Robert A. Heinlein var en författare med tydlig högerprofil. Hans samtida inom sf-gebitet som Isaac Asimov, Arthur C. Clarke och A. E. van Vogt hade inte på långa vägar hans engagemang för nybyggaranda, militärlivets fostrande kvaliteter och patriotism. Man kan säga: alla dessa författares texter präglas av implicit whiteness. Det är underförstått vita miljöer och samhällen som skildras, om än placerade i rymden och i framtiden. Men utöver det var Heinlein den mest ideologiske av sina generationskamrater.
”Sjöofficer blev jag av fri vilja; science fiction-författare blev jag av ekonomiskt tvång.” Detta sa Robert Heinlein i ett tal inför kadetterna på Annapolis’ sjöakademi (publicerat som ”Channel Markers”, 1974). Heinlein framträdde inte offentligt så ofta vid den här tiden. Sf-kongresser undvek han till exempel. Men när det gällde att hedra sitt militära Alma Mater med sin närvaro ställde han genast upp.
Annapolis i Maryland är US Navys motsvarighet till arméns West Point: en högskola för blivande officerare. Heinlein tog själv examen vid detta Annapolis 1929 och tjänstgjorde sedan på ett hangarfartyg och en jagare. Han måste ta avsked av hälsoskäl 1934. Dock förblev han präglad av sin militära erfarenhet i hela sitt författarskap. Det militära som kräver agerande i krismiljö, där ja är ja och nej är nej, där lojalitet är viktigare än självhävdelse; detta blev ledstjärnor i Heinleins hela författarskap. En 40-talsnovell som ”The Long Watch” handlar till exempel om pliktuppfyllelse in i döden: en framtida rymdskeppskapten offrar sitt liv för att rädda andra. Och ”Misfit” är en novell från samma tid om framtida rymdkadetter på temat ”att lära sig lyda för att kunna leda”. ”Logic of Empire” är en tredje novell som visar på marin påverkan. Den är inte så kontroversiell, jag medger det. Men de fällbara britsar som beskrivs i ett rymdskepp är till exempel ett påvisbart exempel på hur man överför en vardaglig detalj från sin samtid till en i övrigt spekulativ framtid. Heinlein kunde kombinera det realistiska med det främmande.
Heinlein skildrade ungdomar som går in i det militära, ges ansvar, löser uppgifter och överträffar sig själva. Romanerna ”Space Cadet” (1948) och ”Starman Jones” (1953) visar hur militära organisationer kan kanalisera talang och utveckla den. Kritiker på vänsterkanten brukade anklaga Heinlein för militarism. Det är svårt att förstå. Idag ter sig Heinleins rymdkadetter som höjden av moderation, sans och måtta. Men visst hade Heinlein en stridbar sida. Ta bara ”The Puppet Masters” (1951), om en invasion av parasitiska utomjordingar. Kampen rasar ännu på slutet och berättarjagets avskedsord blir: ”Beat the plowshares back into swords; the other was a maiden aunt’s fancy. Death and destruction!”
Sådan var den heinleinska mentaliteten. Och den blommade ut för fullt 1959 i ”Starship Troopers”. Den visade inte bara på militärlivets fostrande sidor. Den sa även att militärstyre vore ett ideal i händelse av krig. Om jorden anfölls av aggressiva fiender, borde inte då en militärdiktatur råda…? Borde inte då endast de som visat sig beredda att offra livet, det vill säga soldater, ha rätt att rösta…? Heinlein ansåg det i denna roman. Det är inte bara en intressant ”tänk om”-diskussion. Under andra världskriget rådde ju de facto-diktatur i västvärlden, även om man hade fria val. Censuren var nämligen omfattande och hela sentimentet var inriktat på ”fienden lyssnar, väggarna har öron, stöd våra trupper, hemmafront och krigsfront samarbetar” och så vidare. Så diktaturen i ”Starship Troopers” var mer eller mindre ett faktum i USA och andra demokratier under andra världskriget.
Man kan säga att Heinlein bara renodlar det hela för att framstå som kontroversiell. Som sf-författare i USA på 60-talet var det ändå ingen som brydde sig. Heinlein kunde då skriva en roman (”Farnham’s Freehold”) där de svarta har makten och regerar med medeltida grymhet utan att någon kritiker brydde sig ett dugg, ingen som räknades i alla fall.
– – –
Kultureliten struntade i sf på 1960-talet. Idag kan man marknadsföra denna roman om ett framtida Amerika under svart styre, ”Farnham’s Freehold” (1965), som ”science fiction’s most controversial novel” (framsidestext på Baen Books nuvarande utgåva). Men fortfarande bryr sig ingen. Med det sagt så visar denna roman i övrigt, förutom ”anti-afrikanismen”, på Heinleins konservativa sundhet. På slutet, efter att ha hamnat i ett USA drabbat av storkrig efter en Kubakris som blivit het, skapar huvudpersonen Farnham sitt lilla rike. Det är hans odal, hans oförytterliga stycke land, hans ”freehold” någonstans i västra USA. Där, med ren luft och rent vatten i bergslandets härdande miljö, ska traditionella nybyggarvärderingar råda såsom förlitan på hårt arbete. ”Trespassers will be shot” säger en skylt. Men ärliga besökare inbjuds sitta ner för en bit äkta hemlagad äppelpaj. Och den som har en bok, vilken bok som helst, kan handla med den: ”Any book accepted as cash!” Detta visar i ett nötskal det heinleinska credot: lär dig hantera vapen, behandla alla lika, läs och bilda dig. Det är ungefär som persernas gamla måtto enligt Herodotos: ”att rida, att kunna skjuta båge och att tala sanning”.
– – –
Hur fortsatte då Heinlein sin kontroversiella karriär? Efter 1965 syns han inte ha haft så många tabun kvar att bryta. Han fortsatte att rida sina käpphästar och försökte övervinna sin sekularism med förlitan på reinkarnation (”To Sail Beyond the Sunset”, 1987) . Året därpå dog han. Han föddes 1907. Men under hela sin karriär hade han en kontroversiell aura. Han hade förmågan att reta upp folk med små slängar här och där. Till exempel i novellen ”By His Bootstraps” (1941). Där befinner sig hjälten på slutet på väg ut i en ny, jungfruelig värld, och med sig har han tre böcker han tror blir användbara: ”Fursten” av Machiavelli, ”Hur man vinner vänner och inflytande” av Dale Carnegie och ”Mein Kampf” av Adolf Hitler. Det visar på den heinleinska lejonklon: han håller läsaren alert med inslag som dessa.
År 1941 spekulerade Heinlein i vad som skulle hända om asiater erövrade USA. I hans framtid besegras ockupanterna med ett vapen som enbart biter på dessa ”pan-asiater”. Det visar om inte annat hur rasbiologiska tankar var vanliga på den här tiden även i USA, annars sett som ett toleransens himmelrike. Tänk här även på president Roosevelt som efter kriget funderade på att sterilisera den japanska befolkningen för att hindra framtida elände. Romanen ifråga finns på svenska som ”Sjätte kolonnen” i flera utgåvor. Där ser ni, Heinleins kontroversiella tankar finns överallt, kanske även på ett bibliotek nära dig.
– – –
Heinlein har skrivit en rad romaner som är läsbara i sig, utan att vara direkt hårresande annorlunda eller uppseendeväckande åsiktsmässigt. Såvida nu inte åsikter som ”fri företagsamhet”, ”begränsad statsmakt” och ”nybyggaranda” är kontroversiella. Heinlein var en klassisk högerman i dessa avseenden och dessa åsikter märks mellan raderna i de flesta av hans böcker. Heinleinromaner som ”Tunnel in the Sky”, ”Time for the Stars”, ”Have Space Suit Will Travel” och ”Double Star” är spänstiga, personligt hållna och vetenskapligt korrekta äventyrshistorier med mänskliga dimensioner och ett mänskligt tilltal. Det är ungdomsböcker som sprängt gränserna och blivit tidlösa klassiker, à la ”Skattkammarön”, ”Jorden runt på 80 dagar” och ”Robinson Crusoe”.
Heinleins sista storhetstid kom på 1960-talet. Här har vi bland annat en roman som ”Stranger in a Strange Land” (1962). Den skildrar en människa som uppfostrats av marsianer. Som en modern Candide kommer så denne Michael Valentine Smith till jorden där han blir ett slags messias. 1966 utgavs så Heinleins sista fullt njutbara roman, ”The Moon Is a Harsh Mistress”. Där skildras hur en nybyggarkoloni gör uppror mot sina jordiska herrar à la amerikanska revolutionen. Man är praktiska människor som vet att man inte får något för intet. ”There Aint No Such thing As A Free Lunch”, lanserat av Milton Friedman för att motverka tron på skattemedlens oändlighet, blev här till ett slagord som spred sig. TANSTAAFL!
Och visst är det så: inget är gratis här i livet, inget av det materiella. Du spenderar alltid någons pengar. Så kallade gratisluncher betalas ändå alltid av någon; den grekiska och italienska skuldkris som råder i skrivande stund torde bevisa detta. Heinlein var en ”master of the obvious” i att påpeka detta och annat, som att militärlivet kan ta fram ansvarskänsla och förmåga att agera under tryck och att bildning aldrig är bortkastat. I övrigt sammanfattades Heinleins ideal ganska bra i dessa ord från ”Time Enough for Love” (1973):
En människa bör kunna byta en blöja, planera en invasion, slakta en gris, rita ett hus, styra ett skepp, skriva en sonett, göra en balansräkning, bygga en mur, dra en led rätt, trösta en döende, ta order, ge order, samarbeta, agera ensam, lösa en ekvation, analysera ett nytt problem, skyffla gödsel, programmera en dator, laga en smaklig måltid, strida effektivt och dö modigt. Specialisering är något för insekter.
Heinlein på svenska (urval)
Sjätte kolonnen (Sixth Column, 1941), Eklunds 1953, Kindbergs 1979
Lyft dig i håret (By his Bootstraps, 1941) i Nova Science Fiction 4/1982
Rymdkadetten (Space Cadet, 1948), Svensk läraretidnings förlag 1957
Bortom jorden (samlingen The Green Hills of Earth, 1951, bland annat med novellerna The Long Watch och Logic of Empire), LFP 1983
Styrd av det onda (The Puppet Masters, 1951), Wahlströms 1973
Varning för okänd planet (Starman Jones, 1953), Lindqvists 1954, Delta 1978
Tunnel i skyn (Tunnel in the Sky, 1955), Delta 1978
Stjärnorna väntar (Time for the Stars, 1956), Delta 1982
Egen rymddräkt finnes (Have Space Suit Will Travel, 1958), Svensk läraretidnings förlag 1959, Läromedelsförlaget 1970, Wiken 1993
Stjärnsoldat (Starship Troopers, 1959), LFP 1987
Främling på egen planet (Stranger in a Strange Land, 1961), Sjöstrands 1980
Revolt mot jorden (The Moon Is a Harsh Mistress, 1966), Askild & Kärnekull 1975
Riktmärken (Channel Markers, 1974) i Science Fiction Forum 73, 1977
Relaterat
Svenssongalaxen: ”Starship Troopers” recenseras
Svenssongalaxen: Heinleins esoteriska sida
MacArthur
Marinetti och futurismen
Nilsson: Finlands sak blev min (2002)
Om skribenten: Lennart Svensson
