De senaste två decennierna har Sverige fört västvärldens mest generösa invandringspolitik, per capita räknat. Omkring en miljon människor har under denna period invandrat till Sverige. Samtidigt har tongivande röster alltmer högljutt propagerat för nästintill total fri rörlighet och migration. I den förmenta debatten har det framförts en rad egendomliga påståenden, vilket gör det svårt att få ett helhetsgrepp i migrationsfrågan. I det följande tecknas de stora dragen i denna för landet avgörande fråga.
Till att börja med måste det klargöras att varje land, invandring förutan, har otaliga problem att brottas med: ångest, oro, arbetslöshet, våld, brottslighet, missbruk osv. Invandring som sådan tenderar att spä på dylika problem. Det gäller även då det finns gott om arbeten – t ex var finländare och ex-jugoslaver överrepresenterade i svensk brottsstatistik under arbetskraftsinvandringens glansdagar – men än mer då arbeten saknas. I takt med den asylrelaterade invandringen har utomeuropéer, i synnerhet från MENA-länder (Mellanöstern/Nordafrika) dominerat brottsstatistiken, särskilt den grova[1]. I regel gäller också, att ju större kulturella skillnader, desto svårare blir det att inlemmas i samhället. Undantaget är nordostasiater som varhelst i världen snabbt kommer in i samhället. De skaffar jobb, utbildar sig och uppvisar låg brottsparticipation.
De flesta människor vill leva i fred, trygghet och frihet där de har sina rötter. Detta förklarar varför migranter i alla tider har sökt sig till ”de sina” i det nya land dit de migrerat. I dagens Europa ser man påfallande ofta hur migranter skapar miniatyrsamhällen som påminner om levernet i deras ursprungsområden.
Migration är på intet vis en garanti för att man lämnar gamla trätor bakom sig. Inte bara i Sverige men runtom i Europa förekommer spänningar mellan diverse grupper såsom araber och judar, araber och somalier samt andra afrikaner, turkar och greker etc, etc. Inhemska befolkningar har i allt högre grad börjat reagera mot en invandring de har svårt att förstå. Invandrarrelaterad brottslighet, våld och vandalisering har blivit en del av den europeiska verkligheten; även terrorism har med jämna mellanrum gjort sig påmind. Fredliga länder riskerar alltså att förvandlas till nya konfliktområden – en slutsats som forskare vid Försvarets forskningsinstitut levererade redan 1995 i fackboken Migrationsexplosionen – Bakgrund och alternativ till den felslagna flyktingpolitiken (SNS Förlag).
Bejakarna av fri rörlighet menar, närmast självklart, att det är naturligt att lämna sitt land då ett förtryck äntrar dess scen. Emellertid förs krig vanligtvis inom ytterst begränsade delar av ett land, säkra zoner finns alltid i landet eller i närområdena via exempelvis FNs försorg. Erfarenheten visar också att framförallt mannen stått kvar och skyddat sin familj vid orostider. I allmänhet har både han och kvinnan också stått upp för friheten, mot förtrycket. Om flykten hade varit den dominerande trenden under andra världskriget så hade antingen Hitler eller Stalin segrat.
I Sverige har de flesta migranter fått PUT, permanent uppehållstillstånd. Andra länder har varit mer inriktade på TUT, temporära uppehållstillstånd, åt till exempelvis flyktingar; färre än 10 procent av dem som i Sverige erhållit flyktingstatus är flyktingar enligt Genevékonventionen. Historiskt sett har ambitionen med flyktingmigration varit repatriering. Exempelvis var avsikten med de tiotusentals finska krigsbarn[2] som kom till Sverige under andra världskriget, att de skulle återvända då freden kom åter.
På 90-talet var FN/UNHCR varm anhängare av den s k återvandringsprincipen. Den innebär att flyktingar ges skydd till dess att förhållandena i hemlandet har stabiliserats – krig är oftast relativt kortvariga – varpå de åker hem med förnyade krafter för att hjälpa till med återuppbyggandet.[3] På detta sätt kan säkra, fredliga länder och regioner alltid bereda plats åt ett visst antal hjälpbehövande.
När vänsterliberaler pratar om fri rörlighet hänvisar man gärna till svulstiga begrepp som ”humanitet” och ”mänskliga rättigheter”. De högerorienterade framhåller i högre grad ekonomi och blickar gärna mot det amerikanska systemet med bl a extremt låga löner. Emellertid har USA, från att ha varit ekonomiskt världsledande, glidit alltmer nedåt under det senaste decenniet. Inte bara ekonomiskt men även socialt präglas landet av oro, våld, fattigdom och en mycket hög kriminalitet. Allt detta bidrar till minskad tillit människor emellan, vilket i sin tur splittrar samhället. Världsledande statsvetaren Robert Putnam har i sin forskning visat att brist på tillit har en stark korrelation med mångfald[4]. Ju mer etnisk mångfald, desto mindre litar människorna på varandra, lyder hans slutsats, som också är nedslående för honom själv – han som i teorin tror på mångfald.
Såväl vänsterliberalerna som högern och näringslivet menar att länder alltid ”berikas” av invandring. Emellertid låg t ex Sverige – som fram till 70-talet var nästintill etniskt homogent – globalt sett i framkant när det gäller antalet uppfinningar och vetenskapsmän. Därtill var arbetslösheten mycket låg och ekonomin blomstrade. Det är väl föga troligt, att Nordamerikas indianer eller andra ursprungsfolk, som trängts undan av kolonisatörer, skulle hålla med om att invandring är synonymt med berikning. Däremot har länder, regioner och populationer alltid berikats kulturellt och idémässigt av (var)andra, utan att man för den sakens skull ägnat sig åt storskalig migration (arbetskraftsinvandringen undantaget).
I fråga om invandring av utbildad arbetskraft finns flera aspekter. Den kanske främsta är att utflödet av humankapital från utvecklingsländerna leder till att de hamnar ännu mer på efterkälken – det forskningen kallar brain-drain. Understrykas bör också, att arbetstillfällena i väst inte lär blir fler – samtiden, liksom framtiden, utmärks ju av rationaliseringar, datoriseringar och robotiseringar[5]. Det som för 40 år sedan krävde 3000 personers arbetsinsats kräver idag bara en tiondel. I Europa är arbetslösheten bland invandrare i de flesta fall avsevärt högre än hos infödda. Beträffande lågutbildade invandrare, dvs den stora majoriteten, kan det inte uteslutas att de kommer att bidra till skapandet av en ny underklass vars främsta levebröd är socialbidrag och enklare sysslor som skoputsare och liknande. Ovan detta kommer ett skikt av immigranter inom bl a byggbranschen vilka bidrar till ökad konkurrens med sänkta löner för infödda arbetare[6].
Slutligen argumentet om att fler människor per automatik leder till bättre ekonomi. Om det stämde skulle de nordiska länderna ligga sämre till ekonomiskt än befolkningsrika länder som Brasilien och Indien. Världsledande ekonomier som Kina och Japan vill ingalunda öka sina befolkningar, snarare minska dem. Ettbarnspolitik i Kina och robotar inom japansk äldrevård är ett par av flera åtgärder som vidtagits. (I Sverige skulle arbetslösa ungdomar kunna hjälpa till inom äldreomsorgen.) De båda länderna, liksom vårt grannland Finland, för en mycket restriktiv invandringspolitik jämfört med Sverige.
Migrationsfrågor har inte diskuterats på ett resultatinriktat sätt. Detta är ett första rangens demokratiproblem som tär ytterligare på bilden av att migration i sig skulle vara berikande. Politikens uppgift är att agera rationellt och förnya sig när gamla idéer inte visar sig fungera längre. Ingen vinner på att konservera den irrationalitet som präglat Sverige de senaste decennierna.
Referenser
[1] Enligt flera studier är somliga invandrargrupper kraftigt överrepresenterade när det gäller våldtäkter, åldringsrån och personrån (se t ex Ahlberg/BRÅ 1996; Begler/Andersson/ BRÅ 2000). På DN-debatt (12/12 2005) presenterar forskaren och dåvarande politikern Mauricio Rojas BRÅs rapport från 2005 där han bl a konstaterar att
”invandrade personer är klart överrepresenterade i brottsstatistiken. Invandrarnas generella överrepresentation när det gäller registrerad brottslighet ligger på lite över hundra procent. Denna överrepresentation gäller praktiskt taget alla typer av brott, men den växer avsevärt, till 300 eller 400 procent, när det gäller grövre brott, exempelvis mord, dråp, misshandel mot obekanta och våldtäkt.”
Rojas noterar att invandrare från Mellanöstern svarar för den största delen av grova brott. Per Gudmundsson, ledarskribent på Svenska Dagbladet, har skrivit (SvD 25/6 2011) om brottslighet bland invandrare i Sverige. I synnerhet bland nordafrikaner råder närmast chockartade siffror:
”Brottsförebyggande rådets två utredningar (1996:2 samt 2005:17) om brottsligheten bland personer födda i Sverige och i utlandet har gett liknande, för att inte säga värre, resultat. I den tidigare rapporten hade exempelvis 26,9 procent av invandrarna från Nordafrika varit skäligen misstänkta för brott under mätperioden, och i den senare mättes motsvarande till 24,1 procent.”
Dvs 25 procent av nordafrikanerna återfinns i det svenska brottsregistret. Gudmundsson hänvisar även till Norge där var fjärde nordafrikan har registrerats för brott. Gällande våldtäkter noteras att Oslopolisen har i flera år presenterat våldtäktsstatistik “och funnit att samtliga överfallsvåldtäkter med kända gärningsmän de senaste fem åren har begåtts av invandrare…”
För Västeuropa i dess helhet gäller likartade siffror, något som bl a journalisten Christoffer Caldwell behandlar i sin prisbelönta bok Reflections on the Revolution in Europé: Immigration, Islam, and the West (2009).
[2] Ofta fick dessa barn, i åldrarna 3-10 år, sitta i karantän för att säkerställa att de inte bar på smittsamma virus; att jämföra med dagens skäggprydda ”flyktingbarn” som i Sverige anses bli kränkta om man ska ta hiv-test eller söka fastställa åldern med t ex tandanalys. Sveriges radio har nyligen rapporterat, att i Norge har motsvarande analyser visat att 90 procent av asylsökande ungdomar ljugit om sin ålder. I Sverige har DN börjat rapportera om motsvarande.
[3] Återvandringsprincipen behandlas utförligt i Flyktingpolitikens andra steg – återvandring som utvecklingsstöd (1996; Björkman, I., Elfersson, J., Wedin, Å. SNS förlag).
[4] Robert Putnam – E pluribus unum (2007); se även Tatu Vanhanens Ethnic conflicts explained by ethnic nepotism (1999) och Byron M Roths The Perils of Diversity(2010).
[5] Pinfärsk artikel om robotiseringen.
[6] Såväl Sverigedemokrater som LO har varnat för lönedumpning i invandringens spår. Fallet i Vaxholm för några år sedan torde vara det mest kända exemplet där LO var involverade. I USA har t ex vänsterdebattören Roy Beck lyft fram frågan.
Om skribenten: Järven
