I "Ride the Tiger" vänder sig Evola till en viss typ av människa. Det kan vara någon som är fullt involverad i den moderna världen, men med det särskiljande draget att han i själ och hjärta inte tillhör den. Var hör han hemma då?

Evola använder ordet "tradition" och "traditionell" i en speciell mening. Efter några årtiondens "antitraditionell", eller snarare antiborgerlig, retorik från kulturvänstern är det nog extra lätt att missförstå vad som menas, men jag ska försöka få saken att klarna något. Till att börja med vill jag understryka att Evola är lika "antibourgeoisie" som vilken marxist som helst, men från helt andra filosofiska utgångspunkter.

Ett utmärkande drag för ett traditionellt samhälle är att det är ordnat efter principer som går bortom det som bara är mänskligt och individuellt. Alla områden i ett traditionellt samhälle är ordnade från ovan och riktade uppåt mot det som är mer än mänskligt. Ett sådant samhälle är alltså ordnat efter tillvarons spirituella och kvalitativa dimension. Det här kan förstås med hjälp av ett kors, som inte bara är en kristen symbol. Den horisontella axeln sägs då stå för världen i dess materiella och kvantitativa aspekt, medan den vertikala axeln står för den andliga, kvalitativa och immateriella dimensionen. När man talar om "högre värden", "ordnad från ovan" odyl, så syftar det alltså på tillvarons vertikala dimension.

Det moderna samhället är motsatsen till ett traditionellt samhälle och därför finns det inte någon verksamhet här som tillåter en traditionellt sinnad människa att förverkliga sig fullt ut. Miljön vi lever i är helt annorlunda socialt, psykologiskt, intellektuellt och materiellt. Den är oftast helt avskild från de högre värdena och det finns ingen koppling till det andliga livet.

På 60-talet slog en anti-borgerlig mentalitet igenom, något som Evola inte ser som enbart negativt. Det är alltså inte den borgerliga världen som han syftar på när han skriver om traditionella samhällen. De traditionella värdena är inte de borgerliga värdena.

Tigerritt

Inom zen-buddhismen finns tio bilder som målades av en lärare på 1100-talet. De illustrerar sökandet efter och infångandet av en oxe. Det är en symbolisk berättelse som handlar om vägen till upplysning om vår sanna natur. Det finns en likhet mellan Evolas tigerritt och berättelsen om oxen. Evolas utgångspunkt är en metafysik som överensstämmer med zen, autentisk yoga och liknande läror.

Att rida tigern är en metafor för hur en differentierad person kan hantera den främmande miljön han lever i. Tigern är den moderna världen som han svingar sig upp på och rider. En civilisationscykel närmar sig enligt Evola sitt slut och strömmen är för stark för att kunna hejdas. I det läget är det bättre att följa med strömmen, alltså att rida tigern, samtidigt som man på det inre planet är skild från den. Man kan också likna det vid att surfa på en tsunamivåg. Att ställa sig framför vågen i hopp om att kunna hejda den är självmord, men surfaren kan möjligen klara sig bättre.

Den Europeiska nihilismen

Kulturellt och existentiellt lever vi i "världen där Gud är död", som Nietzsche såg början till på 1800-talet. Det innebär alla värdens kollaps. Dostojevskij var inne på samma spår under samma århundrade. Hans idé brukar sammanfattas med orden: "Om Gud inte finns så är allting tillåtet."
Under tidigt 1900-tal förklarade sedan en ung André Breton att den enklaste surrealistiska handlingen vore att gå ut på gatan och slumpvis börja skjuta ihjäl förbipasserande. Men det som tedde sig som en fullständigt absurd handling då, har blivit en skrämmande realitet senare. De allra absurdaste handlingarna har nog kommit efter att Evola skrev sin bok som gavs ut i början av 60-talet. Då var skolskjutningar fortfarande ett okänt begrepp. Och att "go postal" hade ännu inte sin nuvarande mening i USA. Världen har alltså blivit betydligt mer surrealistisk sedan Breton skrev sina ord för närmare ett århundrade sedan.

Ett sätt att läsa Nietzsche är att se hans filosofi som en slags spegel. Han såg tidigare än de flesta att människorna hade tagit kål på Gud: "Gud är död". Det öppnar för att människan kommer att utropa sig själv till en gud för att fylla tomrummet efter den döda guden. Det är övermänniskan. Men vad betyder det? Övermänniskan som skapar nya värden ur tomma intet liksom den kristna Guden skapade världen ex nihilo?

Om vi förflyttar oss till 2007 och läser dagboksanteckningarna som en ung finländare, Erik Pecka Auvinen, lämnade efter sig kan vi läsa följande: ”Jag är ju en övermänniska, nästan en gud”. Illdådet som följde efter den slutsatsen skulle nog ha fått André Bréton att blekna av chock. Till och med Evola skulle nog ha höjt på ögonbrynen, särskilt med tanke på att vi har sett en lång rad liknande dåd i olika västländer. En sak som alltid har gjort mig förundrad är att många verkar lyckas intala sig själva att vi inte lever i ett vansinnigt samhälle, ett "the cuckoo’s nest". Det är nog som med grodan i kastrullen som steg för steg vänjer sig vid den ökande värmen i vattnet tills det börjar koka och det är försent att lämna kastrullen. Det finns intressanta och värdefulla tankegångar hos Nietzsche. Han uppmanar oss exempelvis att ta kommandot över våra liv. Men som jag ser saken kan övermänniskan inte förenas med ett traditionellt synsätt. Övermänniskan är tvärtom ett uttryck för hybris, ett försök att likt en titan storma berget Olympus, där gudarna bor.

Och Breivik? Hur ska man förstå hans dåd ur ett traditionalistiskt perspektiv? Munken Thich Quang Duc protesterade mot förföljelsen av buddhister i Vietnam genom att bränna sig själv till döds 1963. Han offrade alltså sitt eget liv, inte någon annans. Den japanske författaren Yukio Mishima begick seppuku 1970 i ett absolut avståndstagande från den moderna utvecklingen i Japan. Han tog också sitt eget liv, inte andras. Jag förespråkar inget liknande, men enligt min förståelse av saken kan man möjligen försvara de här två handlingarna ur ett traditionalistiskt perspektiv. Möjligen. Men Breivik anslöt sig till de metafysiskt övergivna narcissisternas sorgliga skara. "Jag är ju en övermänniska", som en av dem skrev. Deras handlingar är lika besinningslösa som tiden där de utfördes.

En prövning

En möjlighet för den som känner den moderna människans existentiella kris med hela sitt väsen är att se det som en prövning. Frånvaron av sammanhang, stöd och rötter tenderar att skapa en upplevelse av poänglöshet. Men genom att se det som en prövning får tomrummet en mening. Den differentierade personen har en stabil grund i sig själv och behöver därför egentligen inte stöd från omgivningen. Han har en existentiell dimension som är oberoende av samtiden.

Här kan det vara värt att notera att Evola kan verka mer kyligt elitistisk än jag tror att han egentligen var. En tid övervägde han att begå självmord. Med tanke på att han ägnar så mycket uppmärksamhet åt den moderna meningslösheten så tror jag att han var nära att bli överväldigad av den som ung. Men han fann en väg att gå vidare och ägnade sedan resten av livet åt att belysa den ur olika perspektiv. Han hänvisar ofta till Nietzsche "we must pass through this nihilism in order to grasp the true nature of the values of the past." Och: "It is a measure of ones strength of will to know how far one can do without a meaning of things, how far one can bear to live in a meaningless world: for then one will organize part of it."

Vad återstår i det existentiella vakuum som den moderna världen ger oss? Det som återstår, enligt både Evola och Nietzsche, är att vara sig själv, att leva efter sin egen lag som sätts av den egna naturen. Evola vänder sig mot vad han anser vara en överdriven tendens hos Nietzsche att reducera allt till en fråga om fysiologi. Det finns dock vissa passager hos Nietzsche som har en annan ton. Han skriver exempelvis om "det som inte säger jag, utan som är jag". Evolas tolkning av Niezsche leder till en filosofi som överensstämmer med traditionella läror. Det är inte det fysiska egot som han syftar på, utan vad Upanishaderna kallar atman. Bland bilderna som handlar om oxen är nr 8 tom. Allt är glömt och övervunnet. Det är alltså i vedisk, zen-buddhistisk eller mäster Eckharts anda man ska förstå följande ord från Nietzsche: "Become yourself: an injunction adressed only to a few and which to an even smaller number appears redundant."

Person och individ

Vad innebär det att vara sig själv? Begreppet individ är abstrakt och kvantitativt, på samma sätt som begreppet atom. Den moderna dekadensen har enligt Evola sin början i förstörelsen och kollapsen av de tidigare organiska och hierarkiska strukturerna. De har ersatts av en likformig massa av atomiserade individer. Det är individualismen som har lett till massamhället. Den har sin början redan under renässansen.
Ursprungligen stod "persona" för en mask som bars av antikens skådespelare. Masken stod för något typiskt, icke individuellt, framför allt när något gudomligt gestaltades. Som person betraktad är en människa skild från det som bara är individuellt. En person har en form och är sig själv. En traditionell civilisation är organiserad utifrån personen vilket leder till en värld av kvalitet och en äkta mångfald baserad på olika typer.

Hur är det med den moderna "personligheten"? Vi vill ju så gärna vara unika. Evola citerar, kanske lite förvånande, en marxistisk filosof med gillande. György Lukács lade märke till följande: "The present day practice of overestimating and exaggerating the importance of creative subjectivity actually betrays the weakness and poverty of the writers individuality. They distinguish themselves merely by "eccentricity", either spontaneous, or painstakingly cultivated; their worldview is at such a low level that any attempt they make to go beyond subjective immediacy threatens to leave their "personality" completely flat. The more that this is the case, the more weight is placed on pure, immediate subjektivity, which sometimes is in fact identified with literary talent.". Lukács talar om moderna konstnärer, men läget är ännu värre bland medias kändisar. Det här får mig också att tänka på något en feminist sade till mig för ett tag sedan. Hon påstod att det är bra för kreativiteten med könsneutral uppfostran av barn. När jag frågade efter bevis fick jag inget svar. Jag tror att hennes, och många andras, syn på kreativitet är färgad av kulten av individualiteten. Men självupptagen excentricitet är inte ett uttryck för skaparkraft och fåfänga har inget med att vara sig själv i den mening som har diskuterats här att göra.

Apoliteia

I traditionell mening finns det ingen stat idag. Det enda som existerar är ett administrativt system med små politiker som inte representerar något annat än finansiella och industriella intressen och som försöker köpa väljarnas gunst med olika mutor. Om det skulle framträda en ledare värd namnet så skulle han antagligen inte få många anhängare, eftersom de atomiserade massorna är helt inriktade på att skaffa sig materiella fördelar. En ledare som inte prostituerar sig och försöker muta dem materiellt kommer ingenstans. I den miljön föreslår Evola en attityd av apoliteia. Det finns inga idéer, motiv eller mål som är värda "the pledge of ones own true being." En tigerryttare kan engagera sig politiskt, men i den här miljön kan han lika gärna bli en börshaj, ägna sig åt vetenskap, vapenhandel eller slavhandel. Här tror jag emellertid att provokatören Evola tittar fram. Han vill så gärna vara antiborgerlig att han ibland går till överdrift. Han har ju hänvisat till zen och håller den vediska traditionen högt, men jag skulle bli förvånad om en zenmästare eller yogamästare skulle hävda att det är helt likgiltigt vad man sysslar med, ens i en materialistisk och dekadent civilisation som det moderna väst. Men Evolas poäng är att apoliteia är en inre distans och obundenhet till det här samhället och dess värderingar. Jag anser inte att läget är så hopplöst som Evola målar det. Men han upplevde ju hur Europa slets sönder av två världskrig, vilket måste ha påverkat honom på ett liknande sätt som det påverkade vad vi dissidenter idag ofta kallar ”den självhatande vänstern”.

Återupptäckten av de högre värdena

Nietzsche drömde om en omvärdering av alla värden. Evola anknyter till den tanken och observerar att det är den borgerliga världen som håller på att upplösas. Det är alltså inte samma sak som den traditionella världen som upplöstes tidigare av den borgerliga världen. Under 1800-talet fanns ett tabu och en intolerans mot allt som rörde sexualiteten. Det uppstod då en förvrängning av betydelsen av ordet dygd (virtus). Virtus stod under antiken och fram till renässansen för en kraft hos själen, en viril kvalité, eller makt. Men senare blev betydelsen sexuell. Evola nämner och förkastar föreställningar som förekom under den borgerligt puritanska eran om att en man förlorar sin ära om han blir bedragen av sin fru. Eller att en kvinna förlorar sin ära om hon blir våldtagen. Idag stöter vi för övrigt på liknande synsätt hos immigranter från tredje världen. Det är en historisk ironi att arvtagarna till den antiborgerliga vänstern idag till varje pris försvarar minoriteter som har värderingar som är mer bourgeoisie än den postmoderna majoritetsbefolkningens.

Enligt Evola är det här exempel på att en äldre och mer äkta syn på etiken har förorenats av en överdriven puritansk fixering vid sexualiteten. Men om vi tänker på den äldre meningen av dygd, där det handlar om själens kraft, så finns en högre moral med värden som sanning, rättvisa, lojalitet, mod, heder och självbehärskning. I nietzscheansk anda menar Evola att vi kan återupptäcka de äldre värdenas verkliga mening när de genom nihilismen har renats från bourgeoisiens föroreningar.

Jag avlutar inlägget med en sång: ”Mahabharata Of The Soul” av Changes och Andrew King.

”Riding the back of the tiger,
On a rope stretched across the abyss.
Kshatriya of the shadows, warrior of the mist.”

Sången:

Källor

Réné Guénon "The symbolism of the cross"
Julius Evola "Ride the Tiger"

Om skribenten: Joakim Fredriksson

Joakim är en glad man i sina bästa år. Inte nog med det, han är dessutom både vit, hetero och har en flerårig universitetsutbildning bakom sig. Han anlägger gärna ett normkritiskt perspektiv på samtiden. Är karriär viktigare än familj? Är konsumtion viktigare än andlighet? Är det klokt att göra marknadskrafternas varumärken till en del av sin identitet? Ska vi låta feminister som ogillar män bestämma vad manlighet står för? Ska vi låta globalister som helst vill avskaffa alla nationer bestämma vad som är svenskt? Hans svar på de här frågorna är nej. Istället för medias proffstyckare och kändisar vänder han sig till de stora tänkarna och poeterna för att få vägledning om vad som bör göras. Han skriver också gärna några ord om musik då och då.