En av Friedrich Nietzsches mer lättolkade böcker är den behändiga Use and Abuse of History. Nietzsche analyserar där ett antal olika inställningar till historien och vår plats i den, han angriper den torra och omfattande historieundervisningen i sin tids Tyskland, och lägger fram sina egna förslag på hur man kan förhålla sig till historien. Centralt i Nietzsches text är att historien ska användas, och hur man använder den beror på situationen. Användandet av historien ska leda till liv, till vitalitet, vilja och skapande. När historieundervisningen istället minskar en individs eller ett folks livskraft, så är det av ondo.
Monumental, antikvarisk och kritisk historiesyn
Nietzsche skiljer mellan tre inställningar till historien, tre sätt att använda historien. Den första är den monumentala. Då använder man historien för att hitta förebilder, och letar efter monumentala perioder och personligheter att inspireras av. Det finns en framtidsoptimism inbyggd i detta, och tanken är ”om de kunde göra det då, så kan vi göra något liknande nu”. Ett exempel på monumental historia är heroiska storfilmer som Troja och 300. Den hedniska bloggaren Radical Pagan Philosophy uttrycker sig på följande vis om detta i en text om just filmen 300:
I applaud this use of historical facts with fantastical elaboration. The reason is because this event is best described by what Nietzsche called the monumental method, since the antiquarian and critical doesn’t do full justice in describing this historical event. The monumental method shows that the greatness that surrounds that event was possible, and thus can be possible again. It affirms the greatness of the human spirit. The antiquarian method lacks the ability to generate new life and will new things, since it doesn’t stress the relevance of this event in history relative to the condition of humanity in the present. The critical method with its focus on over-analyzing details will tend to miss the forest for the trees. The message that this movie sends with its focus on the small number of Spartans battling the immense Persian army is that it is not numbers that ultimately matter, but strength of will, force of intellect, and a spirit of artistic reverence. The human condition today is very sad, we are treading the path of the last man, and we need a role model like King Leonidas to show us what we as humans are capable of accomplishing.
Den antikvariska inställningen till historien kanske man vid första anblicken inte väntar sig att finna hos den himlastormande Nietzsche, som ”filosoferade med hammaren”. Det är en mer konservativ och vördnadsfull inställning, där man finner mening i sin hembygds och sitt folks historia. Det är lokalpatriotens, släktforskarens och nationalistens kärleksfulla inställning till den egna historien. Nietzsche skriver:
… history is necessary to the man of conservative and reverent nature who looks back to the origins of his existence with love and trust; through it he gives thanks for life. He is careful to preserve what survives from ancient days, and will reproduce the conditions of his own upbringing for those who come after him; thus he does life a service… The history of his town becomes the history of himself; he looks on the walls, the turreted gate, the town council, the fair, as an illustrated diary of his youth, and sees himself in all this… he greets the soul of his people from afar as his own, across the dim and troubled centuries.
Den kritiska inställningen till historien går ut på att man analyserar, kritiserar och bedömer den. I slutändan kan det innebära att man fördömer den som negativ. Det finns inslag i historien som hämmar livet, och dessa måste identifieras, analyseras, och tillintetgöras. Marxismen har ett starkt inslag av denna historiesyn. Nietzsche skriver:
Man must have the strength to break up the past, and apply it, too, in order to live. He must bring the past to the bar of judgment, interrogate it remorselessly, and finally condemn it. Every past is worth condemning… for should the injustice of something ever become obvious – a monopoly, a caste, a dynasty, for example – the thing deserves to fall. Its past is critically examined, the knife put to its roots, and all the ”pieties” are grimly trodden under foot.
Nietzsche förespråkar en balans mellan dessa tre sätt att använda historien. Denna balans kan variera från person till person, och från era till era. Man kan se en sådan balans hos den Nya Högern. Dessa skriver monumental och antikvarisk historia i tankarna om ”långa minnen” och arkeofuturism, och om vårt behov av identitet för att känna mening i livet. Samtidigt bedriver de kritisk historia när de spårar de egalitära tankarnas ursprung, eller när de analyserar liberalism och socialism som två egalitära tvillingideologier.
En fjärde inställning till historien är den super-historiska/över-historiska, där man ser att historien är sig lik i alla tider. Buddhismen är superhistorisk, på så vis att den menar att ”livet är lidande” i alla tider och att möjligheten att undslippa detta lidande alltid är densamma. Nietzsche menar att det finns en visdom i den superhistoriska inställningen, men han väljer medvetet ovisdomen för livets skull. Överhuvudtaget betonar ju Nietzsche att det behövs ett visst mått glömska för att vi verkligen ska kunna leva. Detta innebär också att den verkligt osunda inställningen till det förgångna är den som uttrycks med begreppet ressentiment. Att fastna i det förgångnas oförrätter och aldrig kunna lämna dem bakom sig är det som kännetecknar undermänniskan enligt Nietzsche.
Nietzsche och vår tid
Vad Nietzsche skulle ha sagt om vår tids användande av historien är naturligtvis svårt att veta. Det är troligt att han skulle tycka att det finns för lite monumental och antikvarisk historieskrivning i vårt samhälle, och att det hänger ihop med etnomasochismen. När man kastar sten på människor som hyllar och minns Karl XII, så är den monumentala historiesynen milt sagt nedtryckt. Och när man påstår att ”det finns inga svenskar” och ”vi svenskar är nog avundsjuka på er invandrare för att vi inte har några egna traditioner”, så är den antikvariska historiesynen lika nedtryckt. Vi svenskar och européer tillåts helt enkelt inte hitta storslagna förebilder i vår historia, och vi tillåts heller inte vörda och älska vårt förflutna, det som gjort oss till dem vi är. Istället ligger historieskrivningen i händerna på överdrivet kritiska människor, som bland annat ”dekonstruerar” den för att ta ifrån oss alla förebilder och all historisk identitet. Kritisk historieskrivning av andra slag är däremot förbjudet, vilket märks när någon försöker att ifrågasätta den officiella bilden av historien.
Historien är alltså minst lika politisk idag som den var på Nietzsches tid, och för att vi ska få en framtid så måste vi erövra det förflutna.
Om skribenten: Joakim Andersen
