Alla de olika grupper av människor som ingår i den svenska högern har egentligen mycket lite gemensamt. Undantaget vanan att bråka inom familjen. Det är dags att sluta upp med det.
Även om vi har en ”högerregering” i Sverige, och ”högern går framåt i Europa”, är högern i kulturell och ideologisk mening fortfarande exceptionellt svag. Substitutet för den ursprungligen marxistiska välfärdsstaten har blivit en annan form av historiematerialism – en något mer liberal sådan – och ytterst verkar Reinfeld i likhet med de flesta andra europeiska ledare mest pyssla med pragmatisk administration av landet, och hantering av kriser som utgår från helt andra maktcentra än de politiska. Kulturen – och de ideologiska frågorna – har överlämnats till andra aktörer. Där handlar det, globalt sett, om en expansiv, interventionistisk nyimperialism med starka inslag av vänsterradikalt, jakobinskt idégods.
Läget i korthet, alltså
Både nationellt och internationellt sätts dagordningen utifrån en idé om mänskliga rättigheter liktydiga med en allt snävare formulerad demokrati, en expanderande konsumtionskapitalism och ett globalt, statslöst ”världssamfund” med inslag av övervakningssamhälle, ämnat att administreras av en förhoppningsvis välvillig oligarki av finanstroll och humanitära experter av olika slag. Något faktiskt inflytande över det egna livet elimineras givetvis fullständigt i en sådan samhällsmodell, eftersom förutsättningen för att kunna utöva makt är att man tillåts ingå i gemenskaper som kan hävda ens helhetsintressen på lång sikt (vilket Facebookgrupper, enfrågeföreningar och till och med politiska partier är notoriskt oförmögna att göra, i motsats till stater, kyrkor och folkgrupper).
De många olika grupper som på ett eller annat sätt betraktar sig som höger i lite mer djupgående mening anför regelbundet kritik mot olika delar av den elefant i vardagsrummet som utgörs av denna i många stycken eländiga utveckling. Dessvärre anfräts de också av problemet att vara mer eller mindre pariaförklarade, och har visat sig vara notoriskt oförmögna att hantera detta på ett vettigt sätt. Låt mig skissa upp en kort lista över vilka olika inriktningar man kan urskilja inom den europeiska, och i synnerhet svenska, högern idag (utöver den statsbärande, som i allt väsentligt som sagt mer blivit en liberal socialdemokrati).
1-3: Huvudfåran i marginalen
1) Nyliberal höger. Trots dess märkliga och perifera tillvaro i 80- och 90-talssveriges utkanter (Frihetsfronten, svartpubar och OS-bombare) en av de mer framgångsrika inriktningarna i Sverige (inte i någon hegemonisk mening, men väl när det gäller inflytande på utvecklingen). Detta beror sannolikt till stor del på Tankesmedjan Timbros insatser, som förpackat om nyliberalismen till en välfärdsstatsacceptabel produkt, ungefär samtidigt som svensk ”mainstreamhöger” helt gav upp alla tankar på normer och värderingar. Extremt fixerad vid ”marknadens” egenvärde som uttryck för alla tänkbara mänskliga strävanden, vilket lett till att den i takt med att liberalare ekonomiska principer brett ut sig globalt numera tycks allt mer inriktad på att legalisera prostitution och knark. Kritiserar ibland bland annat feminism, men då ofta med utgångspunkt i saker som kontraktsteori och motstånd mot statlig intervention (eller, kanske lika ofta, dess konsekvenser för friheten att hora och sälja porr).
2) Mjukkonservativ höger. Kulturkonservatism, som ofta fokuserar på att diskutera estetik och principer om att samhället bör ”förändras långsamt” (det senare är förstås ett öppet mål vid det här laget, eftersom alla riktigt brutala, radikala förändringar som ”behövs” redan är på plats). Nonchalerar antingen exempelvis invandringsdiskussionen helt, eller försöker föra den på ett sätt som ska accepteras, eller åtminstone tolereras, av intelligentian i allmänhet. Det brukar gå sådär.
3) Paleokonservatism, ofta i en lite märklig förening med libertarianism. Egentligen mer ett amerikanskt fenomen än ett svenskt, även om en hemsida som Fria Tider har en liknande redaktionell utgångspunkt. Präglas ofta av konservativa värderingar och motsätter sig amerikansk krigföring och västlig imperialism, liksom invandring från tredje världen. Pat Buchanan och Ron Paul kan sorteras in i den här ganska löst definierade gruppen, som å ena sidan har stort stöd i olika sammanhang, men också avfärdas som mer eller mindre ”högerextrem” när folk kan komma undan med det.
4-6: Extremismen
4) Etnonationalistisk och/eller ”fascistisk” höger, den ”nationella rörelsen”. En av de mest ideologiskt orienterade inriktningarna, och även den som agerar ofrivillig fågelskrämma när vänstern och den ”politiska korrektheten” ska få tyst på misshagliga röster (nazistkortet). Diskuterar invandringsfrågan och judars roll dels inom införandet av massinvandring till väst, dels inom olika risiga intellektuella och politiska rörelser (kanske främst psykoanalysen, kommunismen och Frankfurtskolan). Dras med problemet att man (oftast) diskuterar väldigt lite annat än just de två sakerna, vilket i sin tur blir ett ännu större problem eftersom just diskussion av de två sakerna anses vara det mest omoraliska man kan ägna sig åt i västvärlden strax efter (?) incest.
5) Populistisk/antiislamistisk höger. En sorts spegelbild av västerländsk, kanske i synnerhet svensk, massmedia. Ett starkt fokus på de extremaste formerna av Islam, där man oftast använder argument som ursprungligen mer hör vänstern till (islam är kvinnofientlig, islam är antisemitisk, islam är odemokratisk). Ägnar sig visserligen också åt kritik av ”extrem feminism” och allmänna vänsteridéer, och uttrycker i stort sett det vanligt folk säger om man pratar med dem om olika ämnen över en öl. Således har den ungefär samma styrkor som Aftonbladet – genomslagskraft, folk begriper, folk håller i allt väsentligt redan med om det konkreta. Den har också samma nackdelar – stora delar av det som skrivs är så förenklat att det inte är särskilt sant längre, och det teoretiska ramverket blir på nivå flaska (vilket faktiskt spelar lite roll).
6) Den Nya Högern. Det här fenomenet blir förstås svårt att skriva om med någon trovärdighet, eftersom motpol och inte minst den här bloggen så uppenbart hör dit. Kortfattat kan man väl säga att den, hittills, har bestått i en utveckling av en (delvis) akademisk och filosofisk apparat för systematisk samhällskritik från höger, och strävat efter att något så när förutsättningslöst diskutera både klassiska högerfrågor och andra ämnen (och på sikt få samhälleligt genomslag för den diskussionen). De stora svagheterna har (i exempelvis det franska GRECE-fallet) varit en frivillig isolation från realpolitiken som lett till politisk impotens, samtidigt som etablissemangets förhållningssätt föga förvånande varit att spela ut nazistkortet igen, vilket förvärrat marginaliseringen.
Energislöseri
Energin inom högerns olika falanger spenderas till stor del på att angripa de andra. Det har ofta ett defensivt syfte – att visa att man ”inte är sån”. Medan en person aktiv inom vänstern kan försvara sin rätt att uttala sig i varje tänkbart sammanhang och samarbeta med vilka terroristpsykopater som helst med ett slappt ”Jag är inte stalinist/maoist (längre)”, lägger högern otroligt mycket energi på att ”ta avstånd” och visa vad den inte är. Å andra sidan: medan den radikala vänsterns kritik av mindre extrema uttryck allmänt går ut på att framhålla problem som de urvattnade versionerna inte täcker (till skillnad från 70-talets sektvänsters generalfördömanden av socialdemokrati och folk som inte var rätt sorts trotskister), går den radikala högerns kritik av grupper närmare mittfåran oftast ut på att utmåla dem som fullständigt värdelösa och förmodligen förrädiska.
Det är totalt ohållbart. Visserligen måste den som menar att det behövs radikala förändringar i den svenska och västerländska kulturen kunna kritisera idéer den inte håller med om. Jag tål till exempel inte liberalismens barnsligt orealistiska människosyn, och tycker för övrigt att Politiskt Inkorrekt (numera avpixlat) har en larvig och obalanserad syn på både islam och Israel (inte minst blir det för mycket pseudoteologi och sionisthyllningar på bekostnad av seriös diskussion av de frågor man enligt egen utsago prioriterar: invandringen och rättssystemet). Man kan heller inte förvänta sig att Axess och Frihetsfronten ska ställa upp på någonting vi skriver på Motpol, förutom möjligen vår rätt att uttala oss utan att trakasseras och hotas av idioter. När det gäller ”alliansregeringen” verkar det faktiskt som att man inte tänker göra särskilt mycket åt någonting, och i takt med att diskrimineringsombudsmän, genusanslag och rasismbekämpning fortsätter toppa den sociokulturella politiska dagordningen ligger det nära till hands att betrakta hela gänget som lätt liberala 68-sossar, som bara inte vet om det.
Enighet? Nej, tack
Det jag menar med detta är alltså inte att det behövs någon ”enighet inom högern” – anledningen till att vänstern lyckats uppnå något som åtminstone utifrån ser ut som sådan enighet är att den blivit extremt idéfattig och konflikträdd, och numera har sina sociala gravitationscentra i diverse sociala umgängesklubbar och statligt finansierade kulturprojekt, och i övrigt agerar gulligt låtsassamvete åt den verkliga världspolitiken. Det är inget ”vi” kan eller bör reproducera – oavsett hur den yttersta vänstern ser på ”högerns frammarsch” är det inte så värst sannolikt att motpolgänget, Jimmie Åkesson, Moderata Ungdomsförbundet, Johan Lundberg och Rickard Langéen skulle ha så jävla mycket att snacka om kring ett konferensbord (eller jo, mycket att snacka om, men förmodligen rätt lite konkret att vara överens om).
Däremot måste man sluta lägga energi på sådant som inte spelar någon som helst roll för det egna politiska projektet. Tror du inte att judar gör något fel, någonsin? Bra, säg det då. Tror du att allting som hänt sedan stenåldern i själva verket är judars fel? Säg det också, och se vad du får för svar. Hotar Islam Europa mer än något annat, och själva invandringen är oproblematisk så länge invandrarna inte tror på Gud? Visst, visa det (snälla). Är ”fri invandring” jättebra? Tyck det, händer inget kommer det nog att bli så, så grattis till att du lyckas hålla med om en av de dummaste kulturradikala idéerna någonsin utan att vara tokvänster.
Resurser annorstädes
Saken är att av allt som överhuvudtaget kan betecknas som ”höger” är de ”högerregeringar” som fortfarande inte tagit tag i Europas ödesfrågor det enda det finns anledning att lägga mycket energi på att kritisera. Nationella, identitärer, ”folkliga” bloggar som mest tjatar om muslimska våldtäktsmän, kulturkonservativa tidskrifter… Alla dessa fenomen, oavsett om vi förstår dem som lovande, ointressanta eller destruktiva, är i dagsläget i stort sett helt utan reellt politiskt inflytande (i synnerhet vad gäller globala frågor). Till och med Sverigedemokraterna är till stor del snöpta, i alla fall i rikspolitiken. Den liberal som tror att ”fascismen” (i praktiken nästan alltid mer eller mindre klassisk konservatism med invandringsstopp på programmet) är ett större hot mot den individuella friheten än en global övervakningsstat med juridiska inskränkningar av yttrandefriheten är en idiot. Den nationalist som tror att SD är ett större hot mot ett seriöst, långsiktigt högerprojekt än politikens, ekonomins och vänsterakademins sammansmältande till en grotesk konsensushydra bedrar sig å det grövsta. Som motpolskribent kan man misströsta över ”vulgärt” och omoraliskt gormande på olika ställen på internet, men hittar vi inte ett tilltal som fungerar får vi skylla oss själva – eller i alla fall inte skylla på folk som på ett eller annat sätt lyckas bättre.
Oavsett vilken typ av höger man räknar sig som bör man besinna att de stora problemen inte finns bland samhällets marginalgrupper – särskilt inte de som ligger till höger – utan i maktkulturen. Det handlar om finanseliter, mediala eliter och akademiska eliter – och främst om den mjukt totalitära synergi som uppstått mellan dessa, och i dagsläget börjar bli ordentligt farlig. Även om man skiter i den frågan, och bara vill handla sprit på ICA och se färre genusvetare yra i TV, är det ett oherrans slöseri att sitta och gnälla om olika former av höger i ett land som fortfarande domineras av (kulturella) vänstervärderingar. Få av oss har så mycket tid och resurser att vi kan slösa dem på att käbbla med folk utan inflytande, särskilt när de till viss del håller med oss om åtminstone vissa saker.
Om skribenten: Solguru
