Ferdinand Lasalle (18251864) är idag mest känd genom den kritik Karl Marx riktade mot honom, men han var på sin tid en framträdande socialistisk politiker. Den socialism han företrädde kan tjäna som exempel för att illustrera flera av bristerna hos den, i varje fall tillfälligt, segrande marxska socialismen och i bredare mening som ett exempel på ”the road not taken”. Många av de för-marxska socialisterna hade värdefulla tankar, oavsett om det sedan gällde relationen mellan stat och nation, pedagogik, centralism kontra småskalig självorganisering, förmågan till social fantasi och moraliskt tänkande, religionens roll, eller synen på samarbete kontra klasshat. Lasalle, liksom de såkallade utopisterna, är här en användbar kontrast till den historiska marxismen. Man kan i sammanhanget hoppa över mer spektakulära och tidsbundna fenomen, som Lasalles fåfänga, hans död i en duell, eller den privata korrespondens där den av många nutida antirasister hyllade Marx beskrev honom som en ”judisk nigger”. Istället kan man nöja sig med att konstatera att Marx och Lasalle som personer var väldigt olika.
Antiliberal front
He was one of the most intelligent and likable men I had ever come across. He was very ambitious and by no means a republican. He was very much a nationalist and a monarchist. His ideal was the German Empire, and here was our point of contact.
– Bismarck
Socialisten Lasalle träffade i hemlighet den konservative ”järnkanslern” Bismarck flera gånger. Det fanns en potentiell intressegemenskap mellan dem, båda var tyska patrioter, ingen av dem var liberal. Tvärtom skrev Lasalle i förordet till en av sina böcker att ”this work will bring about the utter destruction of Liberals and the whole Progressive bourgeoisie”. Bismarck genomförde också flera reformer som inledde rikets förvandling till ett folkhem, Lasalle verkade under deras möten aktivt för att även de egendomslösa arbetarna skulle få rösträtt då han såg detta som ett vapen mot borgarklassen och liberalismen.
I modern tid talar man i Tyskland om ”querfront” när den radikala högern söker beröringspunkter och allianser med den radikala vänstern, och i någon mån kan man identifiera fröna till något liknande i Bismarcks och Lasalles möten. Olyckligtvis fick dessa möten relativt begränsad effekt historiskt, även om en del historiker anser att Bismarcks sociala lagstiftning bland annat inspirerades av Lasalle.
We are all working men in so far as we have even the will to make ourselves useful in any way to the community.
– Lasalle
Staten och den preussiska socialismen
Hence we now face the task of liberating German socialism from Marx. I say German socialism, for there is no other. This, too, is one of the truths that no longer lie hidden. Perhaps no one has mentioned it before, but we Germans are socialists. The others cannot possibly be socialists.
– Spengler
Lasalle och Marx hade också olika syn på staten. Marx såg den som ett redskap för klassherravälde som skulle vittra bort på sikt, men Lasalle hade en mer preussisk och idealistisk syn på den. Här ligger Lasalle nära det som Spengler kallade preussisk socialism och Yockey etisk socialism. Han ser relationen mellan staten och arbetarklassen, ”det fjärde ståndet”, som central:
The moral idea of the State according to the working class on the contrary is this, that the unhindered and free activity of individual powers exercised by the individual is not sufficient, but that something must be added to this in a morally ordered community namely, solidarity of interests, community and reciprocity in development.
Lasalle intar här en position besläktad både med stats- och gillesocialister, liksom med teorier kring social kredit. Han menade att staten skulle underlätta arbetarnas självständiga projekt, det som i Frankrike hade kopplats till Louis Blanc och kallats ”national workshops”. Lasalle skriver:
I did not ask for an organisation of labour by the State. What I have advocated is a credit operation of the State, whereby it would be made possible for the working men to establish a voluntary association emanating from their own action.
Om detta ekonomiskt och politiskt är möjligt, eller om det hela snabbt skulle underordnas staten alternativt bli olönsamt, är en annan fråga. Lasalle menade att det var statens moraliska ansvar och uppgift att öka människors frihet, och fri association var ett steg i den riktningen. Här identifierar han också tidigt skälen till liberalernas misstro mot staten och vilja att minimera den till en nattväktarstat. Lasalle skriver:
The Middle Class hate the idea of a State; they would replace the State by a Middle Class society permeated with free competition; for in a State, workers are still treated as man, while under the Middle Class regime the workers are like any other merchandise, and are only taken into consideration according to the cost of production.
Inspirerad av Marx kopplar han detta till det ekonomiska. Han skriver:
Under free competition the relation of an employer to the employed is the same as to any other merchandise. The worker is work, and work is the cost of its production. This is the leading feature of the present age. In former times the relations were those of man to man: after all, the relations of the slaveowner to the slave, and of the feudal lord to the serf, were human. The relations in former times were human, for they were those of rulers to be ruled; they were relations between one man and another man. Even the ill-treatment of the slaves and serfs proves this; for anger and love are human passions; and those ill-treated in anger were still treated as men. The cold, impersonal relation of the employer to the employed, as to a thing which is produced like any other ware on the market, is the specific and thoroughly inhuman feature of the Middle Class Age.
Moral och mänsklighet
Detta för oss osökt in på en annan fundamental skillnad mellan Lasalle och Marx, en skillnad där Lasalle länge framstod som mer ”primitiv” än den ”vetenskapliga” socialismen men där den senare idag framstår som synnerligen blodsbesudlad och kanske inte fullt så avancerad. Vi har här att göra med skillnaden mellan moral och idealism på ena sidan och ren nihilism på den andra. Lasalle tvekar alltså inte att föra in moralen i sitt resonemang, i detta fall en arbetar- eller socialistisk moral som måste vägleda staten. Mot den liberala staten som en förening av egoister ställer han socialismens stat som en ”unity of individuals into a moral whole”. Släktskapet med den konservative Bismarck är tydligt. Naturligt kopplat till detta är Lasalles intresse för statens utbildningsansvar. Flera av de tidiga socialisterna hade detta pedagogiska intresse och såg det som ett sätt att fostra en ny människa.
Sammantaget kan man alltså identifiera flera av den moderna socialismens brister även hos Lasalle, han är bland annat egalitarist, har en linjär och deterministisk historiesyn, och uttrycker inget större intresse för differentiering. Samtidigt saknas flera av de brister som i den fortsatta socialismens historia lätt ledde till storskaliga folkmord och bristerna balanseras av idealistiska och mänskliga inslag. Detta gör Lasalle till en intressant bekantskap men det gjorde också hans socialism mindre intressant för de kretsar som var mer intresserade av subversion och splittring än av sociala framsteg och samarbete.
Relaterat
Charles Fourier och hans idévärld
Quiding och kommunalsocialismen
Etisk socialism
Otto Strasser och den tyska socialismen
Oswald Spengler – Preussisk socialism
Tankar kring marxismen
Texter av Lasalle
What is Capital?
The French National Workshops of 1848
The working man’s programme
Om skribenten: Joakim Andersen
