En av den moderna anarkismens mer intressanta tänkare är amerikanen och lingvisten Noam Chomsky. Chomsky har skrivit flera böcker om amerikansk utrikespolitik, som han ser som en form av imperialism, och amerikanska media, som han närmast beskriver som en propagandaapparat. Han har också gjort sig kontroversiell genom att försvara historierevisionisters rätt att uttrycka sina teorier utan att det ska rendera dem långvariga fängelsestraff.
Chomsky och systemets antirasism
Intressant är att Chomsky också uttryckt en betydande insikt i hur det moderna globala systemet fungerar, och där påminner hans analys om den identitära. Till skillnad från många andra anarkister befinner sig Chomsky inte mentalt i det förflutna, utan inser att systemet har uppdaterat sitt ideologiska försvar, och idag snarare framställer sig som en fiende till vita, kristna mäns ”rasism” (situationen var en annan på 1800-talet, då var ideologin en annan, men detta är trots allt 2000-talet). Chomsky inser därför att systemet idag tagit avstånd från sina tidigare ideologier. Han skriver i en intervju om Sydafrika, apartheid och Big Business as a supporter of anti-racism följande:
I think you’re right: anti-apartheid movements in the United States do get a pretty good press — so when some mayor or something demonstrates against South Africa, there’s usually kind of a favorable report on it. And I think the main reason is that Western corporations themselves are basically anti-apartheid by this point, so that’s going to tend to be reflected in the media coverage.
Anledningen till detta är samma som förklarar varför yankee-kapitalisterna ville avskaffa sydstatsslaveriet. Löneslaveri i sin rena form är helt enkelt på ett visst historiskt skede mer lönsamt för storkapitalet än de halvfeodala former som rådde i sydstaterna och Sydafrika. Samtidigt måste dock den ideologiska apparaten uppdateras, med följden att storkapitalet och deras media blir ”anti-rasister” (och att grupperingar som av gårdagens vänster fortfarande ses som ”rasistiska” idag har ett stort antal icke-vita medlemmar, exempelvis Skull & Bones). Det är till professor Chomskys fördel att han insett detta.
Chomsky inser dock även att detta inte nödvändigtvis är bättre än tidigare system, det är bara annorlunda. Intressant är att han inser att den moderna kapitalismen till sitt väsen är ointresserat eller fientligt inställt till de många unika identiteter som finns i vår värld, och att det även är skälet till dess ”anti-rasism”:
See, capitalism is not fundamentally racist — it can exploit racism for its purposes, but racism isn’t built into it. Capitalism basically wants people to be interchangable cogs, and differences among them, such as on the basis of race, usually are not functional. I mean, they may be functional for a period, like if you want a super exploited workforce or something, but those situations are kind of anomalous. Over the long term, you can expect capitalism to be anti-racist — just because its anti-human. And race is in fact a human characterstic — there’s no reason why it should be a negative characteristic, but it is a human characteristic. So therefore identifications based on race interfere with the basic ideal that people should be available just as consumers and producers, interchangable cogs who will purchase all the junk that’s produced — that’s their ultimate function, and any other properties they might have are kind of irrelevent, and usually a nuisance.
Chomsky och media
Intressant är även det tal Chomsky hållit om hur media fungerar. Han går där in både på hur ägandet fungerar, och hur media är en del av ett större nätverk av makthavare (regeringen och storföretagen). Det Chomsky säger är egentligen inget nytt, men det är välstrukturerat och åskådligt, och dessutom har han fördelen att vara relativt respektabel. Han nämner bland annat hur nöjesindustrin får människor att ägna sig åt tämligen oviktiga saker:
The real mass media are basically trying to divert people. Let them do something else, but don’t bother us (us being the people who run the show). Let them get interested in professional sports, for example. Let everybody be crazed about professional sports or sex scandals or the personalities and their problems or something like that. Anything, as long as it isn’t serious. Of course, the serious stuff is for the big guys. ”We” take care of that.
Intressant är även det avsnitt där han går in mer på hur medlemmarna av den mediala makteliten internaliserar systemets värderingar:
The universities, for example, are not independent institutions. There may be independent people scattered around in them but that is true of the media as well. And it’s generally true of corporations. It’s true of Fascist states, for that matter. But the institution itself is parasitic. It’s dependent on outside sources of support and those sources of support, such as private wealth, big corporations with grants, and the government (which is so closely interlinked with corporate power you can barely distinguish them), they are essentially what the universities are in the middle of. People within them, who don’t adjust to that structure, who don’t accept it and internalize it (you can’t really work with it unless you internalize it, and believe it); people who don’t do that are likely to be weeded out along the way, starting from kindergarten, all the way up. There are all sorts of filtering devices to get rid of people who are a pain in the neck and think independently. Those of you who have been through college know that the educational system is very highly geared to rewarding conformity and obedience; if you don’t do that, you are a troublemaker. So, it is kind of a filtering device which ends up with people who really honestly (they aren’t lying) internalize the framework of belief and attitudes of the surrounding power system in the society. The elite institutions like, say, Harvard and Princeton and the small upscale colleges, for example, are very much geared to socialization. If you go through a place like Harvard, most of what goes on there is teaching manners; how to behave like a member of the upper classes, how to think the right thoughts, and so on.
Om skribenten: Joakim Andersen
