En märklig skandal skakade Sveriges yttersta vänster för någon vecka sedan. Researchgruppen, AFA Dokumentations efterträdare och allt mer en accepterad aktör inom Sveriges journalistiska vänster, gick ut och markerade mot ett antifascistiskt ”hembesök”. Ett gäng grabbar (för jag gissar att det rör sig om grabbar) från ”Revolutionära Fronten” hade kastat sten och en behållare med någon sorts gas in genom fönstret hos en påstådd nazist. I lägenheten befann sig en kvinna på dryga femtio år och hennes gissningsvis föga nazistiska sjuåriga barnbarn. Twitter fick tjäna som medium när någon som av djungeltrumman påstås ha varit Martin Fredriksson uttryckte sitt ogillande av incidenten.
Vildsinta reaktioner
Reaktionerna på vänsterkanten blev vildsinta, och smått chockerande homogena. I en många sidor lång tråd på socialism.nu uttrycktes en, och med enstaka glesa undantag endast en, uppfattning, som kan sammanfattas så här:
1) Fredriksson är en golare (hur det nu är att ”gola” att upplysa om en allmänt tillgänglig dom och påpeka att man ogillar uppförandet hos de dömda), som läcker information till ”nassarna”.
2) Olyckor händer förstås vid hembesök, och det är inget att tjafsa om i offentligheten (som om det vore någon sorts allmänt accepterad sysselsättning att kasta stenar och tårgas genom människors fönster, och att konsekvenserna kan betraktas som olyckliga men oundvikliga problem i stil med vinterkräksjukan för småbarnsföräldrar).
Vid sidan av detta grundtema dyker det också upp några mer subtila formuleringar. En användare ondgör sig över att detta ”i förlängningen innebär [..] att man betraktar Researchgruppen som en grupp wannabejournalister med ingen förankring inom den utomparlamentariska vänstern som enbart vill sälja artiklar till högstbjudande [sic].”
I princip ingen användare funderar överhuvudtaget på huruvida det är moraliskt acceptabelt att krossa fönster hemma hos folk och kasta in tårgas från första början; hela diskussionen rör sig i ett märkligt sektrum som för utomstående (och då menar jag inte bara högerextremister) faktiskt är obegripligt. Användaren ”guldfiske” – enligt uppgift en annan av Researchgruppens medarbetare, gör någon sorts försök att lugna stämningarna genom att resonera i termer som till och med för mig låter relativt sympatiska, men det är uppenbart att han predikar för helt döva öron.
Lyfta blicken
Vad handlar det hela om, då? För att uppnå någon form av konsekvens tänker jag för ett smärtsamt ögonblick lyfta blicken upp ur även mitt eget sektträsk och först och främst göra ett erkännande: det är fullt möjligt att Fredrikssons (?) kritik av RF först och främst faktiskt är motiverad av någon sorts autentisk avsmak för aktionen. Även om Researchgruppens medarbetare överlag alltid slagit mig som grundsociopater måste man också besinna att hur folk uppför sig på internet eller i politiska sammanhang inte är någon särskilt bra kompass på i vilken mån de också har mänskliga kvaliteer. Man måste också förstå att de här personerna genom långvarig självindoktrinering faktiskt övertygat sig om att ”högerextremister” inte är riktiga människor, och att minsta framgång för vad de uppfattar som rasism faktiskt innebär folkmord och pogromer. Det är inte så lite löjligt, men det betyder inte nödvändigtvis att man gillar att gasa tanter och småbarn. Dessutom har, såvitt jag vet, hela gänget bakom AFA Doku passerat 30-strecket vid det här laget, vilket brukar innebära att en viss mognad sätter in, vare sig man vill eller inte. Det räcker slutligen med bara ett uns av normala hjärnfunktioner för att fatta att det inte är någon ”politisk taktik” att i ett bortskämt västland med än så länge relativt låga våldsnivåer tårgasa folks familjer eller krossa rutor på bostadshus. De flesta av de så hatade ”nassarna” tycks fatta det, så man kan tycka att Revolutionära Fronten borde fatta det också.
Ändå är det svårt att inte ge den bittre socialism.nu-användaren ovan och hans perspektiv viss uppmärksamhet, för visst tyder en del i Researchgruppens utspel på att det handlar om mer än bara ett plötsligt anfall av moraliskt kompassinnehav. För att Researchgruppen ska kunna fortsätta arbeta sig in som en legitim verksamhet vid sidan av journalistiskt fridlysta Expo är det nämligen inte alls så dumt om man börjar kapa banden till den ”utomparlamentariska” vänster som överlevt sig själv med decennier, och vid det här laget till stor del ligger mentalt efter även den enfaldigaste extremhögern. Nobelpriskandidaterna som yrar om ”golare” och pratar om ”hembesök” som om det rörde sig om resor med lokaltrafiken är naturligtvis politiskt värdelösa eller värre. Eller, inte för oss då, men för vänstern.
Det här fattar förstås Researchgruppen också, även om de kanske inte riktigt erkänt det för sig själva än.
Wannabejournalister
Alltså: i den mån utspelet varit politiskt genomtänkt snarare än spontant handlar det inte om att Researchgruppen har för avsikt att bli ”wannebejournalister med ingen förankring inom den utomparlamentariska vänstern”. Det handlar istället om att bli riktiga (nåja) journalister utan allt för uppenbar koppling till en utomparlamentarisk smurfbys monumentala, världsfrånvända inkompetens. Om man vill förstöra för den så kallade extremhögern är det givetvis bättre att samarbeta med statsmakten, massmedia och näringslivet än med folk som tror att haschrökning och direktdemokrati utövad i ockuperade rivningskåkar är revolution.
Ur ett radikalt vänsterperspektiv är det här förstås problematiskt, vilket gör att motsättningen inte egentligen kan reduceras till en fråga om huruvida Researchgruppen i motsats till den värsta vänstersektmiljön utvecklat rudimentära moraliska känselspröt, eller ens till en fråga om antirasistisk taktik. Sett ur en revolutionärt marxistisk eller anarkistisk synvinkel förhåller det sig nämligen ungefär så här: invandring, att solidariskt importera hundratusentals personer från alla kanter och hörn i världen, är positivt och okomplicerat på grund av det som komma skall. Människors skilda hudfärger, religioner, övertygelser, traditioner, vanor, språk och tänkesätt utgör allesammans irrelevant krimskrams och pynt, skapat och upprätthållet av deras position i den ekonomiska produktionsapparaten och/eller de globala maktstrukturerna. De här strukturerna kan, och kommer att, avskaffas eller reduceras till kosmetika utan politisk betydelse. Alla eventuella problem som uppstår på grund av skitsaker som mångtusenårig övertygelse, skilda utseenden och språkförbistring kan lösas genom att vita slutar vara rasister, och att alla resurser omfördelas på ett rättvist sätt.
Därför kan man, genom att uppväcka klassmedvetande eller motsvarande, omforma folket (förstått som svenska arbetare, somaliska socialbidragstagare, muslimer och alla andra som menas besitta ett latent klassmedvetande) till ett i någon mening samlat politiskt subjekt. Detta kan sedan besegra och avskaffa kapitalismen genom våld, generalstrejk, gatufester eller vad det nu rör sig om. Presto: sprolla om någon tror på Allah eller snackar Swahili, friheten är kommen. Stödet till invandringen måste därför förstås som betingat av tron på revolutionen, och på möjligheten att skapa en bred enhet på socialistisk, klassmässig och slutligen allmänmänsklig grund. Det är revolutionen som gör etniska frågor irrelevanta, och revolutionen förutsätter… Ja, att man är revolutionär. Till och med den enfaldigaste vänster måste rimligen begripa att det inte rör sig om någon sorts protosocialism eller solidaritet när amerikanska storföretag stödjer latinoinvandring, eller när Svenskt Näringsliv arbetar för öppnare gränser. Åtminstone inom den rådande kapitalistiska ordningen är det uppenbart för alla utom en ren idiot att mångkulturen, åtminstone till stor del, tjänar till att pressa löner och skapa splittring; inte ens den mest desperate nyvänsteranalytiker kan på allvar mena att Sverigedemokrater och ”vita kränkta rasister” ensamma bär ansvaret för detta.
Den radikala skon
Någonstans där klämmer förstås skon när Researchgruppen markerar mot den verklighetsfrånvända men principfasta ytterlighetsvänstern och närmar sig etablissemangsmedia. Ser man målet som att bibehålla eller öka den utomeuropeiska invandringen, och upprätthålla hårt tryck mot alla som motsätter sig den, är taktiken solklart legitim. AFA har i över ett decennium uteslutande agerat valarbetare för SD och skapat sympati för även radikalare höger – i synnerhet i takt med att skinheadkultur och liknande amoraliskt skräp avvecklats på motståndarlaget. En orientering mot i någon mening seriös politisk verksamhet verkar därför som det självklara valet för något så när intelligent extremvänster – att byta munkjackan och knogjärnet mot tweedkavaj och ironiska hipsterglajor. Ändå blir det förstås problem när gamla antirasister ”markerar” mot sina radikalare gatumotsvarigheter, och börjar sträva mot de journalistiska finrummen.
Om man arbetar för invandring inom ”systemet” – inom kapitalismen och mångkulturen – arbetar man ju nämligen för samma saker som Svenskt Näringsliv och Alliansregeringen, som Goldman Sachs och EU. Det handlar då inte minst om att begränsa löneutvecklingen genom arbetskraftsinvandring, och lönedumpa skitjobben genom flyktinginvandring av ett enormt låglöneproletariat, oförmöget att kommunicera och koordinera inbördes. Det handlar om att skapa en stor och splittrad underklass, definierad av språkliga, kulturella och religiösa skillnader vilka, oavsett hur mycket ”överbyggnad” och ”falskt medvetande” de i någon mystico-marxistisk mening utgör, i praktiken innebär oöverstigliga hinder inte bara för nationell identitet, utan också för facklig och överhuvudtaget politisk organisation. Mångkultur är en dominansstrategi, och har så varit sedan assyriska imperiets dagar. Britterna fyllde inte Nordirland med orangea, skotska protestanter av solidaritetsorsaker. Divide and conquer.
Den dolda roten
Här ser vi också en dold men väsentlig rot till den växande klyftan mellan alldeles äkta vänsterextremister – människor som tror att den socialistiska utopin är inom räckhåll, bara det kastas nog med sten och ”organiseras” tillräckligt – och åldrande, cyniska (men kanske, åtminstone på en rent mänsklig nivå, lite mer sympatiska och i alla händelser mer realistiska) antirasister som Expo och, vad det nu verkar, även Researchgruppen. De senare har helt klart förstått hur man bäst kan tänkas förstöra för Sverigedemokraterna. De hajar, eller börjar haja, hur man iscensätter verkligt välfungerande politiska förföljelser av högerextremister, konservativa och verkliga eller inbillade nynazister utan besvärliga sidoeffekter i form av till exempel de sympatiyttringar som är följden av militant våld mot meningsmotståndare. Ytterst: hur man upprätthåller invandringen, vad än vit kränkt arbetarklass tycker om saken. Kruxet är att man i och med denna taktiska förändring faktiskt, trots att man i invandringsfrågan som sådan fortfarande är helt förenad med sina radikalare kusiner, i praktiken har bytt sida helt och hållet. Tror man inte längre på samhällets fullständiga omvälvning i den befriande revolutionen, i vilken ”hembesök” väl får antas vara en del, får ens försvar för invandringen plötsligt en helt annan karaktär. Det är inte längre klassfränder i den revolutionära kampen som importeras, utan McDonaldsstädare och Ulster-reaktionärer.
De så att säga riktiga kommunisterna tycks, vidriga våldsdåd åsido, ha en sorts intuitiv förståelse för att en liberal antirasism, alltså ett aktivt stöd till massinvandring på kapitalismens villkor, innebär dödsstöten för deras politiska projekt. De skulle aldrig säga det uttryckligen, men i det besinningslösa hatet mot Researchgruppens ”golande” och färd mot den legitima journalistiken finns undertoner som antyder att de faktiskt, någonstans, begriper det.
Om skribenten: Solguru
