Jag är inte överdrivet sportintresserad. Ibland sätter jag mig in i, eller försöker sätta mig in i, någon udda idrott, men oftast tappar jag intresset ganska snabbt. Fotboll ger mig tristessexem. Landslagsmatcher i ishockey brukar jag däremot klara av att följa, i alla fall Sveriges och i undantagsfall Finlands. Jag lever och dör inte med resultatet, men brukar uppbåda nog entusiasm för att det ska vara värt några timmar framför TV:n med bekanta och några pilsner. Det ger om inte annat ett samtalsämne när man umgås med folk man inte känner nämnvärt. Därför minns jag också Sveriges förlust mot Vitryssland i Hockey-OS 2002.
Ett intryck jag fick då, och ofta fått av just svensk ishockey, är att vårt landslag är dåligt på att vara i överläge. När svenskar leder i sport tappar de sugen – i underläge kämpar de som besatta. I fallet Vitryssland kanske det var fråga om arrogans, men ibland får man en känsla av att svenskar har problem med att vinna – med att dominera, och då inte bara i sport, utan överlag. Som folkkaraktärsdrag är det inte alls helt fel, det har i alla fall bidragit till att Sverige fått fred och utveckling under ett par hundra år, och har gjort att vår inblandning i historiens mer omotiverade brutaliteter varit perifer eller obefintlig. Odelat positivt är det dock definitivt inte, och det har senare tider visat mer än väl. Det gäller att komma ihåg det där med att ”kämpa som besatta” i underläge, om man inte trivs i den överordnade ställningen.
Det är en sak att avstå från att sparka på den som ligger, det är en annan sak att uppmuntra den som ligger att sparka på en själv genom flathet och undfallenhet. När vi väljer det senare, åker vi på Vitryssland-matcher.
Vad gäller min tanke om Sveriges hockeyprestationer kanske jag är ute och cyklar, jag vet att landslaget då och då vinner storsegrar i riktiga ”förnedringsmatcher”. När det gäller det svenska folkkynnet håller den dock sträck, det är jag övertygad om. Svensken har stora problem med att förstå att det är skillnad på att vara en god vinnare, och att kasta bort framgången alldeles. Man får intrycket av att vårt självförtroende är beroende av underläge, och att vi när detta undanröjs (eller tycks undanröjt) förfaller till pessimism och oförmåga. Medhåll i det får jag för övrigt från den gamle Akademiledamoten, diktaren och kritikern Bo Bergman. Hans dikt ”Svensk sommar” sammanfattar det ovanstående på ett vältaligare vis, och med både fler och andra nyanser, än något jag kan åstadkomma.
SVENSK SOMMAR
Låt oss fly från järn och betong
och bilhorn och marknadstjut.
Här är grönt. Här är fågelsång.
Här andas dikten ut.
Här ångar i soldisets brygd
med blod i mull
de gamla svearnas offerbygd
milsvid och hemlighetsfull.
Men bakom en dunge lyser rött
från en knut, och sommarns sky
har stannat middagstrött
i glans över Hammarby.
Det brinner, det blommar, av jord
är allt och till jord skall det bli.
Skänk stundens honung åt mina ord,
du surrande bi!
I tysta rum ha vi gått omkring
och läst på dörrposten där
och känt bland enkla och stora ting,
att här är en gudom när.
Av friskaste lek, av mödans dar,
av karolinskt och rokoko
har ekot gömt sig kvar
i sparrtak och spiselvrå.
En skugga är Floras patriark,
men som en anderöst
viskar det än i förvildad park
om grubbel och om tröst.
Han var svensk, han var barn och kung
han var vandringslust och mod.
Han blev gammal och grå och tung
och ängslig i sitt blod.
Vi svenske! Allting är stomig brand
så länge ej segern är viss
– men stå vi med den i vår hand,
strax frukta vi Nemesis
Då regnar det stoft på vår själ,
då tigger segrarn om nåd
och vet ej för ve eller väl
sin arma råd.
Då söka vi sak med egen kraft
och förringa vår lyckas år…
Det är en underlig örtasaft
I den svenskes ådror går
(Ur Trots allt, 1931)
Om skribenten: Solguru
