Om Julius Evola (1898-1974) kan man säga mycket. Och jag har skrivit om honom förr på min andra blogg. Som denna text. Evola är synnerligen aktuell. Många radikalhögermänniskor, över hela västvärlden, gillar honom. ”När jag läste Evola insåg jag att jag inte är galen” är en replik jag såg på Stormfront nyss. Evola ligger i tiden. Han må kritiseras för ett och annat. Jag gör det i slutet på detta inlägg. Men som helhet var hans transcendentala förankring fruktbar. Med detta menar jag hans krav på att de eviga värdenas källa inte bara kan sökas i det förflutna, så där som konservativa annars alltid gör, sägande ”det var bättre förr”. Nej bättre upp: förankringen för traditionen och dess dygder måste sökas i det hinsides, i tillvarons osynliga, vertikala dimension. — Varning: Evola var en idealistisk tänkare som rörde sig med begrepp som är främmande för sossesveriges debattklimat, ord man inte ens lär sig på svenska universitet. Här använder jag dylika begrepp, utan att alltid förklara dem alla. Men jag säger som Lars Forssell: ”Jag måste använda ord när jag talar till er. Ni måste lära er ord.”
1. Det transcendentala
Thomas F. Bertonneau har i den konservativa Brussels Journal skrivit en artikel om Julius Evola. Det är en bra introduktion till ämnet Julis Evola. Bertonneau har öga för Evolas centrala tes, hans bärande idé, den om ”det transcendentala”.
Här bör påpekas: Evola var ingen idealist och han erkände inte ”det eviga” i sedvanlig, perennial mening. Men han gjorde det som buddhist. Och buddhismen har sin form av transcendentalism. Evolas idé om evighetens existens formulerades i tesen om ”den absoluta individen”, som är något annat än hegelsk osv idealism. Den absoluta individen blir del av det transcendentala genom att bli en aktör i den historiska verkligheten
Ska man bygga vidare på traditionen från antiken måste man i alla fall vara transcendentalist av något slag. Bertonneau fångar denna stränga esoterism i dessa rader: ”Evola’s assertion that the polity and its governors must make manifest a transcendent order (…) lies so far from the prevailing definition of existence that even most of those calling themselves conservative must gape at it in dumb non-understanding.”
Det kan man ju hålla med om. Hur många radikalkonservativa anser egentligen att tillvarons innersta natur är andlig? Nåväl, några gör det nog. Men rätt många torde vara övertygade materialister som tror på ”vetenskap” och ”framsteg” i sig, givna åt oss av objektiva vetenskapsmän i vita rockar. Men jag anser att vetenskapen måste vara fotad i transcendentala idéer, som den förvisso ofta är (se till exempel Hugo Fischers ”Die Aktualität Plotins” (1956) och Paul Davies ”Gud och den nya fysiken” (1983).)
Vetenskap och teknisk utveckling måste vi ha. Men vetenskapen måste erkänna sina transcendenta rötter. Och vetenskapsmannen och teknikern måste erkänna andens eviga värden. Utan detta är vi för evigt fast i Arbetarens industrilandskap, den oändlighet av stormarknader, McDonald’s och betongförorter som idag har västvärlden i sitt grepp. Om innebörden i begreppet ”Arbetaren” kan man läsa i Ernst Jüngers ”Der Arbeiter” från 1932.
Evola kopplade alltså ihop tradition och transcendence. Man måste vara en esoteriskt begåvad, mångfacetterad människa med tro på något mer än ”liv” för att kunna nå de eviga värdena, dem som traditionen bygger på. En sådan människa kallar Evola ”den differentierade människan”. Denna människotyp ska kontrasteras mot dagens massmänniska, ”den endimensionella människan”, Nietzsches ”den sista människan”: en lobotomerad, impulsstyrd robot som betalar för att utsättas för regimpropaganda (= massmedia).
Den differentierade människan är framtiden. Han är, enligt Evola, en andens aristokrat. Han förtjänar att kallas ”person”. Som sådan bör han skiljas från ”individen” som då är denna omedvetna massmänniska.
2. Men Among the Ruins
”Men Among the Ruins” (1953) är för sin del en entydigt politisk skrift. Evola försökte här att dra upp linjerna för en högerradikal politik i världskrigets spår. Evola ansåg sedan försöket misslyckat. Men boken är trots det intressant. Liksom sitt huvudarbete ”Revolt Against the Modern World” (1934) var allt rotat i transcendentalismen, i tillvarons vertikala dimension.
Att skapa en ny stat är svårt, sa Evola 1953. Att återskapa något i stil med Hitler- och Mussoliniregimerna är dödfött. Dessa totalitära stater tenderade till exempel, liksom de liberala demokratier de kritiserade, även de att bli formlösa massamhällen. Idealet är istället att bygga en organisk stat, med en fungerande helhet av differentierade människor, kontra totalitär stat som är just ett formlöst massamhälle. Detta sägs i ”Men Among the Ruins”. Och det har bärighet för det samhälle som växer fram nu: när PK-ismens och materialismens välde vacklar, när tillväxtdyrkan och fraktionell bankverksamhet gjort sitt, när folket tar tillbaka makten då blir det inte längre tal om massamhällen med hjärntvätts-media, ”one size fits all” och nivellering.
I framtidens politik, det är min privata vision, kommer varje människa att få säga sitt. Den regim man har måste kunna kritiseras och avsättas. Folkstyre kommer att råda. Men det är inte fråga om massinriktad demokrati av modern hjärntvättstyp. Mindre regioner och en i grunden reformerad massmedia kan vara vägar dit. Här, med denna av Evola skisserade organiska stat, får vars och ens särart komma till uttryck och göras nyttig för helheten. Dagens nivellering och rofferi har nått vägs ände. Med en harmoniskt organiserad, helhetsinriktad samhällsbildning nås en optimalare, mer människovänlig styresform än dagens kontroll- och konsumtionssamhällen.
3. Ride the Tiger
Bertonneau skriver även några rader om Evolas ”Ride the Tiger” från 1961. Om den har jag själv bloggat på min andra blogg. Eftersom Evola i ljuset av den europeiska kulturens fortskridande förfall insåg att en politisk restauration var meningslös, gav han upp sina politiska-ideologiska ambitioner och inriktade sig på personen, ”individen” (det sista uttrycket alltså ett som han inte använde). Hur ska en differentierad, traditionsmedveten människa kunna överleva i nihilismens och materialismens tidsålder? Evola sa: eftersom allt ändå är utplånat och asfalterat av nihilism, tillväxtdyrkan och ”frigjordhet” så kan denne andens aristokrat inte fly. Han måste ta tjuren vid hornen. Om tigern rusar emot honom så kan han överleva genom att akrobatiskt hoppa upp på tigerns rygg och hålla fast sig där tills tigern sprungit sig trött. Då, men först då, kan denne andens aristokrat stiga av och skapa en ny värld grundad på de eviga värden endast han, med sin transcendentala attityd, kan greppa och förstå.
Evola bejakade i denna bok Nietzsches ”aktiva nihilism”. Nihilismen kan ju, som även Jünger noterat, vara en renande fas, en katharsis. Man får dock inte vara defaitist eller passiv nihilist. Med det sagt så blir en andens aristokrat bara härdad av att utsätta sig för lite nihilism. Han har ju ändå ordningen inom sig. Den som emellertid inte har det bryter samman inför nihilismens tomhet, som Nietzsche själv tycks ha gjort.
– – –
I sin essä fokuserar Bertonneau på vissa saker som Evola lyfter i ”Ride the Tiger”. Som Nietzsches utsaga ”Gud är död”. Detta är ett påstående som för en person är meningslös: ”Gud är invärtes i eder” som alla vet, aham brahma asmi [”jag är Brahma = Gud”] och så vidare. Men nu ser vi till denna utsagas ideella, allmänfilosofiska följder. Då framhåller Evola: i ”Gud är död”-utsagans spår förlorar transcendensen sin makt, lämnande plats för tomma formler som ”kategoriska imperativet” (Kant) eller Mills ”etiska materialism”. Enligt Evola är allt detta ett tuppfjät från nihilism. Och i samhället yttrar sig denna nihilism bland annat i dandyism: en romantisk hjälte som står ensam inför en likgiltig gud och som anser sig ha rätt att bryta tabun, en dandy följd i spåren av beatniks, punkare och alla. Den som tror sig finna framtiden här letar förgäves. Punk etc som musikaliskt uttryck må ha sitt värde men någon bärande livsåskådning är det inte. Det är bara nihilism av det tommare slaget. Men visst, kan man utöva punk och rockmusik (hårdrock!) som aktiv nihilism så är man något på spåren. Men man måste, som antytt, ha en idé om transcendens för att det hela ska bli mer än en livsstil.
Nietzsche, anser Evola, reducerar transcendens till immanens. Idén om övermänniskan är ett slags Ersatz-transcendens. Formlöshet och intighet är annars ledmotivet för alla moderna filosofier, som Evola ägnar senare hälften av sin bok åt att kritisera. Husserl, ”fenomenologins” skapare, avfärdas till exempel som en icke-transcendent reduktionist. Och en viss Heidegger går ej bortom Nietzsche utan reducerar likt denne livet till ren immanens, här och nu-tillvaro utan djup. Det är en ganska bra karakteristik av Heidegger tycker jag. Heidegger famlar sig fram i blind immanens eftersom han saknar förmåga till transcendens. Evola förnekar även naturideologier. Naturtillståndet har aldrig funnits, ty vårt ursprung är transcendent: ”at the beginning [man] was placed in a supernatural state from which he has now fallen”. Det är esoterism det. Att däremot reducera urtillståndet till en jaglös sömngång i Moder Jords famn är omoget, liksom hänvisningar till instinkt, det omedvetna, köttet, det oreflekterade livet och så vidare.
Nyandlighet (second religiosity) är för sin del inget för Evola. Den är anti-intellektuell. I min mening stämmer detta ofta, men inte alltid (q.v Rudolf Steiner). Evola blev för facil när han avfärdade all nyandlighet som eskapism och surrogatreligion.
– – –
Som sagt ägnar Evola många sidor åt Nietzsche i ”Ride the Tiger”. Att Nietzsche vågade säga ”Gud är död” blev ett nödvändigt grundskott mot organiserad kristendom, prästvälde och exoterism, mot den gamla irrläran som hävdade att Gud är utom oss. Vad Nietzsche gjorde med sitt ”Gud är död” var endast att bekräfta den immanenta nihilism och avförtrollning (ty. Entzauberung) som redan rådde i kulturen. Den som då försökte bevara den sedvanliga moralen med diverse stödhjul som Kants kategoriska imperativ, eller pragmatism (”Kristi bud bör följas för att samhället tjänar på det, även om evangelium är påhittat”) slösade bort sin tid. Istället, sa Evola, borde i detta läge Nietzsches aktiva nihilism tas som en väg till privat esoterism, till inre daning à la buddhismen. I buddhismen finns ju inte gott och ont, där finns harmoni och det som rubbar denna. En fri, ansvarig individ kan därför ”skapa sin egen moral” genom att se vad som ger harmoni respektive rubbar den.
Detta är starkt förenklat. Men Evola hade en poäng i att man kan följa Nietzsches aktiva exempel men samtidigt kritisera tysken för den tomhet som hans filosofi, genom sin brist på esoterisk klangbotten, leder till. Man kan stötta Nietzsches aktiva nihilism med esoterism. Att bara proklamera Övermänniskan ger ju inget. Denne är bara en larger than life-typ som vill ha mer liv (ty. mehr Leben). Men Evola ville återföra oss till det som är mer än liv (mehr als Leben), det vill säga länka oss till den transcendentala dimensionen i tillvaron.
4. Revolt Against the Modern World
Ursprunget till Evolas transcendentala appell för samhällslivet gavs i ”Revolt Against the Modern World” (1934). Det var en diger bok som jag borde behandla separat. Men för att följa Bertonneaus referat i Brusselsjournal kan sägas att Evola, till skillnad från andra högertänkare, gav sin världsbild antik, esoterisk förankring. De eviga värdenas utomvärldsliga källa erkändes ju av alla antika kulturer, yttrat i sådant som Homeros rättvisegudinna Dîke, en rättvisa som ytterst stammar från Zeus, samt i idéer och filosofier som Bibelns ego sum qui sum, det stora Tao och Plotinos, Augustinus och Dante. Dylika transcendentalt förankrade idéer är vad som ger ett samhälle, och dess individer, ordning.
Esoteriska idéer är lika med att konceptuellt skapa form ur det formlösa. Det säger Thomas F. Bertonneau i denna essä i Brusselsjournal. Och däri har han rätt. Och där lämnar jag Bettonneaus text.
Evola är intressant. Jag kommer, om Gud så vill, att återvända till hans verk i denna blogg. Det ska emellertid inte förtigas att Evola hade sina brister. Han hade en tendens att se hierarkier, jag däremot ser en helhet där var och en kommer till sin rätt; i min ideala samhällsvision vill jag ha en cirkelformad sinnebild, ingen trappstege som Evola tenderar till med sin hierarki. Men helhetsperspektivet är alltid immanent i hans samhällsvision så detta må vara en randanmärkning.
Slutord
Kritik av Evola: han var pessimist vad gäller utvecklingen. Det delade han i och för sig med Ernst Jünger. Och så nattsvart negativ som Oswald Spengler blev på slutet var Evola och Jünger aldrig. Evola var pessimist, men i ”Ride the Tiger” och självbiografin ”Path of Cinnabar” (1963) målar han inte alls med svarta färger. Han säger sig bara vara pessimist. Men han ger oss andra, vi som lever i denna nihilistvärld, instrumenten att bygga en ny värld.
Vad gäller Evolas brister så var han, kan man säga, snål med berömmet. Han kritiserar allt och alla, särskilt sina samtida filosofer. Men i tysthet kan han samtidigt acceptera begrepp och idéer hos dem, som Heideggers ”autentiska människa” (som är ”den differentierade människan” upp i dagen). Att Evola därtill var negativ mot all, precis all nyare andlighet, är magstarkt. Att Evola inte gav något för kristendomen må vara hänt. Det är en fri värld. Men att vi alla ska bli asatroende eller buddhister är inte vad jag ser som framtiden. Kristendomens ego sum qui sum och ”Gud är invärtes i eder” är, nu som förr, bärande esoterismer för framtiden.
Evola är en högertänkare. Det bör man minnas. Han stod, när det begav sig, på fascismens sida mot bolsjevismen. Det var det enda sunda att göra då. Med det sagt, visst kunde man som Evola gjorde kritisera fascismen för vissa fel (som att vara ett plebejiskt massparti med propaganda och förtryck). Evola är höger och det ligger i högerns natur att bejaka tradition och anknytning till eviga värden värden såsom mod, uppoffring, självbehärskning, sanning och rättvisa. Det åsido är Evolas konsekventa hävdande av det transcendentalas betydelse, av livets vertikala dimension (i kontrast mot vardagsverklighetens horisontella) av enormt värde.
– – –
Hur menar jag då? Jag menar: sådana som Jünger och Spengler förstod nog att det finns osynliga mönster som styr den materiella verkligheten. Jünger insåg det definitivt. Men inte lika drabbande och tvingande som Evola. Därför bör man läsa Evola. Alla hans bärande idéer är transcendentalt förankrade. Det handlar inte bara om någon sedvanlig konservativ längtan tillbaka till ”tidpunkt X”, före vilken allt var bra. Evolas poäng är istället att före, säg, franska revolutionen, var traditionalismen immanent i samhället, därigenom att alla erkände tillvarons vertikala dimension.
Så var det då. Nu kan vi ju inte gå tillbaka i tiden och återupprätta allt detta fix och färdigt. Men vi kan ha antika och andra traditionellt ordnade samhällen som inspiratörer, eftersom man då, som sagt, systematiskt förutsatte tillvarons osynliga, immateriella, ideella sida. Man levde i en implicit ordning med transcendental förankring. Dit måste vi åter bege oss. Men med färdriktning framåt och inte nostalgiskt bakåt, vilket ju vore absurt. Den operativa taktiken är här att, så att säga, judomässigt brotta ner nihilismen, ridande modernismens tiger tills den tröttat ut sig och esoterismen återigen kan fås att verka i samhällsbygget.
Relaterat
Evola: Ride the Tiger
Evola: Metaphysics of War
Jünger: Der Arbeiter
Spengler: Människan och tekniken
Spengler: Västerlandets undergång
Thomas Cole: The Architect’s Dream, 1840
Om skribenten: Lennart Svensson
