Våren har anlänt med buller och bång – bokstavligt talat. Medan den isländska underjorden spyr ur sig jordens innanmäte, lyser solen på de flesta håll i vårt land. Det nordiska året är ett av de tydligaste exemplen på cykler manifesterade i den materiella världen – död och återfödelse, gång på gång, år efter år. Det är möjligt att den indo-européiska världsbilden kunnat uppstå vid ekvatorn lika väl som någon annanstans, men i så fall hade den saknat sitt mäktigaste fysiska uttryck. Få ting vittnar om verkligheten, om så väl oändlighet och transcendens som dynamik och föränderlighet, som årstidernas växlingar på den nordligare delen av halvklotet.
På många sätt kan man tycka att det nya årets inträde borde firas samtidigt med våren. Det långvarigare och varmare ljus som hör våren till är tydligast tänkbara löfte om förnyelse och återfödelse. Det som varit fruset och stillaliggande vaknar och blommar ut – mer så på landsbygden än i stadsbetongen, men ändå. Det som legat dolt under ett tungt och tryckande lager av med vinterns förlopp allt smutsigare snö tinar fram. Först de ruttna rester, som närmast travesterar den av vintern dräpta grönskan, sedan den nya explosion av liv och kraft som fötts ur gångna blommors pollen.
Föreställ dig att någon föddes med sinne och minne i fullt bruk någon gång i januari. Han skulle betrakta en värld dominerad av snöyra och bitande kyla, alternativt av slask, mörker och regn, beroende på var i vårt land han befann sig. Om ingen behagade berätta för honom att tillståndet var övergående – kanske nödvändigt, men inte permanent – skulle han nog inte tro annat än att vintern skulle vara för evigt. Att det karga klimat av livlöshet som dominerade markerna och slagit ut nästan alla livstecken plötsligt skulle ta slut vore knappast en sannolik slutsats för detta mirakelbarn. Vårens blixtrande sol, grönska och fåglar skulle komma som från ingenstans – som en chock och, kanske framförallt, en glad överraskning. Ändå kommer våren förr eller senare, lika säkert som vintern en gång drog in över landet. Och även om det kanske inte finns några mirakelbarn som trots fullt utvecklade sinnesgåvor inte upplevt den förra våren, finns det en hel del gamla dementa som glömt bort den. När vintern känns som längst är man nästan sådan själv.
Men kommer gör den, våren. Björnar traskar ut ur sina iden, bär växer, solen skiner och landet sträcker på sig och gäspar. Den en gång allsmäktiga snön smälter och försvinner ner i underjorden som vatten. Allt som dolts därunder kommer till ytan, vare sig det är förlorade leksaker i olika skick eller hundskit. Det man kan ta in och ge tillbaka till barnen kommer åter till heders, det övriga sköljs bort eller kastas i soporna där det hör hemma.
Det är en löftesrik tid. Luften är snart fylld av pollen – då väntar vi bara på blommorna.
Om skribenten: Solguru
