En idag oförtjänt bortglömd konstnär är dansk-isländske Bertel Thorvaldsen (1770-1844). Thorvaldsen är, ihop med bland andra Eggert Ólafsson och Sveinbjörn Beinteinsson, en av det mer sentida Islands inspirerande söner. Han är samtidigt en naturlig representant för det gemensamma europeiska arvet, både genom sina nyklassiska influenser och den långa period han levde och verkade i Rom. På fädernet ska han ha härstammat från den förste europén som föddes i Vinland, Snorri Thorfinnsson. När han återvände till Danmark från tiden i Rom hyllades han som en hjälte, bland sina vänner räknade han både H.C. Andersen och Oehlenschläger.
Thorvaldsens skulpturer hämtar ofta sina motiv från den grekiska mytvärlden, de förevigar det sköna samtidigt som de ofta har inslag både av heroism och tragik. Detsamma gäller hans skulpturer av kända européer, från lord Byron och den polske frihetskämpen Józef Poniatowski till Copernicus. Så är de i dubbel mening nyklassiska, inspirerade av de gamla grekerna både i form och innehåll.
– Ganymedes
Den nationalromantiska miljö där Oehlenschläger verkade var i hög grad influerad av Grundtvig, och dennes syntes av hedniskt och kristet (en syntes som även påverkade svenskar som Rydberg). Det förvånar således inte att några av Thorvaldsens mest kända verk utgår från den kristna symbolvärlden, bland annat av påven Pius VII. Hans Christus torde de flesta känna igen, den används idag mycket inom mormonkyrkan.
Lejonet i Lucerne
The Lion lies in his lair in the perpendicular face of a low cliff — for he is carved from the living rock of the cliff. His size is colossal, his attitude is noble. His head is bowed, the broken spear is sticking in his shoulder, his protecting paw rests upon the lilies of France. Vines hang down the cliff and wave in the wind, and a clear stream trickles from above and empties into a pond at the base, and in the smooth surface of the pond the lion is mirrored, among the water-lilies.
Around about are green trees and grass. The place is a sheltered, reposeful woodland nook, remote from noise and stir and confusion — and all this is fitting, for lions do die in such places, and not on granite pedestals in public squares fenced with fancy iron railings. The Lion of Lucerne would be impressive anywhere, but nowhere so impressive as where he is.
– Mark Twain
Under franska revolutionen vände sig pöbeln och dess ledare mot allt från adelsmännen till deras tjänstefolk. Kockar, nunnor och många andra mördades, det fanns rentav planer på att utrota elsässarna, eller i vart fall ta deras barn ifrån dem, på grund av att deras språk inte var tillräckligt republikanskt. Detta fortgick dock inte utan motstånd.
Sedan flera hundra år hade schweizare tjänat de franska kungarna. Under revolutionen stormades Tuilerierna, och strid utbröt mellan dessa schweizare och de revolutionära styrkorna. Utan tillräckligt med ammunition, och numerärt underlägsna, kämpade de tappert. De som inte stupade under striden massakrerades i hög grad efter att de gett upp.
En av de överlevande var Karl Pfyffer von Altishofen, som varit på permission. Han samlade in pengar för att hylla schweizergardisternas mod och offer, det blev Thorvaldsen som kom att föreviga dem genom Lejonet i Lucerne. Det är ett både gripande och symbolmättat verk, ett döende lejon genomborrat av ett spjut. Det döende lejonet har försökt försvara en sköld med den franska symbolen, fleur-de-lis, vid hans huvud ligger en schweizisk vapensköld. Verket har tillägnats ”Helvetiorum Fidei ac Virtuti”, ”schweizarnas trohet och mod”. Det är en djupt meningsfull skulptur, som på många sätt summerar hela den moderna erfarenheten.
Om skribenten: Joakim Andersen
