2012 är det svenska Strindbergåret, något som än så länge demonstrerat hur ointresserat det svenska etablissemanget är av kultur (här kan man inkludera både politiskt och kulturellt etablissemang). På Strindbergs födelsedag avviker dock Göran Greider från det allmänna ointresset genom att publicera en artikel där skalden framställs som ”röd”. Greiders resonemang är i grunden skrattretande, och bygger på att centrala aspekter av Strindberg helt förtigs. Mannen som skrev Tschandala, talade om ”äfflingar” och brevväxlade med ariosofer skulle idag knappast vara välkommen i Greiders lag, oavsett om han även vände sig mot det borgerliga etablissemanget. I förbigående kan man notera att en negativ syn på det etablerade samhället är ett väl så vanligt fenomen bland konservativa revolutionärer som i den gnälliga vänstermiljö där Greider hör hemma. När Greider påstår att ”titanen står på folkets sida” får man däremot ge honom rätt, med det diskreta förbehållet att ”folket” idag är ett luggslitet begrepp som oftare knyts till suspekta sverigedemokrater än till den andefattiga och trötta vänster Greider så gärna vill associera Strindberg med. Mystikern, ariosofen, antifeministen och folkvännen Strindberg kategoriseras alltså snarare som konservativ revolutionär än som ”röd”.
Men nog om Göran Greiders grundstötningar, och över till ett intressant verk av Strindberg. Givetvis är det Hemsöborna som avses.
Hemsöborna bygger på Strindbergs bekantskap med den svenska skärgårdsmiljön. Han hade besökt skärgården flera gånger och förälskat sig i den. Så baserades också flera av huvudpersonerna på de människor han mött där (en bieffekt av detta var att han efter bokens publicering inte längre var välkommen bland dem). Boken kan med fördel läsas som ett möte mellan två världar, och två därtill knutna människotyper.
Han kom som ett yrväder en aprilafton och hade ett höganäskrus i en svångrem om halsen.
– Strindberg som språkgeni
Carlsson kommer, liksom Strindberg själv, från fastlandet. Han möter den på många vis säregna värld som var den svenska skärgården, formad genom århundraden av kontakten med en ofta brutal och dödlig natur. Skärgårdsborna framstår som sunda och autentiska, Strindberg för här tankarna till utbredda samtida ideal (där det ofta var landsbygdsbefolkningen och bondestammen som fick spela denna positiva roll). Samtidigt målar han upp en levande och fängslande bild av den värld och den natur Carlsson möter. Genom folkliv, naturbeskrivningar och dialekt för han läsaren till Hemsö.
Och så kommo de äntligen i båt, men Carlsson ville styra, och det kunde han inte, för han hade aldrig sett en råseglare förr, och därför skrek han, att de skulle hissa focken, som inte fanns…
…
Utan att beundra landskapets skönheter syntes Carlsson dock angenämt tilltalad av det hela… allt lovade goda avkastningar.
– Strindberg antyder tidigt Carlssons karaktär
Den skärgårdsvärld Carlsson möter kan han dock aldrig bli en del av. Han saknar öbornas överlevnadsfärdigheter, och han saknar också en egentlig förståelse av den solidaritet deras samhälle bygger på. Carlsson gifter sig därför med den märkbart äldre änkan Flod för pengarnas skull och för att bli förmer. Samtidigt för han med sig kunskaper från den borgerliga stadsvärlden, och för in pengar till ön genom turism. Men äktenskapet mellan Flod och Carlsson framstår som problematiskt. Här överskrider deras relation gränsen mellan två världar, med förutsägbart tragiska konsekvenser. Att det finns ett inslag av girighet och av Carlssons högfärd med i bakgrunden gör inte skeendet mindre ödesdigert. Carlsson har fört in den moderna världen och dess pengar i skärgårdsvärlden, men det hela slutar på ett mycket symboliskt vis.
Därutanför låg blanka havet, där labben höll sin rövarjakt i fejd med tärnor, måsar och trutar, och dit havsörnen syntes styra sin tunga, dova flykt för att möjligen gripa en liggande ådfågel.
– Strindberg
Ett liknande möte mellan två världar och två mentaliteter kan man identifiera i Tschandala, men där är Strindberg explicit på gränsen till propagandistisk, något som gör det hela skönlitterärt mindre intressant. Hemsöborna är i varje fall en liten pärla, som påminner om Strindbergs språkliga talang och förmåga att göra människor och miljöer verkligt levande. Det är fortfarande mycket underhållande läsning.
Relaterat
Excerpter – Strindberg och de Maistre
Strindberg – Inferno
Nordanvind – Ett guldkorn av Strindberg
Strindberg om Nietzsche
Anark – Absinterier
Anark – Strindberg om Ryssland
Mohamed Omar – Abu Casems tofflor
Om skribenten: Joakim Andersen
