Under tidigt 1900-tal uppstod rörelser och regimer i flera länder som med en sammanfattande term idag ofta beskrivs som fascistiska. Skillnaderna mellan dessa rörelser var i själva verket betydande, även om man kan hitta gemensamma drag. Kunskapen om dem har kommit att bli starkt politiserad, själva termen fascism har blivit ett skällsord i den era som dominerats av vänsterliberalism, och det är därför positivt att det också finns en levande och objektiv forskning på området.
Ett exempel på detta är professor James Gregors bok Mussolinis Intellectuals, där han studerar de olika intellektuella strömningar som tillsammans utgjorde den historiska italienska fascismen. Professor Gregor är intellektuellt hederlig, och tonar exempelvis inte ner idealismen eller de intellektuella kvaliteterna hos sina studieobjekt. Han är också väl medveten om hur den starka politiseringen av hans område har gjort termen ”fascist” vetenskapligt värdelös. Delvis beror detta på att ”studierna” och ”analyserna” av ”fascism” och ”högerextremism” i många länder kommit att bli den militanta vänsterns egen lilla lekstuga.
Given the intellectual gifts of those who contributed to its articulation, it would be hard, for example, to find the simple advocacy of violence and war in the ideology of historical Fascism. Whatever rationale for violence one does find in the doctrinal statements of the best of Fascist thinkers is no more immoral than similar vindications found in the works of Marxists and revolutionaries in general.
– professor Gregor
Genesis
The principal leaders of Italian Fascism were heretical Marxists precisely in the sense that their experience had taught them that traditional Marxism offered little guidance in the tortured reality of the first decades of the twentieth century.
– professor Gregor
Professor Gregor identifierar den historiska fascismens ursprung i det italienska samhällets säregna situation efter enandet. Landet var tudelat, där den ”sydliga frågan” upptog mångas tankar. Södern var jordbruksdominerad och fattig. Landet som helhet var också fattigt, och upplevdes som efterblivet jämfört med de dominerande industrinationerna. Det beskrevs rentav som en ”proletär nation”, både av nationalister och socialister. Detta innebar att landet hade ett intresse av en nationernas ”klasskamp” mot rika nationer som England.
Många italienska nationalister började därför tidigt ”uppvakta” den inhemska vänstern, och påpeka likheterna i världsbilden. Detta gällde inte minst den revolutionära nationalisten Enrico Corradini. Denna inhemska vänster var till stor del syndikalistisk, och mer eller mindre påverkad av Sorels tankar kring mytens betydelse. Dess aktivister kom därför i stort antal att delta i Första världskriget. Åter från kriget var heroism och patriotism naturliga kvaliteter för dem, och en syntes mellan nationalism och syndikalism var möjlig. Denna nationalsyndikalistiska strömning i den historiska fascismen företräddes bland annat av Panunzio och Olivetti.
Corradini anticipated that thinking syndicalists would inevitably recognize the reality of the modern world. Syndicalism, with its call to discipline, sacrifice and heroism, could only eventually become a national syndicalism and become a collateral support for revolutionary nationalism. Corradini, as early as 1909-1911, anticipated an ultimate coming together of both revolutionary movements.
Gradvis hade de italienska syndikalisterna kommit att ompröva sin syn på nationen och staten. Man önskade ett samhälle av producenter, eller rentav heroiska soldat-producenter, organiserat i syndikat(/korporationer), men man insåg att det också behövdes något större, som representerade samhället i sin helhet. Detta något var staten.
Aktualismen
Parallellt med denna fanns en stark italiensk idealistisk tradition, med Giovanni Gentile som främsta företrädare. Gentile var en intellektuell gigant, som respekterades av snart sagt alla sina kollegor, och detta långt efter kriget. Många av hans studenter kom att se den fascistiska staten som en möjlighet att förverkliga hans idealistiska ideal. Bland dessa var Ugo Spirito ett av de dominerande namnen, och en företrädare för den såkallade aktualismen.
Gentile´s was a political concept rooted in the antiindividualism of classical idealism. The concept of politics entertained by Actualism was typical of that tradition. It was eminently inclusive – one in which the empirical, solitary, ”abstract”, individual, together with classes of individuals, the leadership of the state, and the state itself, constituted, in Gentile´s judgment, an integral moral unity… ”concrete individuality”.
Aktualisterna ansåg att den liberala ”individen” var en abstraktion. Samhället föregår individen, det är exempelvis från samhället vi får så grundläggande saker som språket. Det är bara genom sitt deltagande i samhället som en ”individ” kan bli en person, kan aktualisera sig själv. Den organisation som möjliggjörde detta var den korporativa staten, där alla hade sin plats och samarbetade.
Aktualismen var potentiellt minst lika socialt radikal som nationalsyndikalisterna, och en del aktualister förutsåg bland annat en tid när staten skulle äga alla produktionsmedel. Vissa aktualister var så radikala att de även av marxisten Gramsci i dennes dagböcker följdes med intresse, som ett tecken på fascismens inbyggda motsättningar (mellan socialradikala medlemmar och storföretagare).
Den sociala republiken
Gregor noterar hur Mussolini och de historiska fascisterna tvingades till olika kompromisser och positioneringar beroende på de historiska omständigheterna. Man ledde exempelvis en rörelse som omfattade både de mycket rika och de mycket fattiga, och som planerade för att bygga imperium. Detta innebar att man fick kompromissa med sin sociala politik. På samma vis omfattade rörelsen både traditionalister som Julius Evola och ultramodernister som Marinettis futurister (som ville riva muséerna), vilket innebar att kompromisser var nödvändiga även på det området. Från början en ganska icke-rasistisk rörelse, med flera judiska medlemmar, kom man också som följd av alliansen med det nationalsocialistiska Tyskland att få ett växande inslag av raslära och antisemitism i ideologi och politik. Där fanns också en potentiell konflikt mellan aktualismen och andra aktörer, då både katoliker och rasister ansåg att Gentiles tankar var svårförenliga med deras läror. Det hör till Mussolinis bedrifter som politiker att han lyckades samordna dessa olika intressen.
Dessa kompromisser nådde på flera vis sitt slut med Salórepubliken, som grundades i norra Italien efter att landet i praktiken förlorat världskriget och Mussolini med nöd och näppe undkommit med livet i behåll. Gregor menar att Mussolini insåg att kriget var förlorat, och därför kunde koncentrera sig på att lämna efter sig ett politiskt testamente genom den sociala republiken (i förbigående sagt hade Goebbels liknande planer vid krigets slutskede, då han likt en tidig Mao Tse-tung planerade för ett folkkrig med ett revolutionärt basområde i Alperna som centrum). Man försökte därför nu att förverkliga fascismens sociala ideal, den korporativa staten, ofta till de tyska allierades förtret. Gregor nämner också att Mussolini nu aktivt gömde undan Salós judar från sina tyska vapenbröder.
Att han tar upp sådana detaljer är naturligtvis positivt, och illustrerar hur komplex den historiska fascismen var. Detta gör också att boken är av stort intresse. Av naturliga skäl är det varken önskvärt eller möjligt att idag tillämpa en ideologi som uppstod i en helt annan situation, detta skulle inte minst de kätterska marxister som ingick i rörelsen poängtera. Men man kan ändå vinna viktiga insikter i historiska idéer och den föränderliga relationen mellan historia och politik.
Äldre inlägg om den historiska fascismens intellektuella:
Georges Sorel om politiskt våld och myter
d’Annunzio och Fiumerepubliken
Vilfredo Pareto – fascismens Karl Marx
Sergio Panunzio om stat och nation
Sergio Panunzio – från revolutionär till nationell syndikalism
Om skribenten: Joakim Andersen
