Den samtida vänstern är många gånger ett skämt, och allt annat än systemkritisk. Det har dock funnits många andra vägar den kunde ha gått och val den kunde ha gjort. Ett av dessa historiska alternativ antyds av den franske kommunisten Michel Clouscards användande av begreppen libéralisme-libertaire och capitalisme de la séduction.
Clouscard fångade med dessa begrepp kapitalismens förändring, vilken sammanfaller med den offentliga moralens. Från en viktoriansk moral till en ”frihetlig”, där nya marknader och varor skapas i takt med ”av-viktorianiseringen” av samhällets moral. Exempel på denna förändring är den nya inställningen till sådant som sexuella minoriteter, droger och att äta utan att arbeta, liksom till den tidigare moral som präglades av självbehärskning, måtta och oberoende. En sådan moral formade föredömliga entreprenörer och arbetare, men inte lika föredömliga konsumenter.
The State was the superstructural authority of capitalist repression. This is why Marx denounces it. But today, with globalisation, the inversion is total. Whereas the state-nation could be the means of oppression of a class by another, it becomes the means of resisting globalisation. It is a dialectical process.
– Clouscard
Detta betyder naturligtvis att sådant som ”den sexuella revolutionen”, 1968 och den nya toleransen för HBT-grupper hamnar i ett delvis annat ljus. Snarare än enbart uttryck för frihet och tolerans framstår de då också som intimt knutna till kapitalismens förändrade intressen. Med explosionen av marknadsföring och varor utvecklas en capitalisme de la séduction, en förförelsens kapitalism. Detta betyder att de ”begär” som i en del samtida filosofier likställs med emancipation kanske inte är fullt så positiva.
Clouscard var inte ensam om att identifiera denna förändring av samhället, även om andra använde andra termer för att fånga den. Per Engdahl talade om nuliberalism snarare än libéralisme-libertaire, Christopher Lasch beskrev det narcissistiska samhället och Guy Debord analyserade skådespelssamhället. Clouscards analys är användbar för att identifiera 1968 års retorik om uppror och frihet som förenlig med kapitalismen, vad det ytterst ledde till var skapandet av nya marknader och en konsumtions- och frihetsideologi som döljer klassrelationer och ofrihet.
On the one hand, there was the initiation of a radical critique of consumer society, the society of the spectacle and mercantile values, with which I could only sympathize. On the other hand, it was a pseudo-revolution of “desire" (“untrammeled enjoyment," “it is forbidden to forbid," “the beach on the pavement") which betrayed a spoilt-child individualism beneath its revolutionary appearances. Unfortunately, it was the second tendency which won out.
– de Benoist om 1968
Så döljs fortsatt exploatering bakom fokus på begär och konsumtion, då arbetarna fortfarande endast kan åtnjuta mycket begränsade delar av den frihet som utlovas och som presenteras som något samhälleligt snarare än enbart som en möjlighet för de härskande klasserna. Här identifierar Clouscard också risken för en kris och en neofascism som följd av libéralisme-libertaire: Allt är tillåtet men inget är möjligt.
Clouscard skisserade alltså en ny marxistisk analys av den sena kapitalismen, där nedbrytandet av äldre former av moral inte nödvändigtvis framstår som något positivt annat än för kapitalismen. Detta öppnar möjligheten för en Gauche du travail, Droite des valeurs, men den vägen tog inte Clouscard själv. Istället kom han att inspirera Alain Soral, som bland annat analyserat vårt samtida société du désir och närmat sig Front National. Clouscard tog avstånd från Sorals utveckling av hans tankar, de båda herrarna är i varje fall mycket givande för den som vill förstå vårt samtida samhälle som en capitalisme de la séduction med en överbyggnad av libéralisme-libertaire.
Om skribenten: Joakim Andersen
