Omkring 60 procent av jordens ekosystem har satts ur balans. Åtskilliga miljoner ton kemikalier och gifter används varje år inom matproduktionen. Åtgärden är nödvändig för att säkra skördarna och födan åt jordens population. Detta, liksom övergödning och att haven används som allmänna soptippar, leder till att havsbottnar dör och gifter cirkulerar i våra grundvatten. Stora delar av haven har också fiskats ut. Utöver detta finns hälsovådliga ämnen överallt i det vardagliga livet, i plast, kläder, rengöringsmedel, avgaser, elektrisk apparatur etc.
Den finske ekofilosofen Pentti Linkola har i decennier varnat för misskötseln av planeten. En del av hans texter har samlats i boken Can life Prevail?, utgiven 2009. Några år tidigare gavs den ut på författarens modersmål.
Linkola angriper de delar av moderniteten som vi alla har att förhålla oss till, miljöförstöringen och dess koppling till ekonomisk tillväxt. Författarens huvudtes är att naturen, jordbruket, skogen och den biologiska mångfalden offras för att bereda plats åt kravet på ekonomisk tillväxt, som alla världens länder lyder under. Han ger exempel på hur byråkrati och massmedia ofta går hand i hand med denna tro på tillväxt.
Vidare menar Linkola att etablerade medier sällan granskar ekonomins premisser eller lyfter fram faktiska miljöhot; istället dränker man medborgarna med i huvudsak strunt. På detta kommer dagens ”demokrati” där alla politiska partier delar tron på tillväxt och framsteg. I detta virrvarr har frihet likställts med vad man inte kan tvingas till att göra (negativ frihet), istället för vad var och en kan göra (positiv frihet). Ungefär så kan man sammanfatta Linkolas perspektiv.
Linkola argumenterar för att tron på ekonomisk tillväxt är den största av alla utopier som någonsin existerat. Den kommer oundvikligen att leda till en än mer överbefolkad värld som tär än hårdare på den redan svårt sargade naturen. Detta kommer att leda till undergången. En viktig förklaring till detta finner Linkola i egalitarismen som bedömer alla som jämlikar med rätt att leva såsom den moderna, linjära utvecklingen anbefaller, dvs under den rådande ekonomins lagar med överdriven konkurrens och ohållbar tillväxt.
Linkola har alltsedan 1960-talet, då han slog igenom med en bok om ornitologi, till och från varit en del av det offentliga samtalet i Finland. Han drar gärna saker till sin spets. För att återgå till en naturens ordning vill Linkola låta vägarna växa igen med skog och han vill avskaffa militären vars stridsmaskiner och övningar gör våld på skogen. Dessutom vänder han sig överlag mot den tekniska utvecklingen som med allehanda maskiner gjort finländarna lata och överviktiga. Härvid åberopar Linkola en sina vänner, biologiprofessor Olavi Hildén. Han menar att Finlands president under 1990-talet hade en alltför rejäl buk. Vilket är opassande eftersom man som ledare för nationen borde föregå med gott exempel.
Linkolas resonemang mynnar ut i slutsatsen att människan behöver jorden men att jorden inte behöver människan. Humanekologiskt sett är detta en korrekt slutsats. När chefen för Finlands motsvarighet till svenska SCB besökte Linkola instämde han i slutsatsen, att det finns stöd i data som indikerar att världen går mot slutet.
Linkola knyter den stundande apokalypsen till tankeexperimentet om livbåten som är till bristningsgränsen fylld av människor. Ska dessa rädda dem i vattnet som vill komma upp i båten, eller ska de låta hugga händerna av dem? För Linkola är det senare det enda realistiska, annars går alla under. Att trots denna insikt vilja klamra sig upp på båten, är enligt Linkola liktydigt med att hata livet. Linkolas vän, numera framlidne filosofen Charles von Wright, framhöll om saken, att det bästa kanske vore om alla gick under.
I ett vidare perspektiv har denna metafor relevans i en diskussion om liberalism och extrem individualism kontra solidarisk kollektivism. Den förra personligheten ser blott till sig själv och söker som sagt kravla upp på båten med följden att alla istället dör. Hade han varit en individ som förverkligar sig själv inom ramen för helheten, kollektivet och det gemensammas bästa, hade han stoiskt gått slutet till mötes; ungefär på samma sätt som enskilda soldater i krig stannar kvar på en plats för att bekämpa motståndaren och på så sätt låta sina kamrater undkomma döden.
Linkolas metafor är inte samstämmig med hans förespråkande av pacifism och vapenvägran. Ty om hans land angrips av främmande militärmakt eller motsvarande borde det hejdas på samma sätt som görs i livbåten. Enligt biologins lagar är det ju naturligt att försvara sitt revir och sin flock.
Frånsett detta är Linkola överlag konsekvent i sina resonemang. Trots att hänvisningar till vetenskapliga källor ofta saknas, är det uppenbart att han är en kunnig och påläst man som haft ett inflytande på sina landsmän. Förvisso avfärdar gemene man argumenten om att maskiner är överflödiga. Men de flesta finländare ställer sig bakom insikten att man måste respektera naturen och leva i harmoni med den.
Sätter man den (relativt) ekovänliga hållningen och den tekniska kompetensen i relation till att Finland på många områden har bevarat traditionella dygder parallellt med att politiken präglas av pragmatism och realism, framträder konturerna av ett arkeofuturistiskt förhållningssätt.
I slutet av boken presenterar Linkola ett åtgärdsprogram för att komma tillrätta med destruktionen av naturen, och därmed också rädda mänskligheten från undergång. För en genomsnittlig miljöpartist, rädd för att konfronteras med verkligheten, är det rena hemskheter som presenteras. För arkeofuturisten, emellertid, finns där värdefulla inslag.
För det första får människan inte föröka sig mer eftersom jorden inte klarar detta. Istället krävs en kraftig reducering. Linkola pläderar för enbarnspolitik kombinerat med ett test som tar fasta på graden av ansvartagande och konsekvenstänkande vilket ska avgöra huruvida man får skaffa barn eller ej; tanken har parallellitet med vad talrika intelligensforskare anser.
Linkola anför även miljön som skäl för att reglera invandringen. Immigranter från tredje världen bibehåller ofta sina gamla levnadsmönster med stora barnkullar, vilket med den västerländska, konsumerande livsstilen betyder miljöförstöring. Förutom att den miljöförstörande konsumtionen måste brytas finns det således ingen anledning att importera än mer miljöförstörande faktorer, menar Linkola.
Vidare menar Linkola att det lokala måste ges företräde framför det globala. Man behöver inte resa jorden runt eller importera varor från andra länder i den kapplöpning som pågår med andra länder i det globala spelet. Maten kan gott vara närproducerad, och det finns otaliga vackra platser inom varje människas närområde. Här erinras man om anekdoten om värmlänningen som stod och begrundade himlen. Han konstaterade hur fantastiskt det är att stå här i världens centrum (liksom varje läsare just nu befinner sig i samma centrum, betraktat utifrån att jorden är rund).
Av största vikt för Linkola är att avskaffa det nuvarande ekonomiska systemet. En återgång behövs till ett ekologiskt leverne med i princip naturahushållning. En värld utan den rådande konkurrensen skulle skapa lugn och ro och ge människorna tid att tänka, reflektera, leka, utveckla sina intressen. Att leva på detta sätt skulle enligt Linkola råda bot på den stigande psykiska ohälsan, stressen, självmordstalen, skilsmässorna.
Linkola vet att det vore politiskt självmord att framföra tankar som strider mot kravet på ekonomisk tillväxt. Det är en av anledningarna till att han är för ett elitstyre. En elit som har insikt och mod att inte låta vare sig massmedia eller ekonomiska intressen diktera politiken. Han menar också att politiken, vetenskapen och andligheten ska enas kring realism, inte utopism.
Reflektioner och slutsatser
Omsatt till realpolitiken är det svårt att ens föreställa sig att det ekonomiska systemet kommer att omvandlas så radikalt som Linkola vill. Däremot är det realistiskt att tänka sig ett scenario där konsumtionen måste omdirigeras till att bli natur- och miljövänlig. Tekniken kommer att ge nya rena energikällor, t ex från solen. Inte heller kan det uteslutas, att den s k globaliseringen kommer åtminstone på sina håll att tvingas bli mera lokal med bl a närproducerad föda.
Det lokala är i linje med Linkolas argumentation för småskalighet. Politiskt är det praktiskt möjligt med lokal demokrati där besluten fattas av de närmast berörda. Hans tanke om (ett övergripande) elitstyre är svårare att få gehör för, även om det finns mycket som talar för att Sverige m fl länder präglas av idiokrati det begrepp som en av fjolårets Nobelprstagare, Andre Geim, använde i sitt tacktal.
Föga talar för att Linkolas förslag kring befolkningskontroll kommer att få ett globalt genomslag. Snarare har prognoserna skrivits upp – istället för 9 miljarder beräknas jordens population att bli uppemot 10 miljarder år 2050. Enligt evolutionärt inriktade forskare är detta en katastrof, inte bara för naturen. Det kommer att leda till enorma migrationsströmmar och blodiga konflikter om (rent) vatten och mat.
Emellertid kan Norden och förmodligen också Europa värja sig mot detta skräckscenario. Norden har både kompetens och naturresurser för autarki, att vara sig själv nog. Norden behöver inte vara involverad i det globala spelet i den utsträckning som nu är fallet. En högre grad av protektionism och isolationism, en hämmad import av miljöfarliga faktorer, såväl människor som varor, och ett skapande av ett ekologiskt hållbart kretsloppsjordbruk skulle gynna den nordiska naturen, dess fauna och liv (för dem som lever i föreställningen att man prompt måste besöka alla de platser som reklamen lockar med, ungefär som om luften annars går ur en i ett slags klaustrofobisk känsla, kan det upplysas om att bara i Norden finns det tusentals vackra platser att besöka; en solnedgång eller gryning är vacker vilken plats man än befinner sig på).
Till skillnad från många andra platser har Norden ännu möjlighet att återgå till ekologins och naturens lagar. För att åstadkomma det behövs emellertid ett riksdagsparti som vågar stå för den här sortens ekologiska politik.
Uppenbarligen värdesätter Linkola naturen högre än religionen. Naturen är något konkret som alla kan förhålla sig till, vara en del, känna och njuta av, leva tillsammans med. För Linkola tycks naturen närmast vara ett surrogat för religionen. Detta är en logisk följd av den objektivt sett korrekta slutsatsen, att människan går under om hon missbrukar naturen. Linkola menar att människan efter sitt liv blir en del av moder jord. Denna i grunden evolutionära tanke har likheter med (den gudlösa) buddhismen, den minst konsumerande och därmed den mest miljömedvetna religionen, där målet är att uppgå i det eviga världsalltet. Också kristendomen har inför döden invävd en dylik aspekt: ”av jord är du kommen, av jord skall du åter varda”.
Religion och andlighet hänger samman med människans förmåga till abstrakt tänkande och, hos många, en strävan efter evigt liv. Även om Linkola har rätt i att respekten för naturen måste vara ett för alla övergripande (självända)mål, så är det andliga likväl väsentligt för många. Det fyller en funktion, ger mening i livet och förtröstan inför det som därefter komma skall. Trots att evolutionen är ett faktum kan ingen bevisa att en högre makt inte står bakom den, lika litet som någon kan bevisa denna makts existens. Evolutionen och respekten för naturen tycks således gå att förena med andligheten. Ur arkeofuturistisk synvinkel är detta helt klart intressant.
Den snart 80-årige Linkola lever som han lär, utan maskiner och moderna förnödenheter. Han bor i en enkel stuga vid en sjö där han levt främst på fiske (en likartad livsstil begagnas i Sverige av skarpsinnige, dryga 85-årige författaren, Carl-Göran Ekervald, som bor någonstans i de jämtländska skogarna).
Finland är ett av världens renaste länder där folket, med en modern måttstock, lever någorlunda i harmoni med naturen. Det kan inte uteslutas att detta har att göra med att personer som Pentti Linkola tillåts vara en del av den allmänna debatten. Sådana personligheter lyfter fram alternativa tankar som får människor att tänka till. Antimodernisten Linkola lär oss att inte ta livet och det till synes självklara – ren luft, mat, och vatten – för givet. Den insikten får inte underskattas.
John Järvenpää
Om skribenten: Järven
