Den som läser Julius Evola, Ezra Pound, Dantes gudomliga komedi eller medeltida historia stöter snart på två grupperingar som kallas ghibelliner och guelfer. De förknippas ofta med städer i Italien som Florens och Siena och man kan få bilden av att det rör sig om två italienska partier. Men termerna går tillbaka till två tyska furstesläkter. Welf var en släkt som konkurrerade med huset Hohenstaufen om kejsarkronan på 11-1200 talet. I Italien kom därför ”welf” eller ”guelf” att syfta på grupperingar som var motståndare till de tysk-romerska kejsarna som ju även härskade över Italien. Guelferna fann ofta stöd hos påven. På andra sidan har vi huset Hohenstaufen som bland annat hade makten över en borg som hette Waiblingen. Namnet på borgen förvanskades till ”ghibellin” vilket blev beteckningen på de som var trogna imperiet och kejsarmakten.

I början verkar skiljelinjerna ha varit ganska tydliga, men om man studerar saken noggrannare historiskt så verkar den inte alltid vara lika renodlad. Ibland kunde det uppstå konflikter mellan olika falanger inom en gruppering som exempelvis mellan de ”svarta” och ”vita” guelferna i Florens, där Dante Alighieri var inblandad på de vita guelfernas sida. Det ledde till att han blev förvisad från sitt älskade Florens på livstid. Det här inlägget anknyter dock till termernas ursprungliga mening. Generellt sett kom ofta guelferna från välbeställda handelsfamiljer medan ghibellinerna kom från familjer som ägde land och vars rikedomar och makt hade sin grund i jordbruket. Man kan därför se en maktkamp mellan stad och landsbygd eller mellan den feodala aristokratin och städernas borgare i striderna mellan de två grupperingarna.

På 1700-talet inledde städernas borgare en revolution mot den gamla ordningen. Man talade inte om ghibelliner och guelfer, men 1789 ska adeln ha varit mycket impopulär i många delar av Frankrike. Många av dem hade flyttat in i städerna och levde inte längre samma liv som deras förfäder hade gjort några århundraden tidigare. Ett undantag var Vendée där de fortfarande levde tillsammans med bönderna. Det finns mycket man skulle kunna skriva om detta, men jag nöjer mig med att nämna att Vendée hamnade i konflikt med den nya franska centralmakten vilket ledde till ett massmord på invånarna i provinsen. Män, kvinnor och barn mördades utan urskiljning. Det kanske går att se en parallell med vad som samtidigt hände på andra sidan Atlanten. Där marscherade moderna människor under framstegets fana och utplånade otaliga indianfolk som inte underkastade sig den nya världsordningen frivilligt. Men en liknande sak hände alltså i Europa. I Vendée massakrerades traditionalister urskiljningslöst av den nya ordningens tjänare.

Idag lever vi i en inverterad version av ett traditionellt ordnat samhälle. Städernas borgare under ledning av krämare och ockrare har dominerat så länge att deras värderingar i stort sett är allenarådande och genomsyrar allt. Stadsbefolkningen är de som sätter normerna och bestämmer vad som går för ”kultur”. Den ”kulturen” ger inte så sällan uttryck för ett ressentiment riktat mot våra förfäder och deras kultur och värderingar. Det beror antagligen på att de nya eliterna dels känner sig hotade av det förflutna och dels att de mest har fula och torftiga saker att komma med själva.
På 1800-talet hade dock bourgeoisin tagit över delar av kulturen från sina föregångare. Ett exempel är den brittiska gentlemannen som har sin föregångare i den medeltida riddaren. Men idag skulle jag säga att det arvet har förslösats. Allt har reducerats till sin lägsta nivå. Trådarna till det förgångna är avskurna. Penningen är det enda värdet. Bankirer och krämare är i praktiken våra kungar. Den nya ordningens härskare nöjer sig dock inte med att transformera hela civilisationen till sin avbild (konsumtionssamhället) för att maximera sin rikedom utan har dessutom börjat transformera naturen i samma syfte. Jag tänker på de genmodifierade grödor som krängs av företag som Monsanto. (1) Jag tror inte att det är en överdrift att ställa frågan om mänskligheten alls kommer överleva krämarnas herravälde. Deras glupska girighet verkar vara så gränslös att ingenting som kan ge vinst är dem främmande. Vad spelar en katastrof imorgon för roll om jag kan maximera min vinst idag?

Men inlägget skulle ju handla om ghibelliner och guelfer. Det jag ville antyda var att det finns en tråd som förbinder medeltidens strider med vår tid. På 1200-talet fanns en europeisk politisk makt som kunde stå emot krämarna och ockrarna. Det var det tysk-romerska imperiet. Idag har vi inget liknande. Visst, vi har EU, men det är inte ett imperium i traditionell mening. Det skulle kunna vara en politisk makt som är tillräckligt kraftfull för att sätta gränser även för mycket mäktiga ekonomiska intressen. Men tyvärr verkar förhållandet vara det motsatta. EU är istället ett instrument för mäktiga ekonomiska intressen att driva igenom sin vilja.

Julius Evola var trogen imperiets idé, även om det inte längre existerade i sinnevärlden. Han menar att ghibellinernas kultur hade en esoterisk dimension (2). I centrum för den stod den heliga Graal. Den hade blivit en del av den kristna kulturen, men var egentligen äldre än den. Wolfram von Eschenbasch lät hjälten Parzival säga följande på 1200-talet: ”Min högsta önskan gäller GRAL och därnäst vill jag se min hustru. Ty aldrig på vår jord en mor har ammat ett så älskvärt väsen.” Det högsta värdet för hjälten var alltså ett transcendent mysterium tätt följt av hustrun. Idag förlöjligas snarare familjen och transcendenta mysterier förknippas inte så sällan med foliehattar. Men är det inte uppenbart att den europeiska civilisationen har förlorat sitt centrum? I ”The sacred and the profane” berättar Mircea Eliade om en liten indianstam som förlorade sin totempåle. De irrade sedan iväg åt olika håll. Den lilla stammen hade förlorat sitt centrum och löstes därför upp. Något liknande verkar ha hänt med Europa, fast på mycket större skala. William Butler Yeats ger uttryck för en liknande tanke i ”The second coming” som börjar med följande ord:

”Turning and turning in the widening gyre
The falcon cannot hear the falconer;
Things fall apart; the centre cannot hold
Mere anarchy is loosed upon the world,
The blood-dimmed tide is loosed, and everywhere
The ceremony of innocence is drowned; ”

Sedan har vi Ezra Pound. I hans Cantos nämns ofta ghibellinerna. De förknippas med lag och ordning medan guelferna förknippas med ocker och korruption. I Canto LXXII nämns Ezzelino som var en ledare för ghibellinerna. Pound var påverkad av sin tids stämningar så han förknippade ocker med judar. ”I am that Ezalino who didn´t believe the world was made by a jew”, kan vi läsa i Canto LXXII. Pounds främsta antiockerdikt, Canto XLV – ”With usura”, innehåller dock inga såna referenser.

Jag nämnde att Dante tillhörde de vita guelferna. Det betyder dock inte att han var för ocker. I Den gudomliga komedin placeras ockrarna i helvetets fjärde krets. Vår tid domineras alltså av människor som kommer från ett medeltida helvete.

(1) Läs William Engdahls ”The seeds of destruction” för mer information.
(2) Julius Evola ”The mystery of the Grail”

Relaterat:

Skuldkris: [klick]

Ezra Pound var profetisk (With Usura) [klick]

Revolt mot den moderna världen [klick]

Rida tigern [klick]

Solitär i nyspråkets tid [klick]

Om skribenten: Joakim Fredriksson

Joakim är en glad man i sina bästa år. Inte nog med det, han är dessutom både vit, hetero och har en flerårig universitetsutbildning bakom sig. Han anlägger gärna ett normkritiskt perspektiv på samtiden. Är karriär viktigare än familj? Är konsumtion viktigare än andlighet? Är det klokt att göra marknadskrafternas varumärken till en del av sin identitet? Ska vi låta feminister som ogillar män bestämma vad manlighet står för? Ska vi låta globalister som helst vill avskaffa alla nationer bestämma vad som är svenskt? Hans svar på de här frågorna är nej. Istället för medias proffstyckare och kändisar vänder han sig till de stora tänkarna och poeterna för att få vägledning om vad som bör göras. Han skriver också gärna några ord om musik då och då.