nuvarande samhället värt att göra till sitt eget? Det tycker inte Nydahl och han skräder inte på orden: ”Jag vill bort från denna vidriga samtid. Den är förljugen, falsk och självbedragarens tid.” Han citerar Albert Camus: ”Ett krämarnas Europa – man blir förtvivlad.”

Vid sidan av ”solitär” nämns ”nyspråkets tid” i bokens titel. Vad är det? Nydahl skriver: ”Det gamla språket? Man kan inte säga så. Språket samlever i det nya och det gamla varje dag. Men det finns ett alldeles specifikt nyspråk som formats av makten och politiken, ett språk som vill klä oss i uniform, ett språk som vill oss illa och som vill att vi ska överge känslan av att vara medborgare. Till förmån för vad? Till förmån för konsumenten. Jag köper – alltså är jag. Det gamla språket – om vi nu för ett ögonblick säger så – rymde inte konsumenten. Hon var inte uppfunnen.” (52)

Nydahl är ofta mycket självutlämnande i sina texter. Det är lärorikt att läsa om hur han föll för totalitarismens lockelser som ung, men sedan har gjort upp med den. Det finns en del där att fundera över för oss som är dissidenter idag. Att upprepa samma misstag som redan har prövats i olika varianter under 1900-talet verkar vara en dålig idé. Om sedan misstagen kallas kommunism, fascism eller nationalsocialism spelar mindre roll. De har det totalitära gemensamt.

Hur kan vi härda ut i den vidriga samtiden? Bland Nydahls motgifter finner vi litteraturen, ensamhet, tystnad, långsamhet, monotoni och fado. För min del spelar också de stora mystikerna en viktig roll. Jag vet inte hur Nydahl som religionskritiker ser på saken, men William Blake måste väl räknas till de fria andarna? ”To see a world in a grain of sand, and a heaven in a wild flower. Hold infinity in the palm of your hand, and eternity in an hour.” Sådana ord får den förljugna och andefattiga samtiden att krympa ihop till mer hanterliga proportioner för mig. De passar dessutom utmärkt tillsammans med tystnad och ensamhet.

Boken är klart läsvärd, inte minst för stäppvargar, tigerryttare, outsiders, anarker och andra motsträviga människor. Den kan inhandlas av Nydahl här: [Klick]

Jag vet nästan ingenting om fado, men det verkar vara en musikstil som är värd att utforska.

Relaterat: Rida Tigern