Carl-Göran Ekerwald är en författare som skrivit om flera intressanta personer, från Goethe och Celine till Horatius och Hermelin. Han har även översatt bland annat Gramsci och Swedenborg. I detta rika författarskap finner vi även Nietzsche – liv och tänkesätt från 1993. Undertiteln är väl vald, då relationen mellan Nietzsches liv och hans tänkande har en central plats i biografin.

Personen Nietzsche

Sorgsna bruna ögon bakom de tjocka, slipade glasögonlinserna.
– fru Wanda von Bartels om Nietzsche

Så lär vi känna personen Nietzsche tämligen väl, bland annat då Ekerwald utgått mycket från bevarad brevväxling och minnen från personer som träffade honom. Han växte upp i en prästsläkt i det protestantiska Tyskland, med Gustaf II Adolf som hjälte. Han växte upp omgiven av kvinnor och tycks ha varit ett återhållsamt och formbart barn, kallad ”den lille pastorn”. Ekerwald spårar detta stoiska och gentlemannamässigt vänliga drag, kristendomen som praktik snarare än teori, genom hela Nietzsches liv. De människor som träffade honom tenderade att beskriva honom som en mycket vänlig människa, vilket kan framstå som paradoxalt med tanke på hans hyllningar av krig och hårdhet.

När människan inte längre anser sig vara ond, upphör hon att vara det.
– Nietzsche

Samtidigt framträder tydligt Nietzsches dåliga hälsa i biografin. Han var närsynt, plågad av långvariga anfall av huvudvärk och magproblem, till den grad att dagar utan smärta kunde framstå som en välsignelse. Ekerwald kopplar detta till hans filosofi, till en strävan efter tillfrisknande, efter en regim och en diet som håller sjukdomarna borta. Överhuvudtaget framstår Nietzsche som en människa som levde ett liv fyllt av lidande. Sjukdomar, förlust av vänner, begränsat förstående för sina tankar, det är inte alldeles underligt att han till sist bröt samman.

Nietzsche och försokratikerna

Yppighetens filosof. – En trädgård, fikon, små ostar, tre eller fyra vänner… det var Epikuros yppighet.
– ur Nietzsches anteckningsbok

I likhet med de flesta tänkare hade Nietzsche olika faser. Den fas Ekerwald finner mest givande är den relativt tidige Nietzsche, före Zarathustra. Nietzsche påverkades av mötet med Emerson och Schopenhauer, men även av de försokratiska tänkarna. Detta till den grad att han inte tänkte på avståndet i tid, utan såg deras råd som tillämpliga även på 1800-talet. Han var skeptisk till språket och dess anspråk på sanning, och försokratikernas tilltal, som saknade senare filosofers karaktär av massiva språkliga byggverk och system, föll sig då naturligt för honom.

Det är denne Nietzsche Ekerwald finner mest värdefull, då han talar direkt till läsaren med råd för ett bra liv. Nietzsche inspirerades av Diogenes, som grundat den kyniska skolan och präglades av enkelhet och ärlighet. På liknande vis fanns det en naturlig affinitet mellan Nietzsche och Demokritos, vilken hade sagt:

Måtta är vackert… lycka har ingenting med nöje att göra utan är själens rofyllda vila, ostörd av fruktan och vidskepelse.

Även Herakleitos påstående att skuld och orätt endast existerar för dumma människor torde ha tilltalat Nietzsche. Hos försokratikerna finner man heller inte sådana system som för Nietzsche framstod som suspekta. Hos Pyrrhon finner Ekerwald samma radikala skepsis som tidvis även Nietzsche ger uttryck för. Summerad av poeten Timon i en vers om Pyrrhon: O Pyrrhon! Hur bar du dig åt för att bli kvitt åsiktsslaveriet?

I en tid indränkt av åsikter, om allt och i alla läger, framstår Nietzsches skepsis mot ”åsiktsslaveriet” som en frisk fläkt. Så noterar han också:

Jag vänder mig enbart till dem som har en medfödd släktskap med musiken och som i den finner ett slags modersbröst, och som nära nog uteslutande har omedvetna musikaliska relationer till tingen.

Inspirerad av sådan filosofi, och trött på sin akademiska karriär, anmälde han sig som frivillig till den preussiska armén. Han kom att bli kavallerist, ett liv han såg som lämpligt för en ”zyniker”. Det kom inte att bli permanent, men får ses som ett steg på vägen i Nietzsches strävan efter att leva ett liv präglat av autenticitet och stoisk friskhet. Nietzsche ansågs som en av de bästa ryttarna, men en skada satte stopp för hans bana som kavallerist.

Zarathustra

Inte någon har jag skrattat så mycket tillsammans med. Nu är det slut. Och vad tjänar det till att i många avseenden ha rätt gentemot honom? Som om den förlorade sympatin därmed skulle sopas bort ur minnet.
– Nietzsche om sorgen över den förlorade vännen Wagner

Många Nietzscheläsare har betraktat Zarathustra som ett av de svagare verken, och Ekerwald är inget undantag. Den profeterande stilen skiljer sig från den försokratiske och vardagspsykologiske Nietzsche, oavsett att det gång på gång påpekas att det skrattas flitigt. Ett skratt som så ofta måste påpekas kan framstå som påklistrat. Ekerwald kopplar dessa svagheter till Nietzsches relation till Lou Salome, och hennes avvisande av honom. Det är uppenbart att det var smärtsamt, och det är inte förvånande rent mänskligt att det påverkade hans författarskap.

Den sista tiden arbetade Nietzsche febrilt, som om han anade att katastrofen var nära. Han brevväxlade mot slutet med vår svenske Strindberg och danske Georg Brandes. Båda påverkades av honom, Brandes myntade termen ”aristokratisk radikalism” för att fånga Nietzsches tänkande. Ekerwald beskriver också hans sammanbrott och de sista åren, då han om inte annat hade blivit ”mycket lugn”.

Den mystiske Nietzsche

Nietzsche ses ofta som en ateistisk filosof, som en nihilist. Ekerwald nyanserar denna bild, genom att gå in på hur han påverkats av kristen och försokratisk praktik. Därav hans höga värdering av det stoiska livet och av helgonliv. Han skrev också i brev till vännen Rohde att han ”aldrig tvivlat på att hitta utgången” ur nihilismen. Han står delvis för en återmytisering av språket, med tal om att han ”kommer föda kentaurer” och liknelsen både med en noshörning, med hyperboréer och med dynamit.

Man anar i biografin också den mer mystiske Nietzsche. Så får vi veta att han under uppväxten mötte ”en fruktansvärd gud”, han ”överfalls” av idén om den eviga återkomsten invid ett högt flyttblock, han skrev att ”det med mig förbereds en katastrof, vars namn jag känner men inte kommer att uttala”. Det finns, mitt i det tilltagande vansinnet, drag av en förkristen mystiker hos Nietzsche. Och med sammanbrottet, då han identifierar sig som Dionysos och Nietzsche Caesar, tycks det få fullt spelrum.

Sammantaget är det alltså en värdefull Nietzschebiografi Ekerwald skrivit. Människan Nietzsche framträder tydligt, och hans mer försokratiska och vardagsrelevanta sida likaså. Ekerwald tar också upp det släktskap som finns mellan både kristen och sufisk mystik och Nietzsche, bland annat hur han påverkade Eric Hermelin. Nietzsche hade flera aspekter, men ”Ekerwalds Nietzsche” är väl värd en närmare bekantskap. Den brukar ofta finnas på antikvariat och liknande.

Relaterat

Abir Tahas Nietzsche
Lennart Svensson – Evola äreräddar Nietzsche

Tipstack till herr T.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.