Här kommer tredje och sista delen av min titt på Julius Evolas självbiografi. Denna bok heter ”The Path of Cinnabar” och kom 1963. Del 1 av recensionen finner du här och del 2 finner du här.
1. Graalsmysteriet
I kapitel 9 av ”The Path of Cinnabar” behandlar Evola sitt huvudverk, ”Revolt Against the Modern World”. Detta är en exposé över hur antika samhällen var inriktade på en transcendental, överindividuell ordning som kan kallas Traditionen. Rättsväsende, politik, krigföring och världsåskådning, ja allt, hade på den tiden en förankring i en osynlig, esoteriskt uppfattad sfär. Jag tänker inte säga mer om ”Revolt Against the Modern World” här. Kanske borde jag behandla denna bok i ett separat inlägg. Det kan räcka med att säga att det är en i sin art spänstig bok med många originella idéer. Historien går inte linjärt framåt till högre och mer utvecklade stadier. Vi kan även lära oss något av antikens romarrike och det indiska samhälle som bars upp av brahminer och kshatriyas.
I kapitel 9 av ”The Path of Cinnabar” ges även ett referat av Evolas Graalsstudie från 1938. Den kompletta titeln på denna bok var ”The Mystery of the Grail and the Ghibelline Tradition of Empire”. På italienska blir det ”Il mistero del Graal e la tradizione ghibellina dell’Impero”. Den spinner vidare på teman från ”Revolt…”. Syftet är att skissa (eller konstruera) en andlig, västerländsk tradition från medeltidens riddarväsende, fram till högmedeltidens tysk-romerska rike och dess strid mellan guelfer och ghibelliner. På Motpol har Joakim Fredriksson berört denna bok här.
Hade det tyskromerska riket en evigt giltig, andlig, traditionell grundval för sitt välde? Evola anser det. Detta var den sista storhetstiden. Efter hand drogs västvärlden ner i materialism och nihilism. Franska revolutionen var slutet för den goda tiden, ansåg han. Därefter blev ”upplysning” och frimureri tidens lösen. Här kan jag lite off topic säga: som kritik av vår tid har detta bärkraft. Hemliga sällskap som frimurare och illuminater utövar ett osunt inflytande än idag. Illuminismen har för sin del helt tagit över frimureriet, på samma sätt som man kapat politiska partier, kyrkan osv. Mer om det här på Galaxen.
Evolas Graalsbok förtjänar kanske även den en egen, djupare studie av mig. Men en tanke i den bör här återges. Evola noterar hur i Graalslegenden huvudrollen spelas av riddare, inte präster. Krigarna är det som väktar Graalen i sitt Montsalvat – detta Montsalvat som, nota bene, är en borg, inte ett tempel. Det är enligt Evola ingen slump. Andlighetens yttersta symbol, frälsningens guldbägare, Graalen, vaktas av krigare, som är den solara, himmelska livsstilens bärare. Prästerna däremot ses av Evola som en mer likgiltig kraft, som bärare av en lunar, jordisk livskänsla.
2. Tredje riket. Ras
Kapitel 10 i ”The Path of Cinnabar”, med sin översikt av Evolas verksamhet i Tredje riket, innehåller en hel del. Men jag har redan nämnt en del kring detta komplex i relation till Evola så jag förbigår det nu. I samma kapitel berättar Evola om buddhist-boken ”The Doctrine of Awakening”, som jag skrivit om här.
Kapitel 11 av självbiografin är betitlat ”The Issue of Race”. Evola hade en sydeuropeisk syn på ras, skild från nazismens biologism. NS-rasläran med sina antavlor och avelsprogram ansåg han vara ”zoologisk materialism”, för grov för att fånga vad han kallade ras som var ett helhetsbegrepp av etnicitet, kultur, språk och traditioner. Det lät kanske bra, men själv anser jag detta i saken: Evola levde i en tid då både nationalismen och ett folks etniska integritet togs för givna. Då kunde han såklart salongsmässigt kritisera dessa idéer. Men i dessa tider, 2010-talet, torde sedvanlig nationalism parad med en rimlig etnonationalism vara nödvändigt för att säkra Sveriges existens som begrepp, som nation och som sociologisk-politisk verklighet. Med andra ord, Sverige av idag lever under massinvandringens tryck, Italien under Evolas levnad gjorde det inte, inte på långa vägar. Då finner jag det motiverat med en brasklapp som denna.
Evolas avhandling om ras hette annars ”Synthesis of the Doctrine of Race” och kom 1941. Det italienska originalets titel var ”Sintesi di dottrina della razza”.
3. Men Among the Ruins
Kapitel 12 av självbiografin heter ”In Search of Men Among the Ruins”. Evola själv kunde flytta tillbaks till Rom efter kriget. Han hade bokstavligen väntat sig att möta ruiner men Italien och Rom var inte ödelagda, inte så som Tyskland vid samma tid var. Men ideellt var allt slaget i bitar. Hoppet om en högerregim var begravet sedan fascismen besegrats och västerländsk demokrati rådde.
Evola ville dock tro på en återgång till heroiska nejder. Han trodde ännu på en traditionellt förankrad högerregim. Denna kunde i så fall lära sig av fascismens misstag. Det hela formulerades av Evola i boken ”Men Among the Ruins” från 1953 (italienska originalets titel: ”Gli uomini e le rovine”). Här skrev jag detta om boken: ”Att skapa en ny stat är svårt, sa Evola 1953. Att återskapa något i stil med Hitler- och Mussoliniregimerna är dödfött. Dessa totalitära stater tenderade till exempel, liksom de liberala demokratier de kritiserade, även de att bli formlösa massamhällen. Idealet är istället att bygga en organisk stat, med en fungerande helhet av differentierade människor, kontra totalitär stat som är just ett formlöst massamhälle.”
Resten av kapitel 12 handlar om Evolas syn på efterkrigstidens Italien. Själv fortsatte han sin skribentgärning. Bland annat översatte han Spenglers ”Västerlandets undergång”, som nämns i kapitel 13. Kapitel 14 av självbiografin ägnas ”Ride the Tiger”. Här hade han slutgiltigt gett upp allt hopp om en politisk, traditionalistisk återfödelse IRL. Istället satte han hoppet till andens aristokrater som i sig skulle bära hoppet om en andlig renässans, allt medan de affirmativt tog del av vardagens värld i den sönderfallande kulturens virvlar.
Motpolsgrannen Oskorei har kallat detta en svår bok. Jämte det att han i ett inlägg 2012 hyllade den sa han att man bör… ”… vara medveten om att detta är en av Evolas tyngre böcker, den är alltså språkligt inte lika tillgänglig som exempelvis Revolt Against the Modern World eller Men Among the Ruins.” Sant är att ”Ride the Tiger” intellektuellt sett kräver sin man. Den är skriven med en noggrann, transparent stil som utreder komplexa idéer. Men programmatiskt anser jag att ”Ride the Tiger” ligger i tiden. Detta är precis rätt bok för andligt intresserade traditionalister som vill ha tips på hur man överlever i materialismens och kosmopolitismens kaos. Kruxet är att inte helt avskärma sig från nihilismen, man kan även få energi av att leva mitt i denna världens stormar. Har man bara ordning inom sig, är man bara en andens aristokrat, ska det nog gå vägen. Vilja till makt över en själv i Nietzsches anda är en ledtråd i sammanhanget. ”Ride the Tigers” undertitel är för övrigt ”a survival manual for the aristocrats of the soul”.
Jag har själv behandlat denna bok på andra ställen. Här är en översikt av den på min andra blogg. Och här är en Motpolsstudie av bokens äreräddning av Nietzsche, hur Evola drar honom ur kulturmarxismens klor genom att visa på Nietzsche-nihilismens positiva, aktiva natur. Med andra ord, denna Evolabok skissar en nihilism för dynontologer.
4. Slutsats
Därmed har jag översiktligt gått igenom hela ”The Path of Cinnabar”. Del 1 av recensionen finner du annars här och del 2 finner du här. Boken innehåller även intervjuer med Evola, texter som har sitt värde som referat och precisering.
För att sammanfatta Evolas oeuvre och hans verk i stort kan sägas: han var som sagt rätt sträng i sin bedömning av sina samtida. Men det var i linje med hans väsen. Han var en andlig radikal, en ”hardliner”, och han behandlade sig själv lika strängt. ”Geniet är sin egen strängaste lärare” heter det ju. Minns även att han gick hårt åt Nietzsche (vad gäller övermänniskotanken), en tänkare han i övrigt högaktade. Denna kringsyn, denna förmåga att hos en tänkare betona vad som är bra samtidigt som man kompromisslöst kritiserar de dåliga sidorna, det kallar jag intellektuell ärlighet. Så man behöver inte hänga upp sig vid ”strängheten” per se, vid denna rigorism hos Evola. Är man filosofiskt lagd måste man tänka idéerna till deras logiska slutpunkt, man får inte hålla igen av politiska eller andra hänsyn.
Evola som tänkare har jag vissa reservationer inför. Jag har redan antytt dem ovan. Det rör hans buddhistiska förankring, som ibland leder till ordakrobati. Jag menar: om buddhismen essentiellt tenderar att vara nihilistisk, om den lånar sig till tolkningen att allt är en illusion – hur kan man då som Evola hävda att eviga värden finns, att en transcendentalt förankrad Tradition existerar…?
Buddhistisk ontologi är en snårig sak. Men som sagt är jag själv inte buddhist, jag är en perennialt förankrad Gudstroende. För mig är det inga problem att tala om sådant som ”transcendental idealism”, ”Gud som tillvarons urgrund”, ”vi har alla gnistor av Guds ljus inom oss”, ”eviga symboler som speglas i förgängliga vardagsföremål” etc. Evola kan inte göra det. Han kan inte antaga existensen av en evig själ som individens kärna. Istället hypostaserar han här sin ”absoluta individ” som en esoterisk hoc-teori, för att trots nihilismen kunna förankra sina resonemang i något. Till denna absoluta individ, och sin ”immanenta transcendens”, fogar han Traditionen som ännu en hållpunkt. Att på detta sätt hypostasera Traditionen kan ge ett smått desperat intryck. Jag använder förvisso själv begreppet Tradition (och avledningen ”traditionalism”), men lika gärna kan man ju hänvisa till ”det gudomliga”, ”idéernas värld”, ”det perenniala” eller ”det absoluta”.
– – –
I del 2 av denna serie skrev jag att Evola kritiserade dåtidens akademiska idealism. Jag anser fortfarande att den bör kritiseras. Den idealism som mönstrar ut individen och den fria viljan är en stelnad idealism. Men huvuddelen av idealismen, baserad på tänkare som Eckehart, Plotinos, Goethe och så vidare, den är ännu en levande perennialism anser jag.
Evola var som sagt emot akademisk idealism. Någon absolut urgrund för varat ansåg han ej fanns; det fanns en ”absolut individ” men det var väl ungefär allt. Så Evolastudenter bör minnas Evolas fientliga syn på det absoluta i vid mening. I sin fientlighet mot Gudstro och idén om en odödlig själ hamnade han ibland i egensinniga resonemang, frikopplade från den redan fungerande perenniala terminologin med begrepp som själ, emanation, Gud, det eviga ljuset, skapelsen osv. Hans terminologi är inte den enda gångbara för esoteriska och transcendentala ämnen.
Men med det sagt, sett som helhet är Evolas verk fruktbart för en konservativ traditionalist. Evola hjälper oss att flytta fokus från kulturmarxism och materialism till de eviga värdenas sfär, från pessimistisk defaitism till en aktiv nihilism, från hopplöshet och kollektivism till en värld där individens vilja spelar roll. Hans författarskap var rikt, jag har bara nämnt cirka hälften av hans viktigare verk i denna artikel. En krydda i anrättningen är även hans konstnärliga verksamhet under 1910-talet, nämnd i recensionens del 1.
Man kan säga: Evola går inte att sammanfatta i en sats, han är komplex så som stora författare ska vara.
Relaterat
Galaxen: Historien om illuminati
Spengler: Västerlandets undergång (1922)
Oskorei: Julius Evola och den differentierade människan
Evola om Nietzsches ”aktiva nihilism”
Galaxen: Recension av Ride the Tiger
Fotot av Evola är från 1973, året innan han dog.
Om skribenten: Lennart Svensson
