Idag känner jag mig tvungen att skämmas över att vara svensk. Och då menar jag inte för att vi är sådana hiskeliga rasister och främlingshatare, utan för att vi med jämna mellanrum gör absurda saker. Den här gången har vi gått och röstat på ett parti som heter Piratpartiet.
Det är jobbigt att vara ”nationalist” ibland. Att vara stolt över ett land vars invånare gång på gång överraskar med nya vansinnigheter. Och även om jag skulle kunna skriva mycket om det positiva som sker i det här landet – hur folk faktiskt ledsnat mer och mer på det våra ”folkvalda” ställer till med dagligen – måste jag idag åter sitta och skämmas. Orsaken? Piratpartiet.
7,1% av de dryga 40% av befolkningen som igår tog sig iväg till vallokalen, valde att rösta på ett parti som heter ”Piratpartiet”. Vad är det för fel på er?
Visst, på många sätt är det knappast värre än att rösta på de konventionella partierna; de är i många stycken lika illa som, eller värre än, nykomlingarna. Att folk fortfarande röstar på socialdemokrater, vänsterpartister och moderater kan dock skyllas på gammal vana och tradition – även om det får negativa följder för landet, kan det åtminstone förstås. Givet hur universitet och media pumpar vissa sektioner av befolkningen fulla med vänsterextremt, egalitärt trams är till och med Feministiskt Initiativ (vilka, Gud ske lov, inte tog något mandat) ett begripligt politiskt fenomen. Men ”Piratpartiet”?
Först en liten reservation: upphovsrätten får inte leda till att företrädare för utländska storföretag får rätt att bedriva hetsjakt på svenska medborgare, och det är fullt möjligt att renässansens skapande geni kan behöva gå i pension till förmån för en annan kultursyn (men då förhoppningsvis inte en kollektivistisk, global och okvalificerad äganderätt). Det ska heller inte filmas och avlyssnas hur som helst ute i samhället -staten måste stanna någonstans, och det ska allra senast vara vid min tröskel. Men jag stödjer en bra och billig kollektivtrafik också – det innebär inte att jag röstar på Plankningspartiet.
Börjar man dessutom se lite närmare på vad partiet har för prioriteringar blir man närmast knäsvag. Viktiga frågor är till exempel att det ska bli ”lättare att sampla”. Bläddrar man runt lite mer kan vi också få läsa hur Sverige borde göra så att våra ambassader tar emot asylansökningar på plats i sina förtryckande hemländer, och därefter bjuder på flygresa till Sverige. Genomtänkt, och precis vad det här landet behöver i dagsläget? Skulle det bli problem, är det tydligen bara att införa sex timmars arbetsdag. Då kan äntligen alla invandrare få jobb, och alla problem med segregering och motsättningar upphör. Förslaget kommer för övrigt från samme käcke individ som på piratpartiets forum förordat dödsstraff för Sverigedemokrater.
Om Piratpartiets arbete i EU-parlamentet kommer att bygga på den här typen av ”lösningar” kan 7,1% av de aktiva väljarna i EU-valet nu stoltsera med att ha skämt ut sig själva, Sverige och ytterst varenda en av oss grundligt. Så verkar vara fallet.
Fenomenet Piratpartiet är en konsekvens av den politiska miljö som kallas ”bloggosfären”, där hundratals personer pumpar ut åsikter de lånat från någon annan, ofta en mer populär bloggare. Här har man startat diskussionen om upphovsrätt och personlig integritet, och därefter lyckats frambesvärja en väljarbas för ett parti som uteslutande ägnar sig åt dessa två frågor, som om de kunde isoleras från allt annat. Det rör sig företrädesvis om unga män, som gillar enkla lösningar. Låt bli dem, det är ju våra killar!
Skämt åsido så tror och hoppas jag att detta varit ett engångsfenomen, och att Piratpartiet kommer att upplösas. Mycket talar för det – i dagsläget är det helt enkelt det extremt ensidiga fokuset på frågor, vilka utan tvivel kommer att sopas under mattan eller absorberas av de mer konventionella partierna, som håller ihop dem. Väljarbasen består av en gröt av alltifrån anarkister till nyliberaler och vänsteranstrukna socialliberaler (för att nu inte nämna datanördar som befinner sig kvar i tonåren, och förhoppningsvis hinner växa upp inför nästa val). Dessutom är är förstås en god andel av dem av typen som snabbt hoppar på ett nytt parti, för att de inspirerats till det av att läsa bloggar. Inte de lojalaste väljarna.
Någon kanske undrar vad det har för betydelse, egentligen. Någon, parlamentarisk eller annan, storseger för ett seriöst högeralternativ lär dröja. Skulle det ske är det förstås dags att göra slut på storkapitalets inflytande över svenskt rättsväsende i form av IPRED-lagar och liknande smörja, och även att omdefiniera principerna bakom skapande så att upphovsrätt inte blir ett medel för överdimensionerade mediagiganter att profitera i evighet på döda mäns verk. Men det lär som sagt dröja. EU-parlamentets inflytande är dessutom begränsat, dess legitimitet obefintlig, och egentligen är det väl inget att bråka om. Vi kan skicka Kalle Anka-partiet till Bryssel utan att det har någon konkret effekt. Ändå är kan jag inte skaka av mig känslan av att ha blivit bortgjord som svensk, när vi som första land skickar en företrädare för ett datanördparti till EU-parlamentet.
Om skribenten: Solguru
