”De äro, dessa stora tankar från det förgångna, icke att förlikna vid milstolpar, som vi passerat och icke längre behöver bekymra oss om. De äro levande makter i samtiden, en kämpande armé, som skrider framåt, t.o.m. om de (för att erinra om en bild av Guyau) stundom likt trötta soldater sova under marschen.”
Med de orden avslutas det sjätte och sista bandet i Alf Ahlbergs monumentala Filosofiens historia, utgiven av Natur & Kultur under senare delen av 20-talet. En liknande tanke tycks vägleda Svante Nordins Filosoferna: Det västerländska tänkandet sedan 1900, som med sina dryga 800 sidor med viss rätt kan beskrivas som en uppföljare till Ahlbergs verk. De två kompletterar dessutom varandra kronologiskt – Ahlberg beskriver filosofins historia fram till 1800-talets slut, Nordin behandlar som titeln anger den filosofiska utvecklingen därefter. Boken har tilldelats Axess stora fackbokspris, och vad man än tycker om den verksamhetens politiska kräftgång, är det fortfarande ett av få ställen där någon form av intellektuell kvalitet fortfarande sticker upp nosen i Sverige idag. Utmärkelsen är i vilket fall välförtjänt.
Nordins bok är indelad i sex delar, av vilka fem är döpta efter årstidsbundna väderfenomen. Alltså möts vi, efter förord och ett par korta inledande kapitel, av Sensommar (1900-1914), Höststormar (1914-1939), Den frusna tiden (1939-1960), Islossning (1960-1989) samt Vårbrytning? (Filosofin sedan 1989) och ett avslutande, sammanfattande kapitel. Ambitionsnivån är närmast osannolikt hög – trots omfånget är det svårt att tänka sig att någon skulle kunna trycka ihop 1900-talets ut- och inveckling inom filosofin i ett och samma verk. Lyckligtvis behöver man inte försöka tänka sig det, eftersom det bara är att läsa boken. Nordin har mot alla odds lyckats.
Mellan pärmarna trängs Nietzsche, Freud och Bergson med Rawls, Nozick och Ratzinger. Carnaps överambitiösa försök att härleda världen ur elementarsatser och Derridas debila nonsens presenteras med samma sakliga, innehållsrika prosa, allteftersom man tar sig fram genom det turbulenta 1900-talet. Historiska data och (relevanta) biografiska uppgifter kryddar framställningen, och inskärper textens idéhistoriska karaktär ytterligare. Det är förmodligen omöjligt att läsa boken utan att dyka på dussintals okända namn – det ser om inte annat kapitlen om rysk och östeuropeisk filosofi till. Till och med Alexander Dugin föräras ett omnämnande (både i boken och, bevars, på omslaget). Även när Nordin behandlar välkända tänkare och filosofiska tankegångar, gör han det ofta med fräscha infallsvinklar. Som allra minst känner man, genom hela läsningen, vad som nästan kan beskrivas som vördnad inför hans framgångsrika komprimering av hela livsverk på ett utrymme av ett par-tre sidor, och ofta mindre än så.
Det finns en del perspektiv att invända mot. Härledningen av kontinentalfilosofin och den vänsterorienterade ”kritiken av upplysningen” ur främst Heidegger och Nietzsche ter sig i mina ögon något oärlig, eller åtminstone ogenomtänkt. Sant är att troll som Herbert Marcuse eller Baudrillard hatade det västerländska förnuftstänkandet och moderniteten, men kritiken grundades på helt andra premisser än exempelvis Heideggers (Heidegger hade dessutom en del filosofiskt relevanta saker att säga om skillnaden mellan teoretiskt tänkande och verkligheten, som till största delen förloras i den kontinentala svammelfesten). Vanan hos så kallade ”kritiska teoretiker” att plocka andras tankegods och förvandla det till nonsens eller nära-på-nonsens kan inte utan vidare påstås ha sin yttersta grund i Heideggers eller Nietzsches kritik av moderniteten, vetenskapen och förnuftet. Den drivande kraften bakom den kritiska teorin och besläktade tankeskolor har nästan undantagslöst varit ultraegalitär – en sorts modernitet på amfetamin (eller kanske snarare LSD).
Till detta kommer att det så kallade kontinentala tänkandet i sin extremvänsterform alls inte bara norpat idéer från tyska förnuftskritiker, utan med glupande aptit förtärt och sedan spytt upp även begrepp och fragment ur den analytiska filosofin (jfr. den samtida akademiska extremvänsterns bisarra missbruk av, och totala oförmåga att överhuvudtaget begripa, John L. Austins språkfilosofi). Många av de här sakerna framkommer eller antyds – som sagt präglas boken överlag av saklighet och distans, och Nordins egna åsikter får man gissa sig till. Trots det: i förklaringen av den ”antihumanistiska” vänsterfilosofin får Nietzsche, Heidegger och den ”antimoderna tendensen” för mycket utrymme, och det i revolutions- och emancipationslärorna grundade, egalitaristiska och egentligen hypermorderna, hatet mot verkligheten för lite.
Å andra sidan ska man inte slösa för mycket energi på att anlägga sina egna ideologiska perspektiv på en text av den här arten (de lösa kommentarerna ovan skulle dessutom behöva förankras betydligt bättre än vad som är möjligt i en kortfattad recension). Själva grunden för en bok av den här typen är att presentera idéer på ett så inträngande och korrekt sätt som möjligt, på ett trots allt mycket begränsat utrymme. Narrativet och analysen blir därför mer en fråga om att knyta ihop faktarikedomens mångfald än om att driva några teser. Överlag fungerar det dessutom extremt bra, som sagt sitter man bitvis och gapar över hur effektivt – och begripligt – Nordin presenterar de mest komplexa föreställningar. Filosoferna rekommenderas varmt både för den som har ett spirande, men än så länge outforskat, intresse för filosofi, och den som vill få ett fräscht helhetsgrepp om västvärldens sentida filosofiska situation.
Om skribenten: Solguru
