"Två dagar" heter den bilaga som ingår i Göteborgs-Posten varje lördag. Ett antal kända profiler skriver där om allehanda ting. Krönikorna utmärks av en hög grad av subjektivitet. Skribenterna åtnjuter status och är förebilder för ett stort antal människor.
I dagens "Två dagar" skriver författarinnan Sara Kadefors om den uppgivenhet som en vän till henne, en manlig småbarnspappa tillika "medveten kulturarbetare", känner inför sin elvaåriga dotters fixering vid prylar. Bl a förtäljs att flickan använder så mycket krämer att hon fått utslag av dem.
Kadefors vill inte tillstå att felet i barnens konsumtionsmönster ligger på det individuella planet, hos pappan – eller hos henne själv. Visserligen noterar hon att "den man är som individ baserar sig på ens handlingar". Men överlag mynnar hennes resonemang ut i att den abstrakta konstruktionen "samhället" påverkar oss så mycket att vi är mer eller mindre determinerade av detta samhälles rådande "kultur".
Sålunda intar hon ett slags offerperspektiv tillämpbart på stora delar av befolkningen. På dem som okritiskt följer strömmen, den senaste modetrenden eller den senaste pk-åsikten. Att inte göra så kan annars leda till att man inte uppfattas vara en del av flocken, den varma gemenskapen. Därmed minskas också den känsla av bekräftelse som är nödvändig för massmänniskan.
Man kan anta att småbarnspappan har "curlat" sin dotter. Det är ju en trend som, åtminstone i vissa kretsar, varit på tapeten de senaste två decennierna. Förenklat betyder curlandet att man som förälder alltid gör det bekvämt för barnen, och inte utsätter dem för vare sig prövningar eller krav. Intentionen är välmenande, man gör allt för dem man älskar mest av allt. Om ett dylikt curlande har tv- och radioprofilen Anna Mannheimer skrivit om i Två dagar (12/5 2012):
"Jag är faktisk en super-duper-mega curlingförälder. Jag skjutsar, jag bäddar, jag fyller på chipsskålar, jag hämtar tandborsten, jag kommer med saft, jag brer mackor och jag packar gympapåsar. Och värre ändå, jag gillar det. Jag var själv ett ganska bortskämt barn och jag minns väldigt tydligt hur omhuldad jag kände mig med varm choklad på sängen och nytvättade lakan."
I detta stycke används ordet "jag" hela tolv gånger. Inte en endaste gång nämns "barn", "dotter" eller "hon". Vilket väl hade varit relevant då hon ju framhäver att curlandet sker för hennes dotters skull. Även om Mannheimer naturligtvis vill sitt barns bästa kan man ur hennes skrivsätt ana en i grunden ganska egocentrerad hållning.
Mannheimer skriver vidare att många vuxna, somliga hennes vänner och bekanta, provoceras av hennes curlande. De menar att ett barn som ständigt curlas "kommer att växa upp till en oföretagsam vuxen som tar allting för givet". De bortklemade kommer att bli alltifrån soffpotatisar till kicksökande gangsters. Och de kommer att ligga samhället till last. Sammantaget menar Mannheimers kritiker att "det stora problemet i vårt samhälle är alla bortskämda ungdomar".
Två dikotoma föräldrastilar
För att försvara curlandet ställer Mannheimer upp dess raka motsats:
"[Ä]r det inte värre att det i vårt land finns totalt ocurlade barn? Barn som är rädda, osedda, ensamma och otrygga." Problemet är "föräldrarna som inte kan eller orkar ta ansvar". Hon understryker detta med statistik som visar att ocurlade barn är i behov av samhällets insatser i mycket högre utsträckning än de som curlats.
Mannheimer ställer alltså två dikotoma föräldrastilar mot varandra. En nyansering är därför på sin plats. I 14 år har undertecknad arbetat med ungdomar vilka av olika anledningar, såsom grov kriminalitet eller psykologiska problem, har omhändertagits av samhället. Ofta har deras föräldrar inte förmått att ge dem den balans av kärlek, värme, omsorg, krav och gränssättning som det goda föräldraskapet förutsätter. Vissa av dem har vuxit upp under otrygga förhållanden av det ("ocurlade") slag som Mannheimer nämner. Andra har bakgrund i kulturer med en auktoritär karaktär.
Under senare år har en ytterligare kategori tillkommit. Det är ungdomar från privilegierade hem med god ekonomi och hyperliberala föräldrar. Gemensamt för dem är att föräldrarna tycks ha curlat dem på ett överdrivet sätt samtidigt som de fått leva närmast bohemiskt. Krav, regler och rutiner har i princip saknats. Datorn har de fått spela på nätterna i ända, och de har fått allt de pekat på.
I tonåren tar de sedan allt för givet. Inte sällan har de utvecklat en självcentrerad och narcissistisk hållning. De är lättkränkta, kräver särbehandling och förmåner samt hävdar sina "rättigheter". Begreppet "skyldighet" känner de knappt till. Än mindre plikt eller heder.
Deras uppträdande leder lätt till konflikter med den omgivning som fått en balanserad uppväxt, som fått lära sig vikten av rutiner (man spelar inte hela nätterna), vänta på sin tur, ta hänsyn, osv. När den curlande ungdomen börjar misslyckas på prov i skolan och hamnar på efterkälken gentemot sina jämnåriga är det ingalunda säkert att det kan kompenseras av rika föräldrar eller en alltigenom uppstudsig attityd. Känslor av underlägsenhet eller att inte vara som andra börjar göra sig påminda. För den som fötts med en extra känslighet – genetisk sårbarhet – kan känslan av "utanförskap" leda till hot och våld, självskadebeteenden eller droger. Ibland allt i en livsfarlig kombination. Under flera års tid har studier visat att omkring 20 procent av dagens ungdomar regelbundet skadar sig själva. De två senaste decennierna har självmordstalen minskat bland alla utom ungdomen.
I förbigående kan nämnas att det är skillnad på auktoritära stilar beroende på vad syftet är med dem. Å den ena sidan kan det vara att barnet ska lära sig att underkasta sig lagar, religion, hierarkier och liknande. Detta är kännetecknande i MENA-länder. Å den andra sidan kan syftet vara orienterat mot prestation, som att barnet ska bli bland de bästa inom exempelvis idrott eller på att spela ett instrument.
Det senare är vanligt förekommande i samhällets högre skikt i olika delar i världen. En fallstudie på detta ges i den självbiografiska boken Tigermammans stridsrop (2010), skriven av den kinesisk-amerikanska professorn Amy Chua. Under hela deras uppväxttid drillade hon sina två döttrar stenhårt. Den ena nådde mammans mål och blev en musiker av första rang. Den andra gjorde det inte och till slut, när hon äntrat puberteten, släppte tigermamman på tyglarna. Trots den hårda barndomen verkar döttrarna inte ha tagit skada av den.
Arnold Schwarzenegger skildrar i biografin Total Recall (2012) sin uppväxt präglad av fattigdom och disciplin kombinerat med inställningen att man reder sig själv här i livet. Han dömer inte sin stundom stränga far utan menar att hans barndom bidragit till hans framgång. Detta kan jämföras med många svenska personligheter från välbeställda hem, som i flera böcker beskrivit deras bohemiska uppväxt som kärlekslöst och/eller dysfunktionellt. Vilket gett dem problem senare i livet.
Emellertid saknar de senare alstren oftast den redan nämnda genetiska komponenten: allas vår individuella medfödda sårbarhet. Starkare hos vissa, svagare hos andra. De som tycks kunna härda ut allt och behålla lugnet även när jordbävningen rasar omkring dem.
Det balanserade föräldraskapet
Som redan antytts kan alternativet till curlandet och den auktoritära föräldrastilen beskrivas som balanserat, men också som auktoritativt i betydelsen att föräldern lär och bildar sina barn.
För att få en bild av denna stil kan man utgå från Anna Mannheimers bredande av smörgåsar och påfyllande av chipsskålar. Till en normal utvecklingsfas hör att barn själva vill visa att de kan göra saker. Som förälder är det av vikt att vara uppmärksam på detta och ta tillfället i akt. Låt barnen hjälpa till med bestyren, som att städa eller fylla på chipsskålen. Motivera och bekräfta dem under tiden. Det får dem att känna sig delaktiga och deras självförtroende växer.
Från både ens egen och vänners vardag kan nämnas några observationer. I regel tycks sönerna till skillnad från döttrarna ha en något starkare inre drivkraft att ta sig för saker utan att tänka på, eller "känna efter", om det är roligt eller inte; döttrarna i sin tur har en större slagsida åt det bekväma och att det man gör bör vara just roligt – det ska "kännas" bra. På en generell evolutionsbiologisk nivå kan detta förklaras med manligt respektive kvinnligt – det senare väl inringat av världsstjärnan Cyndi Looper som på 80-talet hade en megahit med låten "Girls just wanna have fun".
När en dotter som två-åring tog sin far i fingret och lotsade honom till frysen för att få en glass till – efter att precis ha ätit en – var det enligt fadern lite smärtsamt att neka henne det. Emellertid fanns här en långsiktigt hållbar motivering: med tanke på det sockersug som hon haft alltsedan födseln vore det förödande för hälsan att lära henne otyget att få socker så fort suget tränger sig på.
En dotter ville gärna åka barnvagn, även efter att hon lärt sig att gå stadigt. Vid ett tillfälle skulle familjen till den lokala matbutiken. Hon plockade då fram all sin charm och frågade sin far om hon kunde få åka i barnvagnen. Tillbaka fick hon en fråga: "Lilla hjärtat, varför tror du att du har fått ben?" Svaret kom raskt:
– För att jag ska kunna gå.
– Ja, men då går vi då.
– Men pappa, varför måste man gå?
– För … för att du ska få starka ben och kunna orka mer i livet, då lever du längre och kan ha roligt längre.
Dottern blev nöjd. Varpå följde en förnöjsam promenad.
En strategi som flera fäder i bekantskapskretsen använder sig av är att undvika att älta och psykologisera med barnen kring negativa känslor. Via sagor och släktingars frånfälle får barnen koncist till sig att döden är en naturlig del av livet. Man sörjer. Sedan går livet vidare, och nytt liv skapas när barnen blir vuxna. Härmed undviks sådant som vissa curlingföräldrar tycks dagligdags ägna sig åt, att hela tiden fokusera på känslor. Som när barnet själv tagit på sig sin jacka och föräldern frågar: "Känns det bra?"
Mitt och mina vänners fokus ligger istället på tankar och beteenden, att lära barnen saker, att göra saker och på så sätt väcka deras nyfikenhet och stimulera dem att utforska världen. Vilket i sig är roligt och får dem att må bra. Däremot är vi alla överens om vikten av att vid behov trösta barnen, att lyssna och prata om känslor – om barnet själv tar upp frågan. Eller om det är alldeles uppenbart att han eller hon – hen kör vi inte med – mår dåligt.
Avslutningsvis kan sägas att vi tagit till det bästa från våra föräldrars stilar och lämnat det sämsta, exempelvis agan, som var tillåten under vår uppväxt på 70-talet, bakom oss. För att förbereda barnen för livet bör man ha med sig, att kärlek och kravlöshet är två vitt skilda ting.
Trebarnspappan
RELATERAT:
– Traditional living / Handbok för föräldrar i modernitetens era
– Mirakel
– De första kliven
Om skribenten: Järven
