Feministiskt manshat är en sådan där ”politiskt inkorrekt” fråga folk gillar att ta upp i olika sammanhang. Det kan dock diskuteras exakt hur väsentlig den är, och om det inte finns viktigare saker att tala om när det gäller feminism.
Axess och i synnerhet Johan Lundbergs kritik av svensk vänster är ofta ganska relevant. Han skildrar underhållande (och förefaller ibland upptäcka) många av de mest bisarra inslagen inom det svenska kulturetablissemanget. Dessutom blir hans meningsutbyten med dess representanter ibland hysteriskt roliga – en personlig favorit är när Jessica Kempe i ett par kommentarer till ett blogginlägg uppstyltat påstår att hon genom sin trötta hötorgstextkritik kan urskilja Lundbergs ”tankemönsters rotsystem” . Grädden på moset blir när hon, i ett svar på Lundbergs påpekande att det mesta hon skriver om honom är dravel, freudianskt påstår att ”medvetandet inte är herre i huset” (så mycket står i och för sig klart, men nog främst vad gäller Kempe själv).
Underfundigheter
Samtidigt lider Axess delvis, i likhet med stora delar av den svenska ”anti-PK”-högern, av en viss förkärlek för trams. Nu senast är det just Lundberg som ger sig på några av de knäppare uttrycken för svensk feminism i två inlägg – först diskuteras en serie utlåtanden om Valerie Solanas absurda ”SCUM Manifesto”, sedan presenteras en rad citat om män formulerade av diverse svenska ljushuvuden, där Lundberg underfundigt bytt ut ”män” mot ”muslimer”.
Problemet med den här typen av diskussion är att den är svår att ta på allvar. ”Militant feminism” är inte farlig, den är löjlig, och i stort sett totalt harmlös. Det må vara att Solanas, en (enligt sig själv) gravt traumatiserad före detta prostituerad som lyftes fram som intellektuell av en redan tidigt impotent och uttråkad amerikansk medelklassvänster, sköt på Andy Warhol. I det avseendet är hon ändå att betrakta som en feminismens Breivik – ett undantag som snarare visar att ”ordens makt” när det kommer till politiskt våld i det senmoderna västerlandet är förvånansvärt obetydlig. Genetiska, sociala och kanske främst psykiatriska förutsättningar på individnivå är oändligt mycket viktigare när det gäller åtminstone individuella politiska våldsdåd i västvärlden än retorik. Det enda något så när systematiska politiska våld vi sett i Sverige på senare år är det som riktas mot Sverigedemokrater och ”högerextremister” – och då talar vi trots allt om en nästan enad mediekår som agerar legitimerande (direkt positiv vad gäller målen, ambivalent vad gäller metoderna). Lägg till det en stor ungdomsvänster som i de flesta andra avseenden givit upp allt hopp om politisk förändring, och inte kan göra mycket annat än ägna sig åt just trakasserier av mer dynamiska politiska rörelser, så finns det viss orsak att tala om ”strukturella orsaker”.
Ord och dåd inte samma sak
I övrigt finns mycket lite koppling mellan ord och dåd i Sverige – vare sig ”nazistisk” antisemitism sådan den tar sig uttryck på sidor som Nationell.nu eller feministiskt/Queerradikalt gormande om krossade kärnfamiljer och kastrerade män har just något genomslag i faktiskt våld mot judar eller heterosexuella män (judarna får mest problem från muslimer, och heterosexuella män dänger, nu som alltid, främst upp varandra).
Den radikala feminismen är i sig själv mest lik Occupy Wall Street – den missar poängen, felidentifierar alienationens källor och skämmer ut sig på kuppen. Viktigare i just det här sammanhanget: den är inte fysiskt farlig för någon, och om det finns kvinnor som vill sitta och tro att de är intellektuella genom att läsa Solanas fantastiska bludder och ressentimentsbetingade våldsfantasier är det främst deras eget problem.
Men…
Det innebär inte att feminismen är oproblematisk. Det är ett problem att sexualtraumatiserade kvinnor söker sig till kvinnojourer vars mål i många fall är lika mycket att konvertera dem till en politisk sektmiljö som att faktiskt hjälpa till. Det är ett problem att en statistisk jämställdhet anses viktigare än välmående familjer (och att sådana av en betydande del av samhällseliten utan minsta orsak anses primärt förtryckande). Detta blir i sin tur till ett ännu värre problem när inställningen går så överstyr att man genom kvoterad föräldraförsäkring och andra tvångsåtgärder till och med vill hindra kvinnor och män som önskar hantera familjen på ett mer ”traditionellt” sätt från att göra det. Äckelklimax nås för övrigt när förmenta liberaler försöker legitimera denna uppenbart socialistisk-radikala politik med nyspråkskonstruktioner där ”kvotering” får heta ”individualisering”. Det är också ett problem när barnafödande och barnuppfostran reduceras till någon sorts andrahandsverksamhet, till ”förtryck,” inte minst för att denna inställning spottar på de kvinnor som gör absolut mest för att skapa framtiden (kvinnor som arbetar gör ju i ärlighetens namn någonting män lika gärna skulle kunna göra, i motsats till kvinnor som föder barn – motsättningen är för övrigt inte skapad av mig i det här fallet).
Det finns även mer övergripande problem: viktiga akademiska ämnen, på vissa universitet i stort sett hela humanioran, förvandlas till skämt när notoriskt obildade ”genusvetare” går loss med sina simplistiska teorier för att ”kritisera”, klippa och klistra i litteraturlistorna och reducera studiet av samhället till en kamp för politisk förändring i en diffus men av allt att döma föga önskvärd riktning. Juridik och statsvetenskap påverkas även de menligt av smörjan, och ambitionen finns att lalla vidare in i naturvetenskapen. Det kan förstås verka osannolikt, eftersom det skulle kräva att man inom naturvetenskapen, precis som inom post-68-humanioran, undanröjde kravet på grundläggande kognitiv och logisk förmåga, men märkligare saker har hänt. Särskilt i Sverige.
Och därför:
Den feministiska jämställdhetsorgien är alltså problematisk på många sätt. Att förvuxna fjortisbrudar sitter och läser häftiga manifest och ”manshatar” är dock snarare ett uttryck för ett infantilt kulturklimat än någon spirande våldsfeminism. Skulle det till äventyrs leda till någon ”mansmassaker” skulle en sådan händelse vara något av samma art som Unabombaren eller Breivik, och vara lika representativt för feminismen som dessa två var för miljörörelsen respektive antiislamismen (dvs knappast alls).
Det är väldigt tveksamt om högern här tjänar på att försöka kopiera vänsterns bajsnödiga upprördhet över ”näthatet,” ”islamofobin” och korkade människors förkärlek för vulgärt svammel. Det stora problemet med svenskt debattklimat är inte i första hand att idioter får ta mycket plats, utan att tänkande människor inte får det.
Om skribenten: Solguru
