Motpolsgrannen Reaktion skrev nyss om en avliden krigsveteran. Det rörde sig om en kämpe från vinterkriget och fortsättningskriget. Det var en värdig hyllning och även jag vill hedra dessa veteraner. Finnar, finlandssvenskar och rikssvenskar som deltog 1939-40 och 1941-44 har vi att tacka för vår frihet. ”Det är deras förtjänst att vi inte pratar ryska idag” brukar man säga. Och det ligger något i det. Härmed en exposé över böcker om dessa finska krig.
Ämnet för detta inlägg är Finland under andra världskriget. Men åsikter om Finlands politik med mera under denna tid är inte topic här. Topic är vilka böcker i ämnet som är läsvärda, såväl biografier som monografier samt romaner. För att beröra det politiska kan jag dock säga att jag anser att Finlands handlande även i fortsättningskriget var fullt berättigat. Det anser kanske de flesta högermänniskor. Men som sagt, topic i detta inlägg är inte politiska ställningstaganden. Ämnet är fakta om läsvärda böcker inom ämnet Finlands andravärldskrig.
Jag har tidigare här på bloggen skrivit om Finlands krig. Här recenserade jag Orvar Nilssons ”Finlands sak var min”. Denna memoar av en svensk officer, deltagande som frivillig i både vinter- och fortsättningskriget, kallade jag en svensk motsvarighet till Jüngers ”I stålstormen”. Nilssons slutkapitel om slaget vid Tali-Ihantala i juni 1944 är lika monumentala som Jüngers slutkapitel om 1918 års strider. Nilssons bok har allt: vinterkrig, ställningskrig 1943-44, Tali-Ihantalas episka strid, övriga strider fram till eld upphör samt en epilog i form av ett återbesök i krigsterrängen på 90-talet. Boken finns på flera svenska bibliotek.
Det kan inte bli bättre än så här, inte i genren svensk krigsmemoar från Finland. Men en finlandssvensk krigsmemoar från vinterkriget, Dag Hemdals ”Reservfänrik” (1940), är stilmässigt lika bra som Nilssons bok: enkel och saklig, men med gott om detaljer och gestaltning. Hemdal var granatkastarbefäl. Inom ramen för grk-skyttets vardag vid fronten berättas om patruller, pansarattacker, artilleribombardemang med mera. En bok som denna är kanske inte uppseendeväckande, men just det älskar jag. Här finns ingen tillgjord stil, ingen posörsmentalitet, ingen indignation, inget ressentiment.
Det är en soldat som fört pennan. Det är för den skull inget stelt formulär. Det är en enkel, men inte simpel, berättelse om en episk kamp. Vinterkriget och andra världskriget var minst lika episka och engagerande som trojanska kriget. Den som inte rörs av att läsa om Finlands krig måste ha ett hjärta av sten. — Hemdals bok gav som sagt ut 1940 men torde vara svår att hitta på bibliotek.
En tredje gestalt i de finska krigen som fascinerat mig, jämte dessa två, är Adolf Ehrnrooth (1905-2004). Martti Sinermas biografi över denne (”Adolf Ehrnrooth: generalen, riddaren, människan”, 1983) är minst lika fascinerande som texter om Rommel och Patton. Ehrnrooth var chef för ett finländskt infanteriregemente i fortsättningskriget. Man kan då invända: men Rommel och Patton var ju arméchefer. Men just därför att generaler ofta får biografier skrivna om sig, mer sällan överstar (= Ehrnrooths grad under kriget), blir Sinermas bok en fascinerande inblick i krigets ”middle management”. Ehrnrooth var även med i vinterkriget, som adjutant. Dessutom var han med om att leda Finlands armé under efterkrigstiden. Om han inte haft svenskt påbrå hade han säkert blivit arméchef. Boktiteln syftar bland annat på att han blev riddare av Mannerheimorden, den högsta krigsutmärkelsen i Finland.
Ehrnrooths livshistoria är engagerande. Detta är en modern, nordisk hjälte. Tänk er bilden av en jägarmässig typ i båtmössa, arméns sommarblus och med kartfodral över axeln, på väg genom tallskogen i riktning kanondundret: där har ni sinnebilden av Ehrnrooth i sin krafts dagar. Personligen tycks han ha besuttit viss charm, men man blir inte officer genom att vara trevlig. Slaget vid Äyräpää sommaren 1944 var verkligen hårt. Men Ehrnrooth vann en avvärjningsseger där. Även som pensionerad var han en figur med profil. Som inofficiell talesman för armén och Finlands krigserfarenhet blev han något av en ”reserv-Mannerheim”. Han var sinnebilden för den finländske generalen helt enkelt. Sinermas bok finns på flera svenska bibliotek. Och här är min recension av den på Galaxen.
Om vi övergår till monografier i ämnet så finns det en hel del. Bland annat skrev Jukka Mäkelä tre böcker om fortsättningskrigets slutfas. De kom på finska på 70-talet och gavs ut av ett finlandssvenskt förlag på 80-talet. Och de köptes in även av svenska bibliotek; jag har sett dem både här och där. Även i lilla Härnösand med sitt stora Sambibliotek. ”Eld upphör”, ”Den 9 juni 1944” samt ”Rök över Aunus” behandlar striderna sommaren 1944 då Finland först togs på sängen. Man (= Mannerheim) trodde ju inte att något separat ryskt anfall mot Finland överhuvud skulle komma. Men sedan hämtade man sig och försvarade sig heroiskt vid Viborg, Tali-Ihantala och Vuoksen. Man hejdade stållavinen, någon rysk ockupation av Finland blev inte av. Om inte detta är heroism, vad är…?
Mäkeläs, Hemdals, Nilssons och Sinermas böcker är en nordisk hjältesaga. Vad gäller övriga monografier och översikter så har vi Kai Brunilas ”Finlands krig” från 80-talet, i Bokoramas Gröna Serie om andra världskriget. De böckerna var inte alltid bra, men Brunilas var det. Han kunde ge besked för han var med, i fortsättningskriget. Han har behandlat sina krigsinsatser i sin egen biografi, som jag här förbigår. Men ”Finlands krig” bok behandlar kort tiden från självständigheten 1918 samt fram till 1939, och sedan mer ingående vinterkriget och fortsättningskriget. Även det så kallade Lapplandskriget, utfört mot den forna allierade tyske vapenbrodern hösten 1944-våren 1945, skildras. Boken innehåller rätt mycket bilder. Och den finns allmänt på svenska bibliotek, för att inte tala om begagnataffärer.
En monografi om vinterkriget är annars Richard W. Condons ”Finska vinterkriget”. Den har billigt papper och hälften av inlagan är bilder. 70-talsutgåvan finns på många bibliotek. Och SMB gav ut en faksimil 2005, också den på billigt papper men fullt läslig. Annars finns en bra, ny vinterkrigsbok utan bilder (i alla fall utan bilder på varje sida) i form av Claes-Göran Isacsons ”Ärans vinter” (2007). Den behandlar vinterkriget med viss svensk slagsida. Svenska Frivilligkårens värvning, uppsättning och insats återges här liksom de övriga slagen som Näset, Suomissalmi med mera. Blotta titeln ”Ärans vinter” är perfekt. Den säger in nuce vad det handlar om. En liknande bok, men med mer fokus på det politiska spelet, är ”Finska vinterkriget” av Robert Edwards (2007). Vad gäller storpolitiken så var finska vinterkriget den enda heta krigsaktionen då, december-mars 1939, när västmakterna formellt var i krig med Nazityskland men inget konkret hände. Tyskland var även i allians med Sovjet. England-Frankrike ville utnyttja läget, intervenera och tåga genom Sverige för detta, möjligen som en täckmantel för att ockupera malmfälten i Kiruna och Gällivare. Edwards bok återger detta fascinerande spel i en rak, mycket läsbar skildring. Han lär vara sportjournalist men det märks inte. I England är det helt enkelt så att konsten att formulera sig är utbredd i vida lager.
Korta, översiktliga verk, inköpta av många bibliotek, är även Allan Sandströms böcker. Jag har för mig att han är ålänning. Han har skrivit om vinterkriget, fortsättningskriget samt om tiden 1944-48 i ”Den falska freden”. Finland förde då en, kan man säga, kabinettspolitisk kamp för sin överlevnad. En rysk kontrollkommission hade sin tunga hand över landets politik och president Paasikivi gjorde vad han kunde för att värna landets självständighet.
Det var en mörk tid för landet, många patrioter sändes i landsflykt, så denna bok är inte vad man först bör läsa om man är intresserad av Finland som föredöme. Läs istället om vinterkriget och fortsättningskriget av samme man, Sandström. Böckerna heter just så: ”Vinterkriget” och ”Fortsättningskriget”. De är förhållandevis korta men de är bra. Mer glöd har kanske Brunilas bok samt, för själva striden, Mäkeläs, Nilssons och Sinermas verk. Och ska man läsa en roman om ”sista finska striden” så är Väinö Linnas ”Okänd soldat” (1954) bra. Han var förvisso vänster och ogillade officerare, men hans skildring av kriget som krigföring, med parallellt ”örn-padda”-perspektiv (enskilda soldater jämte vad kompani, bataljon och brigad gör), är helt enkelt den bästa krigsromanen någonsin, alla kategorier.
Relaterat
Reaktion: Ett sista tack och farväl
Orvar Nilsson: Finlands sak blev min (2002)
Det militära: patriotism och mental stegring
Svenssongalaxen: SFK och F19
Svenssongalaxen: Okänd soldat
Finska soldater ur IR 12 vid Tali-Ihantala, juni 1944. Samt omslaget till Claes-Göran Isacsons ”Ärans vinter”.
Om skribenten: Lennart Svensson
