Alla känner till Carl Larsson. Hans målningar av familjelivet i Sundborn finns i vart och vartannat hem. Det är ”svensk nationalism”, av den intuitiva, icke-programmatiska sorten. Detta är en levande sinnebild för Sverige. Men även bildat folk kan gilla Larssons verk. Hans tavlor är älskade av alla som inte förstörts av kulturmarxism och nihilism. Larsson var dessutom en genuin vurmare för svensk historia. Hans muralmålningar i Nationalmuséum finns än idag att beskåda för den som har känsla för detta.
Carl Larsson levde 1853-1919. Han gick Konstakademin 1877. Sedan for han till Paris. 1882 sysslade han med akvareller och oljemåleri i Grez utanför Paris. Där fanns en svensk skara konstnärer som sysslade med den nya trenden i måleri, friluftsmåleri. Före det bedrevs måleri mer inne i ateljén, man iscensatte bilderna (som historiemåleri och akademimåleri). Larssons måleri från denna tid är en aning nedtonat och gråstämt, men ändå vitalt. Himlen kan ofta vara grå, men då ska man komma ihåg att ljuset en mulen dag är jämnare än om solen skiner. En sådan som Johan Krouthén (1858-1932) blev vid denna tid känd för att måla bilder av solsken men så icke Larsson alltså. I alla fall inte vid denna tid, som oljemålare.
År 1885 flyttade Larsson hem till Sverige. Han var vid denna tid relativt etablerad och gift med Karin, med vilken han fick flera barn. Man slog sig ner i Sundborn i Dalarna, där makan hade släkt. Huset man skaffade sig i Sundborn var en gammal byggnad som man moderniserade varsamt. Det var alltså inte som andra konstnärshem, som Ellen Keys Strand eller Verner von Heidenstams Övralid, nybyggt. – Larssons hem blev världsberömt genom bildböcker som ”Ett hem” (1899, färglitografier med beledsagande text). Böckerna gavs bland annat ut i Japan och Tyskland. ”Das Haus in der Sonne” hette en tysk utgåva.
Bilderna från livet i Sundborn var tuschteckningar som bemålats med vattenfärger (= akvarell). Färgskalan var väldigt ljus. Hade inte tuschkonturerna funnits där skulle allt ha blivit rätt diffust kan man säga. Se till exempel ”Under björkarna”. Men visst är akvarellerad tuschteckning en vedertagen teknik. Det är teckningar, varsamt kolorerade. Och Larsson anses som en svensk akvarellmästare. De flesta andra av våra kända konstnärer målade ju mer konsekvent i olja.
– – –
Larsson hade en bred verksamhet som illustratör av nationalistiska böcker. Dessutom blev han med tiden historiemålare i monumentalformat. Se här till exempel Nationalmuseums jättemålningar ”Gustav Vasas intåg i Stockholm” och ”Midvinterblot”.
”Midvinterblot” målades för sin del 1915. Den föreställer hur ynglingakonungen Domalde offras till gudarna för att missväxten ska upphöra i det 500-tals-Svealand det rör sig om. Tavlan målades för att vara pendang till Gustav Vasa-stycket. Men ”Midvinterblot” refuserades 1916. Den ansågs lite stötande och barbarisk. Sedan 1992 hänger dock ”Midvinterblot” i den övre trapphallen på Nationalmuseum, mitt emot ”Gustav Vasas intåg i Stockholm” som suttit där sedan 1908.
Dessa båda verk utfördes på duk. Direkt på väggen som så kallade fresker målade Larsson i samma hus även några mindre, men dekorativa och ståtliga scener ur den svenska historien. Det är i trapphallen alldeles intill de två stora, nyssnämnda verken. Som exempel på dessa fresker kan nämnas ”Slottsbygget med Nicodemus Tessin d.y och Carl Hårleman”. Det är ytligt sett en enkel bild. Men som vi ska se fungerar bara en långt gången stilisering när det är frågan om muralmåleri.
Av Larssons offentliga konst kan även nämnas hans väggmålningar i Elementarläroverket i Göteborg ”som visar bilder ur svenska kvinnors liv från stenåldern till samtiden” [Kunskapens bok 1959 s 2140]. Monumentalverk av Larsson finns även på Norra Latin i Stockholm, på Dramaten och i Operan.
Enligt Kunskapens bok var och förblev Larsson mer en tecknare än en målare. Samma talang krävs nämligen för en tuschteckning som för en monumentalmålning, sägs det. Med Larssons egna ord visas hans egenart som ”muralmålande illustratör” så här: ”Vad är det i grunden annat än illustrationens spets? Samma villkor och betingelser, samma sorts talang, fastän… exelsior.” [citerat efter Kunskapens bok] Med detta menas: muralmåleri är illustrationskonst förd till sin absoluta höjd. Och med ett verk som ”Gustav Vasas intåg i Stockholm” som praktexempel får man väl säga att det stämmer: en enkelhet som ger effekt i stort format.
Man kan här även erinra sig Nils Asplunds muralmålning ”Heimdall ger sina gåvor till mänskligheten” från 1907. Den ser verkligen effektiv ut som bild. Den slår an som miniatyrbild på Wikipedia, den fungerar att återges på en blogg och i en bok. Men den är alltså en bild i stort format, kanske 4 x 7 m stor. Den finns att se i fonden av aulan på Göteborgs universitet.
För att en bild ska fungera även i monumentalformat måste den vara enkel. Den måste vara symbolisk och arketypisk. Däremot fungerar inte vardagsrealism. Ta till exempel Larssons ”Under björkarna”. Den fungerar som tavla och återgiven som liten bild på en tidningssida etc (på en blogg och i en bok, samt på brickor, på servetter osv osv). Men den skulle inte passa som monumentalmålning. Den hjärtevärmande realismen och naturalismen gör sig inte monumentalt. I det stora formatet måste man renodla och förenkla, ge sig i kast med starkare, renare effekter.
– – –
Carl Larsson hade ett gediget intresse för svensk historia. Inte bara Gustav Vasa och nya tiden låg för honom. Även forntiden, som vi sett med Midvinterblot, var föremål för hans svärmeri.
Och forntidsvurmen stannade inte där. I Ord & Bild 1908 föreslog Larsson något unikt och fyndigt, något värdigt och fantasieggande: att ett svenskt Pantehon skulle byggas i Gamla Uppsala. Det skulle bli en nationell helgedom med plats för klenoder och konstverk med mera. Inspirationen var det franska Pantheon, inrymd i en ombyggd kyrka. Men här skulle ett nytt tempel i fornnordisk stil skapas. Till detta Pantheon ville Larsson bland annat flytta en serie marmorskulpturer av Bengt Erland Fogelberg (1786-1854) i klassisk stil. De föreställde asagudarna Oden, Tor och Balder och stod i Nationalmuseums trapphall. Vidare skrev Larsson i Ord & Bild om sina idéer för ett svenskt Pantheon:
”Låt oss här begrava våra stora döda! Vid stora nationella olyckor skola vi gå dit och bedja, vid stora nationella framgångar skola vi gå dit och jubla. Minnets tempel skall det heta, och lunden vi skola låta återuppväxa skall heta Livets lund. Och klockorna skola klämta och ringa i den gamla kyrkan; processioner skola tåga från ungdomens stad längs den Via Appia, jag tänker mig leda dit ut, förbi Milles genialiska och mäktiga Sturemonument. Denna väg skall heta ungdomens väg, ehuru den på båda sidor är prydd med de dödes vårdar… Ungdomens väg? Ja, ty om vi icke skola mera tro på döden, skola vi ännu mindre tro på ålderdomen: vi svenskar skola vara evigt unga.” [citerat efter förordet till Historisk tidskrift 4/2002]
Av en skiss att döma tänkte sig Larsson ett rundtempel. Det hela blev visserligen aldrig av; ingen processionsväg, ingen helgedom för nationell bedjan och fest. Men idag, 2014, har vi ju sedan en tid ett annat fornnordiskt tempel i Gamla Uppsala att glädjas åt: muséet, byggt på 1990-talet. Det är inte ett konsthus (så som Larsson var inne på) men det är ett klenodhus. Och det är gott nog. Här finns modeller, gravfynd och mycket annat i en oval, rustik träbyggnad. Och i det hela lever något av den friska anda som Larsson frammanade med sin idé om ett tempel i Gamla Uppsala, en byggnad som hedrar platsen och låter oss ana historiens vingslag. Muséet ifråga har till exempel ett slags amfiteater med en stor glasruta vettande mot de tre kungahögarna. Det är en estetisk tanke med kulturell, historisk bäring. Så allt är inte dåligt i Sverige av idag vad gäller tro och tradition. Fornnordiska attityder hyllas, både med den Midvinterblot som äntligen kommit på plats och med fornmuséet i Gamla Uppsala.
Och Carl Larssons verk i övrigt är erkänt av alla. Att hans Sundborn-bilder tryckts på allsköns brickor, burkar och servetter, förutom att de förekommer som tavlor, gör inget. Verken är gedigna. Detta är Sverige, detta är tidlöst.
Relaterat
Heidenstam: Folke Filbyter (1905)
Heidenstam: Svenskarna och deras hövdingar (1908)
Bilderna, uppifrån och ner: ”Gustav Vasas intåg i Stockholm”, ”Under björkarna”, ”Midvinterblot” och ”Slottsbygget med Nicodemus Tessin d.y och Carl Hårleman”.
Om skribenten: Lennart Svensson
