Uppfattningen att verkligheten konstrueras socialt är fortfarande utbredd. Det har länge varit ett politiskt effektivt sätt att resonera, men är samtidigt en djupt problematisk ståndpunkt även för dem som fortsätter hävda den.
Det första problemet när man hävdar att språket konstruerar verkligheten är att det inte är sant. Positionen att verkligheten – ens den sociala – kan reduceras till en fråga om ord och symboler kan inte ens sägas ha blivit omsprungen av den vetenskapliga utvecklingen, eftersom det, i varje fall i bokstavlig mening, aldrig varit en vetenskaplig position. Som politiskt verktyg har inställningen dock varit tämligen fruktbar genom åren.
Den uppenbara fördelen
Styrkan i att hävda att ett givet fenomen är ”socialt konstruerat” är att man helt slipper ta hänsyn till andra ståndpunkter än sina egna förutbestämda sådana. Genom att lära sig (och, viktigare, lära andra) att analysera och klassificera det språk genom vilket en alternativ mening framförs, och därefter avfärda den i sin helhet på basis av den analysen, kan man säkerställa att de egna åsikterna förblir isolerade från all yttre påverkan. Man kan bygga in andras erfarenheter och observationer i en fiendebild. På så vis blir varje påpekande att en given kvinna skulle trivas hemma med barnen, eller att en svensk ungdom blivit rånad av en invandrare, relevant bara som ideologiskt problem. Det är i sig själv ointressant, och om någon ens påpekar att det har hänt, blir frågan enbart varför han gör så. ”I vilken ideologisk kontext sker uttalandet?” Svaret blir för övrigt alltid ett: för att han är en del av en socialt konstruerad föreställningsmatris präglad av maktrelationer (som, utan orsak, likställs med förtrycksrelationer – rasism, patriarkat, kapitalism).
Det här ger en svårslagen dynamik åt det egna politiska projektet, vilket de senaste 40-50 årens kulturradikalism visat med all önskvärd tydlighet. Medan balanserade, ansvarsfulla människor oftast försöker få en god helhetsförståelse – både av den yttre verkligheten och av andra människors perspektiv – kan den som utgår från att varje verklighetsbeskrivning är ett maktredskap och inget annat nöta på i samma spår tills han slutligen lyckas dra mitten av normkurvan i sin egen riktning. Den nyanserade och seriöse, som vill få med alla perspektiv, får oundvikligen med också de verkliga galningarnas påhitt i sin bedömning, och dessa tänjer och förflyttar därmed gränsen för vad som är normalt även hos ”vanligt folk” och ordinarie intellektuella.
Hjärntvätt
Det finns dock en uppenbar fara med den här typen av mental isolation. Den som ser den norska dokumentären Hjernevask får, visserligen i lätt redigerad form, uppleva några av de tydligaste uttrycken för det. Programledaren, en känd norsk komiker, åker omkring och intervjuar å ena sidan skandinaviska genusforskare, queerteoretiker och kriminologer, och å andra sidan riktiga forskare. Genomgående är att den förra gruppen är totalt okunnig om vad hjärnforskning, biologi och andra vetenskaper överhuvudtaget har att säga om någonting. På frågan om hur man, helt utan insyn, kan hävda att exempelvis biologi är irrelevant för människan, eller uttala sig nedsättande om andra forskares resultat, blir reaktionerna undantagslöst mycket konstiga. Det mest genomgående, som stammas fram gång på gång av nästan alla intervjuobjekt kopplade till de socialkonstruktivistiska forskningsgrenarna, är vänsterakademins heligaste icke-argument. Vi kan kalla det för ”det är väldigt intressant att”.
”Det är väldigt intressant att” är en formulering som används av personer som inte har argument, och därför måste misstänkliggöra på det sätt som beskrivits ovan. Eftersom man inte som självutnämnd forskare enbart kan kalla andra och mycket bättre forskare för sexister och rasister, måste man gå tillväga på ett sätt som låter (kanske även känns) vederhäftigt. Ett komplett exempel på bruket, som förekommer i olika variationer (fast på norska) i Hjernevask: ”Det är väldigt intressant att man tycker att det är så otroligt viktigt att visa på biologiska skillnader mellan könen.” Detta kompletteras sedan med att hävda att alla resultat som styrker att exempelvis kvinnor och män uppför sig olika av biologiska orsaker motiveras av förutfattade meningar (och, mer eller mindre implicit, politiskt motiverat kvinnohat). Man ser det man vill se, helt sonika.
Projektioner och makt
Även utan att vara psykoanalytiskt lagd blir det svårt att inte ta till begreppet projektion när man hör det här. För det första för att det finns väldigt få exempel på hjärnforskning som ”försöker” komma fram till något särskilt som forskaren ”vill”. Tvärtom präglas den typen av experiment av extrem försiktighet, och systematisk eliminering av felkällor. Man är också undantagslöst mycket noga med att tona ner de egna resultatens betydelse (”det här innebär förstås inte att jämställdhet inte är det viktigaste någonsin, bara att vi måste ha en annan typ av jämställdhet”). Ställ detta mot de genusvetare, postkolonialister och queerteoretiker som enbart hittar på saker utifrån det andra personer hittat på, med den uttalade ståndpunkten att alla uppfattningar om världen bara är sociala eller språkliga konstruktioner ämnade att gynna vissa intressen. Människor som tycker att det är intressant, egentligen patologiskt, att andra forskare kommer fram till andra slutsatser än de själva.
Att en person som i allt väsentligt fabulerar och uttryckligen forskar i rent politiskt syfte har mage att sitta och hävda att andras resultat präglas av förutfattade meningar är egentligen för dumt för att vara sant. Men vad som är sant och inte är ju, som sagt, en maktbetingad social konstruktion.
Diskussion som inte finns
Det har alltså sina fördelar att anlägga det här perspektivet – främst att man, så länge man kan utöva någon form av makt, överhuvudtaget inte kan rubbas från sin förutbestämda rutt och position. Man kan exkludera andra ståndpunkter bara genom att ta till konstiga mantran (”Det är väldigt intressant att människor tycker att det finns minsta anledning att säga emot mig”). Det finns dock också brister. En svaghet är att resonemanget är väldigt svårt att popularisera. Det är därför de allra flesta (utanför den inre kärnan av idioter) som tror sig vara feminister eller allmänt med i tidsandan tror att det faktiskt finns en vetenskaplig diskussion om huruvida biologi överhuvudtaget påverkar människans intelligens, könsroller och beteende. Det gör det alltså inte. Det finns däremot en diskussion om balansen mellan biologins betydelse för olika aspekter på människan, med bedömningar som varierar mellan 40 och 60% (vad gäller det mesta – inklusive intelligens). Sedan finns det en driva djupt okunniga, ideologiskt drivna vänsterextremister som hittat på att allting skapas av makt. De senare för ingen dialog, och därmed finns heller ingen diskussion. Det är lite tillspetsat, men inte särskilt mycket.
Det hela handlar för övrigt inte alltid om just biologi och naturvetenskap, utan kan lika gärna handla om rena sociologiska och psykologiska data, som även de nonchaleras och blandas bort av socialkonstruktivistiska fördomar. Saken blir förstås inte bättre av att moraliserande värdebegrepp behandlas som vetenskapliga termer i den här forskningen. Varför är en fattig svensk som säger något antisemitiskt bärare av en förtryckstradition med rötterna i katolicismen, nazismen och kolonialismen, medan en rik arab som gör samma sak ger uttryck för en protest mot ”strukturell underordning” vis-a-vis amerikansk och israelisk makt? Fråga Mattias Gardell och Jan Hjärpe. Det har i varje fall noll och intet med vetenskap att göra, utan är tyckande och svammel utifrån rent ideologiska utgångspunkter.
Den yttre världens poänger
Sedan är det också så att föreställningen att allt skapas av makt givetvis har en poäng, såtillvida att människor som lever i en viss föreställningsvärld kommer att agera som om den vore verklig, oavsett hur dåligt det livet möjligen kan anses vara. I viss mening kan man säga att en grupps subjektiva verklighet, och därmed en del av själva verkligheten, faktiskt är konstruerad och relativ. Därtill kommer att naturvetenskapliga metoder givetvis inte kan förklara hela verkligheten. Vare sig andlighet eller människans reella subjekt sådant det faktiskt upplevs får någon vidare belysning genom att man påpekar korresponderande effekter i hjärnan, och det vore givetvis totalt omöjligt att skildra typ svenska fattigbönder på 1800-talet eller Andra Världskriget i strikt kemiska termer (för att ta en riktigt överdriven halmgubbe). Saken är bara att härav inte följer att vilka påhitt som helst är jämförbara med empiriskt grundade, eller åtminstone logiskt stringenta, resonemang. Även ”mjuk” vetenskap måste ta hänsyn till hårda data.
Och därmed kommer vi någonstans tillbaka till ett mycket enkelt faktum: det är långt ifrån bara ”mänskliga maktrelationer” och ”språkliga symboler” som avgör hur saker och ting fungerar. Lika lite som det är ”våra föreställningar och fördomar om gravitation” som gör att man slår ihjäl sig när man faller från ett höghustak, är det ”våra föreställningar” om något annat som gör att kvinnor och män uppför sig olika, eller att det blir skit i våra mångkulturella förorter. Den yttre verkligheten, den må sedan vara ett ting i sig, illusionen maya eller en ansamling erfarenheter som överensstämmer med andras erfarenheter på ett systematiskt sätt, innehåller begränsningar och möjligheter som det är direkt korkat att ignorera. Och till förståelsen av den har inte genusvetenskap, postmarxism, queerteori och postkoloniala perspektiv ett vitten att bidra med.
Relaterat:
(Lösenord: hjernevask)
Brainwash 1: 7 – ”The Gender Equality Paradox” – http://vimeo.com/19707588
Brainwash 2: 7 – ”The Parental Effect” – http://vimeo.com/19893826
Brainwash 3: 7 – ”Gay/straight” – http://vimeo.com/19869748
Brainwash 4: 7 – ”Violence” – http://vimeo.com/19921232
Brainwash 5: 7 – ”Sex” – http://vimeo.com/19921928
Brainwash 6: 7 – ”Race” – http://vimeo.com/19922972
Brainwash 7: 7 – ”Nature or Nurture” – http://vimeo.com/19889788
Wodinaz: Vänstern och Zenons paradox
Om skribenten: Solguru
