Tesen i Julius Evolas ”Ride the Tiger” är denna: dagens västvärld är omöjlig att reformera. Men som radikalkonservativ ska man för den skull inte dra sig undan världen. Nej man ska utsätta sig för den, rida tigerns rygg, rida den trött och sedan gå in och ta över. Om detta skrev jag i min recension på Galaxen. Jag skriver där hur klargörande denne sena Evolas credo är för en konservativ som jag. Här ska jag närläsa ”Ride the Tiger” ur en delvis annan vinkel, läsa den med hänsyn till dess huvudtema, som jag anser är analysen av Nietzsche. Evola kritiserar Nietzsche på esoteriska grunder, men äreräddar honom samtidigt på dem. Det är en unik Nietzscheläsning, enastående i filosofins historia. Inte ens Heidegger klarade av att tolka Nietzsche på detta sätt, han såg inte vad Evola såg. Därför detta inlägg. Men jag tar upp mer än Evolas läsning av Nietzsche. I stycke 4 tar jag till exempel en titt på ”Ride the Tigers” icke-dogmatiska, österländskt färgade handlingsetik, en elegant tillämpning av taosim och apatia för dagens människor. Dispositionen som helhet är:
1. Tragisk optimism (ett slags inledning)
2. Nihilismens världsbild (nihilismen anses av dagens lärda inte vara något problem)
3. Mening i en meningslös värld (passiv kontra aktiv nihilism)
4. Pragmatisk esoterism (taoism och BhG som handlingsetik)
5. Operativ etik (likgiltighet för framgång är inte operativ likgiltighet)
6. Alltså: Nietzsche (Evolas åsikter om Nietzsche)
7. Nihilismen som prövning (att vara hänvisad till sig själv)
8. Svensson och nihilismen (personlig reflektion)
9. Ingen kommer undan metafysiken (kritik av Nietzsche på metafysiska grunder)
10. Liv och Mer Än Liv (”liv” räcker inte som vägledande princip)
11. Evola ställer Nietzsche på fötter (ett slags coda)
12. Liknelsen att rida tigerns rygg (citat ur ”Ride the Tigers” början)

1. Tragisk optimism

Evolas ideologiska slutsummering, ”Ride the Tiger”, utgavs 1961. Det är inte en allmänpolitisk, samhällsideologisk bok så som Evolas tongivande verk. Men det är, som undertiteln säger, en ”överlevnadsguide för andens aristokrater”.

Det är en handbok för hur en traditionalist ska kunna överleva, och personligen triumfera, i nihilismens tidsålder. Här handlar det om seger…! Här ska man inte, som en sedvanlig konservativ, med en trumpen min åse hur ens värld faller samman, del för del: först förfaller kyrkan, sedan tappar armén stilen, sedan kungahuset… Här är det något helt annat på gång. Det är en aktiv attityd som uppammas.

I konceptet ingår att man inte ska agera politiskt. Och det må vara att reträtten från det omedelbart politiska är ett slags nederlag. Men det är, anser Evola, tvunget. Han hade själv, efter andra världskriget, ännu hopp om att högern skulle stoppa förfallet. Men senare i livet gav han upp hoppet om politikens förmåga att reformera samhället. Han blev mer inriktad på personlig, esoterisk praktik. Nu anser jag själv inte att man ska röstskolka, jag lämnade själv sofflocket för att rösta på SD 2010. Det var tvunget eftersom landet var mentalt förlamat av invandringen, som bara SD förmådde kritisera.

Men visst förstår jag Evolas attityd till samhället. Hans attityd går bortom höger-vänster och handlar om andligt-materiellt. Vår materialistiska civilisation håller på att gå under. Och ”Ride the Tiger” anser att det bästa är att påskynda förfallet för denna Järnålder. Det är en originell attityd, en som Evola är ganska ensam om i högerlägret. Han är pessimist om utvecklingen i stort men optimist vad gäller enstaka aktörer, de andens artistokrater och själskrigare som har ordningen inom sig.

Man kan säga: Evola är likt Nietzsche tragisk optimist. Mer om Nietzsche strax.

Evola säger: tidsåldrarnas följd måste ha sin gång. Guldålderns paradis, följt av de successivt mindre andliga silver-, koppar- och järnåldrarna, är mönstret för den mänskliga kulturens utveckling. Man finner detta schema hos greken Hesiodos och i den hinduiska mytologin; i sistnämnda kontext kallas järnåldern Kâli Yuga. Denna process måste ha sin gång. Men de som står ut med järnålderns utmaningar kommer att finna sig väl till rätta i den följande guldåldern, Sat Yuga, sanningens era.

Evola hade många idéer och uppslag under sin karriär som ideolog och filosof. En av hans idéer, hävdad ännu när han skrev ”Ride the Tiger”, var den om krigarklassens supremat över prästklassen. Här brukar man visa på att Evola, till skillnad från en viss René Guénon som hyllade präster, såg krigarklassen som andligt överlägsen. Guénons recept var för sin del: doktrin, tro och prästsupermati. Evolas var: pragmatism och medel för att uppnå mål, inga doktriner behövs…! Evola såg Guénon-gänget som bugare inför tomma altaren. De sedvanliga, exoteriska religionerna (organiserad kristendom, islam, buddhism etc) var döda former. Gentemot detta höll Evola fram esoteriska traditioner som alkemism, hermetism, magi och tantra. Men det skulle vara traditionsförankrat och ej nyreligiöst, ej heller i form av medeltidsromantiker eller nyhedendom.

Politiken av idag är i linje med detta meningslös. Vi lever i ett politiskt interregnum, där politiken bara administrerar en död materialism med ”ökad tillväxt” som prio ett. I ett sådant läge kan det vara läge för en andens aristokrat att förkovra sig andligt, att fokusera på den egna personen.

2. Nihilismens världsbild

”Ride the Tiger” spänner över ett vitt fält. Och nog är boken som helhet intressant. Evolas synpunkter om existensialisterna Sartre och Heidegger har sitt värde. Liksom hans avfärdande av Husserl och fenomenologin, hans åsikter om realismen i konsten, om jazzmusik och politik, familjeliv, droger och mycket annat. Men allt detta får stå åt sidan i detta inlägg. Med andra ord, jag koncentrerar mig här på del 2, där Nietzsche är i högsätet, och lämnar del 3-8 åt sitt öde. Del 1 är för sin del en kort introduktion som berättar om liknelsen att rida tigern: hur man, anfallen av en tiger, kan undkomma anfallet endast genom att hoppa upp på tigerns rygg och rida den tills djuret är uttröttat. Liknelsen skulle alltså vara att vår materialistiska tidsålder inte ska undflys utan tas vid hornen och levas med i, tills den kört slut på sitt krut och man som differentierad människa, som andens aristokrat kan kliva av och ta över ruljansen med de eviga värdena som medel. Och dessa eviga värden, deras natur greppar man endast genom deras esoteriska, immateriella existens i tillvarons vertikala dimension. Tillvarons horisontella dimension är för sin del vardagsverkligheten.

Att Evola bejakar Nietzsches roll i detta sammanhang kan verka märkligt. Nietzsche var ju ett slags nihilist som ville ”omvärdera alla värden”. Det är tvärt emot vad Evola alltid hävdade, nämligen att vi måste återupprätta den premoderna erans förlitan på eviga värden.

Men Nietzsche var komplex, han var mer än en bildstormare. Och Evola betonar att Nietzsches nihilism var aktiv, inte passiv. En annan högertänkare, Ernst Jünger, var inne på samma sak i ”Linjen” (1950).

Jünger hade också läst Nietzsche. Nihilismen kan i denna kontext tjäna som en rening, en övergående fas innan man, som traditionalist, hunnit smälta att den gamla världen är död och att det i den nya världen behövs nya strategier.

Man kan säga: för moderna, samtida människor generellt är nihilismen inget problem. Vi är ju födda in i dess världsbild: allt är meningslöst, roa dig medan du kan, sedan dör du och inget lever vidare; kroppen dör och materien sönderfaller, halleluja. Detta med nihilism (av lat. nihil, intet), idén att inga eviga värden finns, ingen transcendental verklighet och därmed ingen mening med tillvaron, är för de flesta ingen stötesten. Den är idag, i akademi och kulturliv, avförd från dagordningen. Den som är andlig ses som en galen fantast, ej värd att ta på allvar. Målet för både vänster och höger är att öka tillväxten. Materialismen regerar oinskränkt.

Vi föds, lever och vi dör och sedan är det slut. Livets mening är att skaffa prylar och njuta. Nietzsches samtida, det sena 1800-talets och det tidiga 1900-talets människor, kunde ännu rätt allmänt skrämmas av detta, av nihilismen som idé: en värld utan eviga värden innebar ju att det essentiellt inte fanns något att leva för. Det var ett otrevligt uppvaknande ur den småborgerliga världens trevnad. Andra, äventyrligare andar, kunde samtidigt se detta krossande av religion och konservatism som steg på vägen till sann befrielse: nu ska en ny, rättvisare värld byggas, fri från den borgerliga världens förljugna fasader för den borgerliga världen var i sin själ ändå materialistisk. Men denna nygamla idealism togs i sin tur upp av en ny, förtäckt materialist-attityd i form av marxismen.

Dagens ”normal-nihilister” är inte ens så idealistiska. De anser sig leva i en meningslös värld där man på sin höjd kan skapa sig en gångbar privatmoral, à la fransk existensialism där man är ”dömd till frihet”. Men Sartres förlorar-filosofi lockar ingen längre. Bättre då, säger jag, med en esoteriskt förankrad tänkare à la Evola som bejakar nihilismen på ontologiska grunder.

3. Mening i en meningslös värld

Ontologi betyder läran om varat, om tillvaron. Ett annat ord för ontologi är metafysik. Alla stora läror har en metafysik, som kristendomen, taoismen, hinduismen och buddhismen. De lär att denna värld, den materiella världen, har en lägre verklighet än idévärlden eller astralvärlden. Har man, som Evola, denna världsåskådning kan man komma till rätta med allt det som Nietzsche kämpade med: att finna mening i en värld där Gud är död.

Den del av ”Ride the Tiger” där Nietzsche behandlas kallas just det: ”In the World Where God Is Dead”. I cirka sex kapitel tar sig Evola an Nietzsche, bejakar honom här och där, kritiserar honom här och där. Det är, tro mig, den mest givande kritik av Nietzsche som någon filosof gjort. En sådan som Heidegger, som inte riktigt förstod var transcendentalism är, som inte helt greppade tillvarons vertikala aspekt, famlade delvis i blindo när han skulle skapa en post-nietzscheansk filosofi. Och en Sartre såg pessimistiskt på den värld Nietzsche lämnat efter sig, en i grunden meningslös värld där vi var dömda att existera, ”dömda till frihet” som sagt. Evola däremot bejakade denna frihet. Han var nämligen aktiv nihilist.

Det är i kapitel 6 av ”Ride the Tiger” som Nietzsche hamnar i fokus, just genom idén om ”aktiv nihilism”. Jag ska kolla in detta kapitel närmare strax. Men först en titt på kapitel 11, som kanske är bokens mest intressanta. Det handlar om hur man, så som Nietzsche lärde men aldrig fullföljde, skapar en egen moral. För sin del gör Evola detta med inspiration från buddhismen. Där talas inte i termer av gott eller ont, utan om balans och obalans. Vad som ger balans och harmoni är vad man som medveten människa ska eftersträva. Det är en funktionell, operativ moral, ej beroende av diktat och doktriner.

4. Pragmatisk esoterism

Som sagt var Evola en fördomsfri esoteriker, inte bunden av doktriner. Som jag sa ovan kunde hans inställning formuleras ”pragmatism och medel för att uppnå mål, inga doktriner behövs”. Andlighet, inte dogmer, var den eviga lärans väsen.

Vad betydde då det, konkret? Det betydde att om man var en intelligent, ansvarstagande människa, en som fattar vad ens handlingar leder till om jag gör det händer det, om jag gör det händer det då behövs inga moraliska rättesnören, inga tio Guds bud, inga ädla åttafaldiga vägar. Den sistnämnda var buddhistisk och Evola var starkt influerad av den, men han ansåg att uppställandet av sådana lagbud var ett förfallsfenomen. Den sanne esoterikern, en andens aristokrat, en differentierad människa, visste ändå intuitivt hur han skulle handla. Evola talade aldrig om ”Gud”, men jag skulle vilja säga: en esoterisk kristen, en som vet att han har Gud inom sig, han behöver inga tio Guds bud. För honom är Gud, i bemärkelsen ”den där gubben på molnet”, död. För esoterikern behövs ingen exoterisk Gudsarketyp.

Man kan säga: Gud är för en esoteriker ”fully dead, at last, and wonderously alive”.

Jag återkommer till det nietzscheanska aspekten av detta. Det var ju Nietzsche som sa ”Gud är död”. Och med Evola kan jag anse denna utsaga har bäring. Men först mer om detta hur Evola i ”Ride the Tiger” skapar en icke-doktrinär, men etisk livsattityd. Det görs i kapitel 11, ”Acting Without Desire The Casual Law”. Det är en princip för handlandet med rötter i buddhism och Bhagavad-Gîtâ. Hur ska man handla? Man ska handla utan tanke på seger eller nederlag, framgång eller motgång, njutning eller smärta, eller med tanke på gillande eller ogillande från omgivningen. ”Att handla utan åtrå” kallar han det: att opartiskt göra det som måste göras. Denna etik kan ses i Bhagavad-Gîtâs andra kapitel: ”Sukha-duhkhe same krtvâ, lâbdhâlabdhau, jajâjayau / tato yuddhâya jujyasva, naivam pâpam avâpsyasi.” ”Efter att ha gjort dig likgiltig inför lycka och olycka, seger och förlust, ska du bereda dig för striden [= handlingen]; på detta sätt uppnår du inte synd”. [BhG 2.38]

Denna hart när stoiska apatia kompletterar Evola med taoismens ”handla som om du inte handlade”, även känd som ”wu wei”. Det är en smått paraodoxal idé, avsedd att låta den handlande kvarstå i sitt metafysiska, sant varande väsen medan han lever i vardagsvärlden. Genom att ”handla som om man inte handlar” förblir man i varat, i sitt sanna väsen, medan man sysslar med värdsliga ting. Man kan säga att man därmed förandligar handlingen, man agerar ”not on the thing, but on the soul of the thing” för att tala med Michel Random.

Med en sådan attityd, säger Evola, handlar man utifrån sitt eget väsen. Det behövs ingen doktrin här, inga tavlor med moralbud. Har man kontakt med sitt inre, är man en differentierad människa, kan ”gör det som känns rätt” gälla som rättesnöre.

Så uttrycker jag det hela. Och Evola uttrycker det så här:

Such a line of conduct refers to the domain in which one’s own nature is allowed to function, and to that which derives from the particular situation that one has actively assumed as an individual. This is the very context in which the maxims of ”acting without regard to the fruits” and of ”doing what needs to be done” apply. The content of such action is not what is given by initiatives that arise from the void of pure freedom; it is what is defined by one’s own natural inner law.

[Evola 1961 s 68f]

Denna etik är mycket nykter och enkel men ändå djup. Den är esoteriskt förankrad: den bygger på idén om en unik person, en själ, ett väsen kort sagt, varje persons unika natur. Och är denna väl konstaterad behöver personen ingen katalog med moralregler, den behöver bara handla utan tanke på belöning och utan åthävor göra vad som måste göras.

Med ett sådant handlande kan varje handling bli en belöning i sig själv. Återigen: detta är en enkel men inte simpel etik. Det handlar inte om att vara en själlös robot som helt saknar känsla för vad han vill utan passion, utan driv. Detta med ”opartisk”, ”likgiltig” etc kan ju annars få en att tro det. Det handlar istället om att agera utifrån sin natur och njuta av det som är ovanför livets och vitalismens mer vardagliga mål, mål av typen släckande av kroppens begär. Det handlar om mer än så. Den andlige aristokraten handlar med förankring i varat och danar sin värld aktivt; han befinner sig på en högre, rofylld nivå, där han söker vila i handling. Här behövs ingen plikt, inga moralbud. Hans eventuella njutning alstras av vad som naturligt hör ihop med en handling som görs i harmoni med varat.

”Varat” ska vara etikens grund, inte ”livet” så där som Nietzsches vitalism hävdade. Men med denna varaförankring, med fokus på vad handlingen betyder för det sanna jaget, så finns det ingen skarp gräns mellan materialistiska handlingar och ädla handlingar per se. Det är nämligen så att en differentierad människa förädlar allt han sysslar med, medan en passiv nihilst besudlar allt han sysslar med. Det är en fråga om attityd av esoteriska dimensioner (och inte bara en attityd i form av en livsstil). Med Evolas referens hos Nietzsches idéer kan den ädla figuren beskrivas som en Dionysos’ energi balanserad av en Apollons upphöjdhet: ”an integrated and rectified Dionysism”. [ibid s 71] Utan det apollinska blir den dionysiske vitalisten bara en utlevad dandy. Det är en skarpsinnig utveckling av Nietzsches idé om apollinska och dionysiska livsstilar. Om det har jag bloggat här.

5. Operativ etik

Kommen så här långt måste det inskärpas att det passionsbefriade, liknöjda handlandet inte innebär att man struntar i allt som rör handlingen per se. Evola säger i denna kontext: ”Pure action does not mean blind action” [ibid]: att handla stoiskt liknöjd innebär inte att man är likgiltig inför de objektiva konsekvenser handlingen har. Tvärtom: för att handlingen ska bli så lyckad som möjligt måste man operativt undersöka varje tänkbar aspekt av det hela. Risken finns ännu att man misslyckas, det vet den andlige agenten. Framgång eller nederlag är han värdsligt likgiltig inför. Men han får inte vara operativt likgiltig: ett eventuellt misslyckande ska inte bero på en lättsinnig, slapp attityd hos den handlande.

Att vara operativt koncentrerad är en form av idealism. Man vill som soldat strida väl. Och detta är underförstått för en som läst Bhagavad-Gîtâ; Arjuna har fått sin esoteriska metod från Krishna, handling förankrad i varat, men detta gör inte att Arjuna går ut i striden oförberedd, sorglöst drivande med stridens vågor, utan han agerar väl i synk med stridens alla taktiska krav. Arjuna är likgiltig inför jordisk lycka eller framgång men han är inte operativt likgiltig. Han strider så bra han kan. Det är livet för en andlig agent: att göra allt så bra som det går, samtidigt som den materiella, vardagliga aspekten av det hela är underordnad den essentiella. Det blir ett slags l’art pour l’art: att, som en bieffekt av det ontologiskt förankrade handlandet, ”practise senseless acts of beauty”. Här förstått som oklanderligt utförd strid, utan tanke på vinst eller nederlag.

– – –

Det här är bortom sedvanliga åsikter om gott och ont: ”Jenseits von Gut und Böse” som Nietzsche själv sa. Jag säger sedvanligt gott och ont och menar då vardagligt, tidsbundet osv. För det säger sig självt att man i denna process inte förvandlar sig till en mordisk demon eller kallhamrad tjuv, fri från alla inhibitioner. Den Nietzsche som på sin kammare ska ha insett sin svindlande, personliga makt när Gud var död är förvisso i en gråzon: han inser makten att både göra väl och göra ont. Och med sin brist på inre ordning blev han inte direkt ond, men han kunde hylla ondska. Jag tror han någonstans i ”Der Wille zur Macht” lättsinnigt talar om morgondagens rovdjursaktiga naturer som, med samma glada energi, ena stunden begår ett brott och nästa gör en välgärning. (Jag medger att denna referens är osäker och bör kollas upp.)

Bortom gott och ont: det handlar här, i Evolas och min bok, om att gå bortom moraltanternas moral, bortom samhällets definition på gott och ont. Den skiftar som bekant: promiskuitet är ibland av godo, ibland av ondo. Evola hävdar att den andlige aristokraten ställer sig ovan samtidsmoralen på objektiva grunder. Han gör det med sin kunskap om orsak och verkan, med en praktik som endast har detta som bas, som har en insikt om vad som bringar balans respektive obalans i ens liv. Detta tycks mig vara en buddhistisk influens. Buddhismen sas ju enligt min lärare Klas Hagren inte hävda något förbud mot att synda för att det är dåligt, utan för att det skapar obalans. En operativ esoteriker ersätter, enligt Evola, på samma sätt ”synd” med ”misstag”; han är bortom de stela buden om tillåtet och förbjudet. Han har testat dem objektivt på basis av de konsekvenser de får i ett handlande som är förankrat i varat.

Med inspiration från Castaneda kan man säga: basen för ens handlande ska vara att spara energi. Handlingar som slösar bort ens energi ska undvikas. Handlingar som ger energi ska utövas. Detta syns mig vara i linje med Evolas fjärmande från gott och ont-moral till en mer operativ, objektiv, personligt prövbar moral.

För övrigt ligger det inget antikristet i detta, även om Evola var ointresserad av kristendomen. Paulus sa ju: ”Allt är tillåtet, men allt är inte nyttigt.” Detta är den sorts andliga pragmatism som behövs för att skapa en ny moral för 2000-talets människa. Däremot måste den gamla synen bort, den som hittills varit rådande samhällsmoral: en oreflekterad ateism, den som säger att ”Gud sittande på ett moln, Gud som yttre kraft finns ej, alltså finns inte Gud” den måste ge vika för insikten att Gud är inom en. Gud straffar inte, Gud har inte makt att hindra dig från att synda. Men den gudsnatur du har inom dig rimmar bättre med handlingar som harmonierar med varat. Man måste först inse varats natur, sedan kommer moralen. Och varats natur visade Evola med mönstret ”vertikal aspekt för tillvarons eviga värden, horisontell aspekt för vardagsverklighetens värld”. Tillvaron har en överindividuell, evig dimension, belägen bortom den mänskliga vardagen. Man måste inse den högre verkligheten i tillvarons eviga, immateriella sida innan man kan börja snacka moral.

Paulus: i Bibeln i ett av Pauli brev [1 Kor 10.23] står det: ”Allt är tillåtet, men allt är inte nyttigt.” Evola är för sin del inne på samma saker när han återger traditionell visdom som speglar hans operativa etik. Som ett gammalt spanskt ordspråk som sägs lyda: ”Gud sa: ta vad du vill och betala priset.” [Evola s 75] Detta är exakt vad Paulus menade. För övrigt anser Evola, med rätta, att hans livsfilosofi stöds av begreppet karma, som brukar kallas lagen om orsak och verkan på det moralisk-ontologiska området. Varje handling får, i tillvarons vidare mening, i samsâra, sina effekter, yttrad som god eller dålig karma. Karmastraff och karmavinster realiseras i detta liv eller kommande.

Detta bör tas med i bilden av etikens värld. Att som västerlänning sky idén om reinkarnation, bara för att den förbjöds på ett kyrkomöte på 500-talet, är absurt. Förutom det bör västerlänningen, tycker jag, anta ostasiatens idé om den moraliska lagen som ett inre fenomen: dharma. Att som vi traditionellt gör, se etiken som kommen utifrån, för fel (som när Moses går upp på berget för att få lagtavlorna av Gud). Med insikten att Gud är inom en, med Gud internaliserad som ens ”samvete”; kort sagt, med ”skam i kroppen”, kan man stå fri från de mer stela morallektionerna och pröva sig fram med det som känns rätt att, som jag skisserat ovan, operativt spela spelet med bravur och göra det förankrad i varat.

Man handlar nyktert och objektivt om man följer Evolas lära. Om man till exempel ska göra en riskabel bergsbestigning kollar man väderleksrapporten först, och om vädret sägs bli dåligt så tar man det med i beräkningen. Men detta är ännu frågan om ett operativt avgörande: man är fri att göra sin bergstur eller låta bli, ”no ”moral” factor comes into play” [ibid s 72].

– – –

En andens aristokrat, en differentierad människa, söker endast inre sanktion för sitt handlande. Ingen yttre instans, ingen världslig eller andlig domstol är med i spelet. Det som ontologiskt, av hela ens väsen känns rätt, är rätt. Det kan likna Aleister Crowleys ”do what thou wilt shall be the law”. Jag har inte Crowley som guru men visst var han något på spåren där. Han var en esoterisk nietzschean med åtskilligt mörka shatteringar. Evola är en esoterisk nietzschean med mer ljus, mer balans.

6. Alltså: Nietzsche

Så hur vad det med Nietzsche då? Jag anser att Evola äreräddar Nietzsche och att han gör det i denna bok, ”Ride the Tiger”. Han gör den gamle nihilist-ateisten begriplig, han ställer honom på fötter och låter oss se en andlig dimension i ”Så talade Zaratahustra” (1885) och ”Der Wille zur Macht” (1888). Och det görs genom att se på Nietzsches idé om aktiv nihilism, utvecklad främst i den senare boken, ”Viljan till makt”, som var Nietzsches efterlämnande tankar om den eviga återkomsten, om att skapa en egen moral osv.

”Ride the Tigers” andra del heter som sagt ”In a World Where God is Dead”. Och det är Nietzsches värld. Det var ju han som dödförklarade Gud i Zarathustraboken. Och i kapitel 6, betitlat just ”Active Nihilism”, får vi en genomgång av detta.

Jag har redan talat om vikten av att inse att Gud är inom en. Vad kan Nietzsche bidra med där? Han såg ju bara tomhet inom sig. Nåväl, hans nihilism var av det bättre slaget: aktiv och gestaltande och inte passiv och defaitistisk. Och hans ”Gud är död” kan, som sagt, ses som en dödförklaring av idén om en yttre, straffande Gud. Med Gud inom en, som ett slags symbol för ens förbundenhet med varat, blir man vad Evola kallar en differentierad person, eller en autentisk människa som Heidegger brukade säga.

Nåväl. Vad har vi för användbara idéer i Evolas genomgång av Nietzsche? Inledningsvis säger Evola: i den moderna världen lever folk med olika livsattityder. Vissa lider under materialismens ok, de lider tyst av meningslöshetens mantra som regim och massmedia pumpar ut: kroppens död och materiens söderfall är allt som finns. Av detta blir vissa desperata och börjar leva öppet destruktivt, eller siktar in sig mer diskret på att döva smärtan med konsumtion och droger. Till de sistnämnda hör även förandet av ett småborgerligt liv där inget av det regimen säger egentligen ifrågasätts. Materialism är bra, andliga läror är ”ju” bara påhitt: så lever den omedvetne goddagspilten. Man är, kort sagt, passiva nihilister i materialismens hägn.

Men det finns alternativ. Det finns rebeller. Ty utöver dylika livsattityder ”there is a different and much smaller cathegory of modern men who, instead of submitting to the nihilist processes, seek to accept them actively.” [Evola s 34] Dessa inser att den gamla världen helt förfallit och det inte är någon idé att blicka bakåt. Man accepterar att leva utan stöd i den rådande rotlösheten. Men hur kan då denna nihilism vändas till något positivt?

Målet är att leva fri i denna värld. Och om läget utåt sett är svårt, om regimen hyllar materialism, då får man se detta som en gudasänd prövning. Och om man bryts ner av denna prövning ja, då håller man kort sagt inte måttet. Det är en hård lära, men också en inspirerande lära. Ju mer ordning man har inom sig desto lättare klarar man utmaningen. Och denna inre ordning uppnås dels med intuition, dels med viljestyrka.

Inre ordning: detta innehas av den människa som känner till traditionens värld, de eviga värdena, tillvarons vertikala aspekt. Jag har nämnt detta förr. Nåväl: man måste känna till detta, vara en andens aristokrat i en tid av förfall. Man måste vilja vara det. Det är hela hemligheten. Det är begynnelsen till att befria sig i materialismens helvetestid. Denne andlige aktör söker ingen mening: han har den redan. Han har kastat ankar i sitt eget väsen. Hans strategi är denna: att finna ett modus vivendi i en tid som är fientlig mot allt det han tror på.

7. Nihilismen som prövning

Vad tjänar nihilismen till då? Nietzsche ansåg i ”Der Wille zur Macht” att den var ett test. Om Gud är död och det inte finns något evigt, något gott eller ont, så är det något som förvisso krossar den svage. Han bryter ihop. Allt blir meningslöst, det finns inget att leva för på sikt. Varför ska man göra något, åstadkomma något, när kroppens död och materiens sönderfall är det enda säkra i tillvaron? Men de i anden starka kan gå bortom de värden de nyss trott på, som sedvanligt gott och ont. Nietzsche kallar detta ”nihilismens tragiska fas”: det är som ett antikt drama, det är djup och kontur och patos i det hela. Den andlige aristorkraten, den operative kunskaparen kan fortsätta att agera i detta skenbart gudsfria rum. Med vilja och skaparförmåga kan han fortsätta operera.

Med sin inre ordning kan han skapa ordning i denna öken. ”När öknen brer ut sig, ve den som har öken inombords!” sägs på sidan 7 i Evolas bok. Den starke skapar mening i en meningslös värld. Nietzsche bejakade denna gudlösa, kaotiska värld. Han trodde sig ha besegrat Gud. Det hade han inte, men han hade besegrat idén att Gud var utanför en själv. Så tolkar jag den kreativa styrka som Nietzsche förknippar med den gudsfria världen.

Nietzsche var dock medveten om att en värld helt utan Gud medför problem. ”Om du detroniserat Gud, visa dig då värdig detta dåd” är temat. I Zarathustraboken uttrycks detta så här:

Du kallar dig själv fri? Låt höra dina principiella tankar här, och inte att du undsluppit slaveri. Är du en som förtjänade att undfly det? Det finns många som slängde iväg sitt enda värdefulla när de slängde iväg sitt slaveri. Fri från vad? Varför ska Zarathustra bry sig? Dina ögon ska svara rättframt: fri för vad?

[Zarathustra I.17, ”Om den skapandes vägar”]

Och nihilist-ateisten Nietzsche varnar att denna tillvaro är hemsk, att på detta sätt vara hänvisad till sig själv med sin dyrköpta frihet i denna ödsliga öken, fri att skapa sin egen lag, fri att döma över sig själv så som man vill.

8. Svensson och nihilismen

Ett personligt inpass kan behövas här: jag, Svensson, har aldrig funnit denna förment Gudsfria tillvaro så hemsk. Kanske för att jag hela tiden ändå anat att Gud existerat. Att som 17-åring läsa ”Gud är död” i Zarathustraboken var drabbande, det medger jag. Det var en utsaga att reflektera över…! Men intuitivt torde jag ha kört på ändå: som agnostiker, med åsikten att tesen om Guds död ännu inte var bevisad. Nu anser jag att Guds existens är bevisad. Han är ju ”invärtes i mig”. Vägen dit har varit lärorik. Att under resans gång leva med tanken på att Gud är död, gott och ont inte finns och allt är meningslöst osv, har om inte stärkt mig så åtminstone inte knäckt mig.

Och idag, med denna idé om nihilismen som användbar strategi för en som redan är Gudstroende, nihilismen som rening den är än mer inspirerande. Jag har redan mött den hos Simone Weil i form av ”ateismen som rening”: att som Gudstroende låtsas som om Gud inte finns för att rensa agendan och se saker i ett delvis nytt ljus. Evolas läsning av Nietzsche har litegrann av samma funktion.

– – –

Den svage stärktes av att leva i slaveri. Och denne pessimistiskt lagde, passive nihilist torde krossas av sann ateism, sann frånvaro av alla världen. Ett specialfall härvid är den Sartre som säger ”vi är dömda att vara fria”. Sartre lär för övigt ha tröttnat på tomheten mot slutet av sitt liv; han funderade på att börja studera judisk mystik.

Men vad med ”folk som jag då”, folk som tror att de lämnat nihilismen bakom sig? Kan de ha nytta av nihilism i sin andliga praktik? Evola avfärdar här Nietzsches betoning av ”livet” som styrande princip. Det kan filosofiskt uttryckas som immanens. Allt finns i den materiella världen. Något transcendent finns inte eftersom Gud, själen och det eviga bortförklarats.

9. Ingen kommer undan metafysiken

Det finns inget bortom ”Bortom”, anser Nietzsche. Allt som vi uttryckt som transcendenta värden kan, enligt honom, reduceras till livets yttringar. Och den styrande principen i livet är viljan till makt.

Symbolen för detta kan sägas vara Övermänniskan. Evola anser här att Nietzsche gjort en halvmesyr, eftersom han bara skapar ett nytt värdesystem, ett nytt gott och ont. Gott är att vilja öka sin makt, ont är att minska sin makt. Man kunde tänka sig många andra värdesystem än just ett med maktviljan som styrande princip säger Evola. Ska man omvärdera alla värden måste man ha sin metafysik i ordning och det har inte Nietzsche. Han slänger allt överbord och säger att liv är allt som finns.

Det räcker inte. Det gör allt till en materialistisk, tanketom rundgång. Fysiskt liv växer, blomstrar och dör; vad gör då blomstringen moraliskt bättre än döendet? Döendet är ju en förutsättning för nytt liv. Evola:

Why should decadence be an evil? It is all life, and all justifiable in terms of life, if this is truly taken in its irrational, naked reality, outside any theology and teleology, as Nietzsche would have wished.

[ibid s 39]

Nietzsche lappar ihop sin egen vision i bristen på den störtade, transcendentala världsbilden. Hans Övermänniska blir till exempel bara en hemkokt eskatologisk vision à la marxismens evigt harmoniska socialistsamhälle, etablerat efter revolutionens kataklysm. Att Övermänniskan ska ge allt mening är, säger Evola, en motsägelse mot Nietzsches hävdande att livet själv alstrar sin mening.

Således är Nietzsches nihilism, som sagt, en halvmesyr. En sann nihilism skulle inte ens ha godtagit idén om Övermänniskan. Tagen på sina premisser är dock Nietzsches idé om ”den eviga återkomsten” värd att bejaka, säger Evola. Att allt existerar som i hinduernas samsâra, ett evigt flöde där själarna återföds till nya liv för att höja sig andligt, är sant metafysiskt. Nietzsche såg det kanske inte så raffinerat, han såg allt som en rundgång; han saknade i denna eviga snurr dimensionen av utveckling, Men nog var han något på spåren.

Man kan säga: här närmar sig Nietzsche Varat. Han går bortom Vardandet, bortom vardagsexistensen och upp mot det eviga. Evola anser Nietzsche vara nyplatonskt gångbar när han i ”Der Wille zur Macht” säger: ”For everything to return is the closest approximation of a world of becoming to a world of being.” [Evola s 40]

Och visst är det så. Nietzsches ontologiska, metafysiska sida är alltid synlig, trots att han som rebell ville gå emot denna idealism som han skolats i. I parentes kan nämnas att en ny bok från Arktos förlag, Abir Tahas ”Nietzsche’s Coming God or the Redemption of the Divine” (2013), handlar om detta, om Nietzsches andliga sida. Hans Zarathustra-figur sa sig till exempel vara den frommaste bland de gudlösa. Exakt vilka esoteriska djup Taha når i sin bok vet jag inte men det hela verkar lovande. Nietzsche kan bli en ingång till det andliga för vår tids många ateister.

Evola säger att Nietzsche här lämmar immanensen och approcherar traditionalismens värld, en värld förankrad i transcendens:

[I]t is uncontestable that a confused thirst for eternity runs through Nietzsche’s work, even opening to certain momentary ecstacies. One recalls Zarathustra invoking ”the joy that wills the eternity of everything, a deep eternity” like the heavens above, ”pure, profound abyss of light.”

[ibid]

10. Liv och Mer Än Liv

I kapitel 7 pendlar Evola vidare i den metafysiske Nietzsche. I Zarathustraboken talar ju denne om ”det som inte utför jag, men som är jag”. Det är Bibelns ”ego sum qui sum” upp i dagen. Nietzsche nådde esoterismen bakvägen, genom att förneka den och sedan upptäcka den på egen hand. Ovan visades hans aning om samsâras och reinkarnationens realitet och här visas hans förståelse för all ontologis kärna. Något mer centralt än ”ego sum qui sum” finns inte. Till och med hinduer erkänner att detta är metafysikens formel nummer ett. ”Jag är den jag är” eller kort sagt, ”jag är”, är tillvarons grund, vare sig den som säger det är en gud eller en människa.

Man måste krossa den yttre moralen och återupptäcka den inom sig, tycks Nietzsche mena. Som österlandets dharma. Man ska leva enligt sin egen natur. Men vad är då denna natur? Man upptäcker den i relation till Gud anser jag. Frihet är att inse sina begränsningar. Nåväl, Nietzsche insåg att en själ borde finnas, även om han utåt förnekar det. För ”det som inte utför jag, men som är jag” det är en människas essens, hennes ande, hennes jag. Nietzsche tycks ha satt ”das Selbst” som en överindividuell princip, som ens eviga, sanna jag. OK då. En så förstådd stark och ansvarig individ kan leva vidare utan en halmgubbs-gud som nu detroniserats. Denna person har funnit sig själv: ”wie mann wird, was mann ist”.

Men eftersom Nietzsche förnekar tillvarons osynliga sida, den transcendentala sidan, förgås han av bitterhet och frustration när hans maktvilja inte kan riktas åt något håll. Den riktas åt alla håll och inget och förtär sig själv. Hur mycket bättre då att vara transcendentalist och inse att inget behöver göras. ”Gör inget, och allt ska bli gjort” som Lao Tse sa. Denna sublima ro fann Nietzsche aldrig.

Det är i kapitel 8 ”Life and More Than Life” som Evola underkänner Nietzsches vitalism. Man kan inte sätta livet som tillvarons fundament. Att säga att ”livets mening är att leva” kan låta slående för dagens lobotomister, men för oss med högre krav på tillvaron måste något mer till. Att livet i sig har mening går bara att påstå inom en transcendental ram, säger Evola. Som sagt är ”viljan till makt” bara en av livets många yttringar. En livskraft som enligt Nietzsche bara vill överträffa sig själv, regenerera sig själv, besegra sig själv det är bara en subjektiv yttring hos en varelse och säger inget objektivt om existensen per se.

Man kan säga: det är viljan till liv som skapar begär och som får den eviga återfödelsen att fortgå; Schopenhauer förstod det men inte Nietzsche. Nietzsche saknade i detta fall den transcendentala kopplingen som Schopenhauer (och Evola) gör. Nietzsche kapitulerar för begär och passioner och låter dem spela fritt i livets karusell. De tenderar att förmörka viljan. Viljan är till sin natur transcendentalt inriktad ansåg den franske filosofen Alain; det finns ingen ond vilja sa han. Men Nietzsche åter skilde inte på begär och vilja.

Man kan inte bara hylla livet säger Evola. Istället för ”liv” måste man söka det som är ”mer än liv”. Det vill säga, genom transcendens. De eviga värdena nås ”only by those in whom there is something else, and something more, than mere life.” [Evola s 50] Begreppet ”mehr-als-Leben” ska annars ha skapats av George Simmel.

11. Evola ställer Nietzsche på fötter

Nietzsche har fel när han kallar kristendomen en kraftlös slavmoral. Kristendomen hävdar ett segerrikt liv, alstrat genom transcendentala källor. De ideal som Nietzsche mot kristendomens upplevda slavmoral hyllar som livsbejakande och livsbevarande är till sin art lika transcendentalt förankrade, såsom respekt för jorden och livet, lycka, vördnad, goda seder och intellektuell skärpa.

Nietzsche hade inte alltid rätt. Men som symbolisk figur för en modern människa, en som försöker nå bortom den organiserade religionens vantolkning av esoterismen, har han sitt värde. Nietzsche var som sagt inte esoteriker, men han nådde ändå esoteriska djup. En Nietzsche ställd på fötter av Evola, en esoteriskt korrigerad Nietzsche, en Nietzsche med förankring i metafysik och transcendentalism, är vad som behövs. Nietzscheord som ”lev farligt” och ”det som inte dödar dig gör dig starkare” är uppfordrande ledord för en Operativ Kunskapare.

På sidan 51 citerar Evola en antik källa (det sägs ej vilken) som beskriver transcendtalismen perfekt. Den asket som lämnat världen bakom sig, som kapat alla band, som inåt vill nå perfektion han kan sägas vara ”advancing with a devouring fire that leaves nothing behind itself.” Evola framhåller kongenialt att den andan finner man även hos Nietzsche. Nietzsches enda fel var att han stannade i livets slutna krets och därför bränns ut:

[T]he fact… that this energy remains in the closed circle of immanence and of ”life”, generates a higher voltage than the circuit can sustain.

[Evola s 51]

Men med transcendental koppling kan man lyfta sig från Nietzsches dionysiska vitalism; på så vis lyfts det hela av det apollinska. Nietzsche utredde i ”Tragedins födelse” (1872) hur dessa två livskänslor, Apollons ljusa, klara ordnade värld kan kompletteras av Dionysos extatiska livsdans, men han stannade själv på något sätt i det dionysiska. Evola visar i kapitel 10 hur denna syntes kan höja Nietzsche, kan förandliga honom.

Den nyssnämnda ”Nietzsche’s Coming God or the Redemption of the Divine” spinner vidare på Nietzsches andliga sida. Abir Taha läser in gudomlig esoterism i tysken och det tycker jag låter spännande. Nietzsches dunkla sätt att uttrycka sig lämnar onekligen plats för tolkningar av detta slag.

12. Liknelsen att rida tigern

Evola avhandlar mycket i sin bok, ”Ride the Tiger”, som jag här närläst vissa kapitel ur. Men jag avslutar med att, utan diskussion, återge vad han säger i första delen. Det är bilden av att rida tigerns rygg: hur man som människa i denna förödelsens tidsålder inte viker undan utan tar sig an materialismens angrepp genom att låta tigern anfalla varvid man svingar sig upp för att rida tigerns rygg. Evola uttryckte sig alltid klart och transparent, han försökte inte som Nietzsche och Jünger få fram någon suggestiv effekt. Men han kom bra nära här:

The phrase chosen as the title of this book, ”ride the tiger”, (…) is a Far Eastern saying, expressing the idea that if one succeeds in riding the tiger, not only does one avoid having it leap on one, but if one can keep one’s seat and not fall off, one may eventually get the better of it.

[s 8]

Och vad detta betyder för dagens situation, med Kâli Yûgas materialism som härskar men lider mot sitt slut, är detta:

When a cycle of civilization is reaching its end, it is difficult to achieve anything by resisting it and directly opposing the forces in motion. The current is too strong; one would be overwhelmed. The essential thing is not to let oneself be impressed by the omnipotence and apparent triumph of the forces of the epoch. These forces, devoid of connection with any higher principle, are in fact on a short chain. One should not become fixated on the present and on the things at hand, but keep in view the conditions that may come about in the future. Thus the principle to follow could be that of letting the forces and processes of this epoch take their own course, while keeping oneself firm and ready to intervene when ”the tiger, which cannot leap on the person riding it, is tired of running.”

[ibid]

Evola talar även om att stanna vaken till gryningen och om att sikta bortom nollpunkten: ”beyond the zero point”. [s 12] Allt detta är mycket inspirerande för en andlig aktör, en operativ kunskapare i 2010-talets verklighet. Ty nollpunkten nåddes i december 2012. Då tog Kâli Yuga slut och sanningens era, Sat Yuga började. Det är i alla fall min bedömning.

Litteratur
. Julius Evola: ”Ride the Tiger: A Survival Manual for the Aristocrats of the Soul”. Översättning från italienska av Jocelyn Godwin och Constance Fontana. Inner Traditions, USA 2003 (orig 1961)
. Nietzsches ”Så talade Zarathustra” citeras efter den svenska utgåvan på Forum 1982

Relaterat
Svenssongalaxen: Ride the Tiger
Gudomlig komedi: Rida tigern
Oskorei: Julius Evola och den differentierade människan
Om Nietzsche
Bhagavad-Gîtâ
Evola: centrala verk och idéer