För att kritisera samhället måste man förstå samhället. Vill man diskutera maktstrukturer, måste man förstå hur de tar sig uttryck. Oförmågan att göra detta har gjort svensk vänster oduglig, vilket är lärorikt.
Den svenska vänsterns marginalisering är ett fenomen som är intressant att betrakta. Till viss del är det inte alls fråga om någon marginalisering, utan tvärtom en ideologisk seger. Det finns inga politiker i Sverige som på allvar kan främja en agenda som på något sätt avviker från vänsterns vad gäller centrala kulturella och etiska frågor – invandring, abort, jämlikhet, jämställdhet och snart sagt alla vänsterns kärnfrågor omfattas till fullo av samtliga representanter för den parlamentariska, senkapitalistiska ordningen i Sverige. Icke desto mindre kvarstår kapitalismen, konsumtionssamhället och det Marx kallade alienationen – marxismen som ekonomiskt och socialt system har reglerats helt ut från ekvationen. Den är kort och gott stendöd, annat än som chic ideologisk självdefinition för trötta, småborgerliga kulturskribenter eller bekvämt upproriska tonåringar.
Den radikala vänstern – den som anser att den nuvarande ordningen är otillräcklig eller missriktad i sina ambitioner – har i detta sammanhang fått svårt att hävda sig. Strängt taget har den reducerats till en orealistisk och inkompetent version av den ordning som redan råder. En central orsak till detta får anses vara de enorma, nästan löjeväckande, blinda fläckar som uppenbarar sig när maktanalys, något grundläggande för varje samhällskritik, ska genomföras.
En fråga om fokus?
Varje politisk åskådning kommer att fokusera mer på vissa företeelser och problem än andra. Att undertecknad sällan har ett ”klassperspektiv” har helt enkelt att göra med att jag anser att företeelsen är sekundär, vilket i sin tur har med grundvärderingar att göra. Det för de flesta klassanalyser drivande grundvärdet jämlikhet (undantag finns) är för mig överhuvudtaget inget värde, av en hel serie orsaker. Den motivering som är enklast att uttrycka kort kan för övrigt formuleras som att svält är ett problem även om alla svälter, medan det överhuvudtaget inte är ett problem att miljardärer har mer pengar än multimiljonärer.
Detta får dock inte leda till att man helt bortser från det faktum att ekonomisk makt och status har betydelse, att människor till viss del identifierar sig med, och formas av, sin yrkesgrupp och klasstillhörighet. Ingen har väl någonsin fått för sig att förneka det heller, men givetvis finns en risk att dylika frågor hamnar vid sidan av, om man inte medvetet fokuserar på dem då och då.
Feghet och okunskap
Vänsterns totala förnekelse och nonchalans inför otaliga samhällsfenomen går dock inte att förklara till fullo genom att hänvisa till ideologiska prioriteringar. Intellektuell feghet, blandad med direkt okunskap och vad som bara kan förstås som en ovilja att reflektera över det uppenbara, måste föras in i ekvationen för att den ska bli begriplig överhuvudtaget.
Jag syftar här inte i första hand på sådant som att inse Israellobbyns roll i amerikansk utrikespolitik, eller att tillstå att massinvandringen till Sverige fört med sig fruktansvärda konsekvenser för stora delar av den arbetarklass man en gång menade sig representera. Den typen av nonchalans är till stor del medveten; den grundar sig på gamla marxistiska föreställningar om att det ekonomiska mystiskt transcenderar varje annan kausalkedja. Det är med andra ord något så när konsekvent att strunta i etniska frågor, eller reducera dem till vulgärpopulistiska klyschor om ”rasism” och ”diskriminering”.
Förvirrat och rumphugget
Det mest problematiska blir att denna inställning gör hela vänsterns samhällskritik och världsbild rumphuggen och förvirrad. Om man menar sig företa en grundläggande analys av den nuvarande samhällsordningen – oavsett vilket alternativ man menar skulle vara bättre – måste man rent definitionsmässigt ta reda på hur den rådande samhällsordningen är strukturerad, och vilka maktmedel den använder för att bevara sig själv. Att antirasism och antifascism är fundamentala sådana maktmedel torde vara uppenbart för vem som helst som sett på TV mer än tjugo minuter – ändå saknas detta självklara konstaterande i varje enskilt vänstersammanhang.
I samband med Israelkritik kan enstaka medlemmar av ”brunvänstern” komma sig för att kommentera att begreppet antisemitism ”missbrukas”, men när turen kommer till andra stämplar och generaliseringar, då tystnar denna kritik omgående. Att skuldbeläggande och etikettering, kopplade till anklagelser om historisk skuld, rasistiska attityder och olämpliga könsroller, står bland de främsta medlen för social disciplin och kontroll, låtsas vänstern inte om.
Från kritiker till redskap
Resultatet blir till slut lyteskomiskt. När en gigantisk TV-kanal som TV 4 drar igång sin ”nollrasismvecka”, finansierad av reklampengar från varjehanda representant för storkapitalet i sin mest exploaterande, konsumtionshysteriska skepnad, då tiger samhällskritikerna. Kastar några ungar i Vännäs sten på en flyktings lägenhet efter ett utdraget ungdomsbråk, brakar däremot kanonerna igång med demonstrationer och namninsamlingar. Givetvis i konsert med liberala dagstidningar och politiska fördömanden från riksdagspartiernas representanter.
Exemplen kan mångfaldigas: staten stiftar lagar mot diskriminering, subkulturer som menar sig vara emot etablissemanget protesterar över att de inte är tillräckliga. Migrationsverkets utslitna anställda väljer något smaklöst att äta tårta för att fira avslutningen på ett besvärligt fall – media går till angrepp, staten ingriper med hot om uppsägning och vilka ser vi där: extremvänstern som protesterar. Den förment radikala vänstern har tagit på sig att disciplinera medborgare så att de inte ger uttryck för något som ens kan misstänkas vara ideologiskt oacceptabelt (och därmed stör den mångkulturella samhällsordning som vuxit fram i total samordning med både storkapitalism och statsmakt).
When you look into an abyss…
Man har blivit samhällsbevarande istället för kritisk, och i den mån man representerar något alls utöver statsideologin handlar det om fattiga i främmande länder, eller inhemska sexuella minoriteter. Snarare än bygga samhällelig solidaritet, vill man gemensamt med den liberala individualismen bryta ner varje tendens till gemensamma band till förmån för en fullständigt orealistisk global mänsklighet där inga organiska relationer människor emellan tillåts existera. En ordning vars syfte är att maximera ekonomiska framsteg och ekonomisk vinst – en ordning där människan är ett medel och inte ett mål.
Att förstöra kärnfamiljen har blivit viktigare än att se till att svenska familjer mår bra, befängda nihilismer vars främsta förenande drag är att de är totalt ofarliga för de dominerande maktstrukturerna har tagit till och med historiematerialismens plats. Den radikala, kritiska vänstern driver HBTQ-frågor i tidningar med presstöd, kanal 5 sänder dokumentärer om överviktiga transsexuella och statsfinansierade RFSU säljer glidmedel. De yngre vänsterextremisternas våld mot ideologiskt icke önskvärda blir i det här sammanhanget bara ett i en lång, tröttsam rad av exempel.
Hellre lära än fira…
Även, för att inte säga särskilt, den radikala vänster som menar sig stå utanför den rådande ordningen har blivit en integral del av den. Dess enda praktiska funktion har blivit att stärka de dominerande diskursernas grepp om befolkningen, och det faktum att den förespråkar döda utopier och visioner ingen har något intresse av att ta del av förändrar inte detta faktum.
Medan det kanske vore på sin plats att öppna en pilsner och fira vänsterextremismens reduktion till menlöshet, är det nog klokare att försöka lära sig en läxa av det som hänt. Blinda fläckar kan ha fruktansvärda konsekvenser.
Om skribenten: Solguru
