När man studerar historien och de olika folkens öden över en lite längre tidsperiod, så finner man att många av de verkligt viktiga faktorerna är sådana som historiens aktörer själva är ganska omedvetna om. Marxismen talar om sina produktionsfaktorer och produktionsförhållanden, och givetvis finns det ett värde även i det historiematerialistiska synsättet. Men en faktor som det brukar talas tyst om är den demografiska. Detta beror naturligtvis på att ett demografiskt perspektiv nästan automatiskt leder till politiskt inkorrekta slutsatser. Ser man på historien och samhället med demografens ögon, så frågar man sig snabbt vad massinvandringen av främmande folk till ett Sverige där svenskarna föder mycket få barn kommer att leda till på sikt. Det demografiska perspektivet leder kort sagt till en realism som inte är förenlig med en politiskt korrekt världsbild.

En intressant och värdefull introduktion till en ”demografisk materialism” ges då på den nyttiga internetresursen Reaktion.nu, som publicerat en intervju med den tyske sociologen Gunnar Heinsohn. Heinsohn har skrivit skrivit den politiskt inkorrekta boken Söhne und Weltmacht: Terror im Aufstieg und Fall der Nationen, som gavs ut 2003 och av den framstående tyske filosofen Peter Sloterdijk betecknats som lika nyskapande som Marx’s Kapitalet. Boken har dock inte fått något större utrymme i media, och varför kan de flesta själva lista ut. Den rekommenderas hur som helst varmt till identitärer och nationalister, men även marxister bör ha utbyte av Heinsohns synsätt då det väl kompletterar Marx’ tämligen rudimentära teorier om den materiella basen.

Reaktion.nu har publicerat intervjun, som är danskspråkig men klart värd en genomläsning, här:

Interview – Tabernes kontinent

”Ungdomspucklar”
Heinsohn vänder sig mot den gängse förklaringen till krig, som gör gällande att de beror på ”fattigdom”, ”utsugning” och liknande. Istället introducerar han det demografiska begreppet ungdomspuckel som förklaring. Ett folk får en ungdomspuckel när de unga männens andel av befolkningen blir för stor (Heinsohns definition är att 30% av männen ska vara mellan 15 och 29 år). Dessa unga män kommer då att uppleva att deras möjligheter till positioner i samhället är begränsade, vilket gör dem aggressiva och missnöjda. Detta kan leda till inbördeskrig, revolutioner, folkmord, erövringskrig med mera. Han nämner att både den tidiga fascismen, nationalsocialismen och bolsjevismen dominerades av unga män, och hade samband med ungdomspucklar (detta stämmer överens med det den ryske nationalbolsjeviken Limonov sagt om att man kan se dessa rörelser och de flesta revolutioner som ett krig mellan generationerna). Detta beror inte på att de är fattiga i absoluta mått mätt, utan i relativa mått mätt (de svälter alltså inte, men hotas att bli förlorare eller deklasserade). Mängden makt och respekt är begränsad även i ett samhälle där alla har mat på bordet. Tvärtom är en befolkning som svälter inte särskilt aktiv politiskt sett.

Heinsohn påpekar att Europa idag omges av en muslimsk värld med en gigantisk ungdomspuckel. Från år 1900 till år 2000 har den muslimska världen vuxit från 150 miljoner till 1200 miljoner. Det finns alltså ett stort antal unga män som kan bli ett hot, både mot varandra och mot sina grannar, i dessa länder. Heinsohn menar att det är vansinne att ge bistånd till länder med en snabb befolkningstillväxt, då det bara leder till att ungdomspucklarna växer än mer, med mer våld som följd framöver. Inte heller anser han att ett land med så få unga män som USA, i längden bör ockupera ungdomspuckelsländer som Irak.

Religioner för arga ungdomar
I en tid då mycket fokus läggs på vilken krigisk religion islam är, så för Heinsohn in ett intressant argument. Han menar nämligen att de arga unga männen själva skapar ideologier och religioner om de behöver det, för att legitimera eventuella revolutioner och anfallskrig. De spanska conquistadorerna ser han därför inte som kristna, utan som ”kristianister”, på samma sätt som militanta muslimer idag beskrivs som ”islamister”. Utifrån sina egna erfarenheter från 1968 påpekar han också att de unga ”revolutionärerna” då på nolltid skapade de revolutionära ideologier som de behövde.

En etnisk underklass
Heinsohn tar också upp den etniska och demografiska situationen i Europa. Han beskriver hur européerna genomgår en ”demografisk kapitulation”, vilket innebär att vi får alltfärre unga. Samtidigt har vi ett välfärdssystem som uppmuntrar många invandrarfamiljer att få väldigt många barn. Detta innebär att det finns en ”karriärmöjlighet” för kvinnorna, där de tar lågt betalda jobb på deltid, samtidigt som de föder väldigt många barn. Men för de unga männen finns inte samma karriärmöjlighet, och de saknar ofta de intellektuella färdigheter som krävs för att avancera socialt. Dessa unga män blir då inte sällan kriminella, och är även potentiella rekryter för rörelser som strävar efter att ta över de nya värdländerna. Det finns säkert fortfarande individer inom vänstern som fantiserar om att denna icke-europeiska ungdomspuckel ska låta sig ledas av en europeisk vänster i någon sorts klasskamp och införa ett klasslöst samhälle, men det mest troliga är att de kommer att införa någon sorts etnisk hierarki med mer eller mindre religiöst totalitära inslag.

Heinsohnintervjun är överlag mycket intressant, och han tar upp sådant som ”white flight” mellan kontinenterna (hur unga européer flyttar till andra länder). Däremot är mycket av hans förslag på lösningar inte verklighetsförankrade, och avslöjar att han trots allt saknar ett etniskt medvetande. Han föreslår till exempel att Europa ska locka till sig ett antal miljoner unga kineser, och att man ska avskaffa välfärdsstaten eftersom det är omöjligt att föreställa sig ett etniskt återuppvaknande för Heinsohn. Dessa brister får man vara medveten om när man läser intervjun, Heinsohn är något av en defaitist och tror därför att det är omöjligt med ett etniskt uppvaknande trots att vi idag ser tydliga tecken på att just detta har börjat. Och när ett sådant äger rum så är sådant som repatriering, medvetet uppmuntrande av barnafödslar, och liknande, minst lika realistiskt som massimport av kineser.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.