De flesta något så när normalt funtade personer i Sverige gör något som kallas att ”ta avstånd” från nazism och fascism. Det handlar förstås inte i sak så mycket om den historiska fascismen och nationalsocialismen, men i grund och botten utgör ändå Adolf Hitlers Tredje rike och Europas olika radikala högerrörelser under 30- och 40-talen arketyper för det man fördömer. Argumenten varierar dock ordentligt mellan olika opinionsbildare, och betraktas saken lite närmare upptäcker bedömaren snabbt att själva bevekelsegrunderna skiljer sig ordentligt åt mellan olika ”antifascister.”
Ska man kritisera exempelvis nazismen, förstådd som den historiska nationalsocialismen, framstår vissa saker som mer uppenbara måltavlor än andra. Totalitarism – statens ideologiskt grundade petande i privata angelägenheter långt över nödvändighetens gräns – är en. De mer allmänt välkända fenomenen koncentrationsläger och politiskt och etniskt betingade avrättningar är en annan, och Andra världskriget som helhet en tredje. Om man bortser från både historiska omständigheter och ren historierevisionism är det här några exempel på sidor av ”extremhögerns” historia det är rimligt att ifrågasätta, i många fall faktiskt fördöma. Även den som hävdar att i stort sett allting axelmakterna gjorde var ofrånkomligt och vist, medger i så fall förhoppningsvis ändå att det hade varit bättre om mycket av detta hade kunnat undvikas (i alla fall är det någonstans där jag drar gränsen för när ett samtal fortfarande är möjligt).
I den mån antinazism och antifascism grundar sig på uppfattningen att man inte ska mörda miljontals människor, inte bedriva krig mot andra folk på rent ideologiska grunder och inte kontrollera människors vardag i detalj på grund av sin politiska vision, är det rätt begripliga synpunkter, och tidigare generationers kritiker av fascismen (där Sven Stolpe kan anföras som ett exempel) utgick ofta från just den typen av överväganden. Det intressanta är dock att nästan ingen som faktiskt ”bekämpar högerextremism” eller ”tar avstånd från nazismen” längre gör det på ovanstående grunder, annat än retoriskt. Det handlar istället om helt andra hänsyn.
Det tydligaste exemplet är förstås extremvänstern. Här handlar hatet mot fascismen inte om politiskt våld överhuvudtaget, och har aldrig gjort (stryker vi Tyskland är det för övrigt så att ingen fascistisk stat eller rörelse, oavsett vilka siffror vi tar fram, kommit i närheten av genomsnittsfolkrepubliken när det gäller politiska massmord, svält och internering). Det handlar istället om att fascismen menas stjäla de våldsverkare vänstern behöver för sin egen revolution – den ”förleder arbetarklassen” och ”utnyttjar trasproletariatet”. Vidare ogillar man fascismens historiska tendens att skapa hyfsad klassharmoni – för övrigt precis samma tanke som återkommer i hatet mot Socialdemokratin (nyligen aktualiserat av Åsa Linderborg på Aftonbladet, som föredrar Lenin framför Per-Albin). Andra aspekter av fascism och nationalsocialism man ogillar är sådant som ”romantisering” av familjebildning och barn, samhällelig gemenskap, estetiskt tilltalande konst och den egentligen ganska allmänmänskliga observationen att lika barn leka bäst. Det kan vara en idé för alla utanför extremvänstern som vänder sig mot ”fascismens våld och intolerans” att komma ihåg att de, förhoppningsvis, vänder sig emot helt andra saker än vad den radikala vänsterns anhängare gör. De senare ogillar helt enkelt främst de aspekter av fascismen som var, eller åtminstone utan moraliska svårigheter kan anses ha varit, bra.
De genuint problematiska delarna av 1900-talets radikala höger – exempelvis våldet, viljan att detaljstyra människors vardag för att skapa ett utopiskt framtidssamhälle och det evigt omtalade ”hatet” – ingår i minst lika hög grad i vänsterns egna politiska sfär (jfr. AFA, genusläroplaner och klasshat), och i den mån vänstern tar avstånd från de sidorna av fascismen handlar det helt enkelt om populistisk jargong. Precis som när minoritetsapologeten Mattias Gardell högstämt predikar om Breiviks ideologiska miljö i Norge, samtidigt som han försvarar varje upptänklig terrorist-/befrielseorganisation som på något sätt slår uppåt, i enlighet med den hjärndött medelklassaristokratiska idiotmaximen att ”underordnades” våld på något sätt orsakar mindre lidande och helvete än ”överordnades”.
Det är hur som helst just den här typen av mentala oegentligheter det är viktigt att hålla reda på, eftersom sammanblandningen mellan ”dumma saker extremhögern gjort” och ”allt extremhögern någonsin tyckt” är roten till många av de korkade föreställningar som vägleder den nuvarande offentliga debatten. Det gäller för övrigt absolut inte bara när vänstern är framme. De liberaler som för närvarande applåderar amerikansk-israeliska interventioner, sabotage och rena bombkrig i syfte att sprida den liberala demokratins evangelium över halva världen har förstås inte heller så mycket ammo i colten när de försöker fördöma tidigare epokers politiska extremism och militaristiska expansionism. Kontentan är i alla fall: när någon begär att du ska ta avstånd från något gäller det att veta vad det överhuvudtaget handlar om.
Annars kan det sluta med en debatt bestående av argument av den här typen:
”Nazisterna tyckte om ekonomiska skyddsnät, alltså kan socialbidragstagarna svälta ihjäl.”
”Nazisterna hade miljöpolitik. Fuck miljöpolitik!”
”Fascisterna tyckte om fin konst. Köp den här pottan jag har bajsat i. Endast 100.000:-”
”Breivik påstår att vi har invandring, alltså har vi inte någon invandring.”
Om vi inte redan är precis där.
Om skribenten: Solguru
