Sveriges debattklimat är fortfarande kluvet i tu när det gäller invandringsfrågan – delat i etablissemangets okritiska hyllning, och den intensiva mothetsen i internets undervegetation. I den senare utgör ”anti-islamismen” en stor del. Kanske en för stor del.
Debatten kring invandring till Sverige har rasat i decennier – om än sällan på ett seriöst sätt. Klicken av vänsterakademiker, journalister och övriga usual suspects har sedan integrationsproblemen tog fart på 80-talet överlag varit framgångsrik i sin ambition att kväva diskussionen, eller avleda den till ickefrågor. Internets framväxt, och de från vanlig massmedia helt oberoende pseudo-gemenskaper som där med lätthet skapas via forum, bloggar och anonyma nätverk, har dock successivt luckrat upp detta grepp om offentligheten. Dessvärre har följden inte varit en normalisering av debattklimatet, utan en tilltagande sektmentalitet hos samma klick – och med dem många andra.
Högerns PK
Den märkliga mentaliteten har exempelvis en motsvarighet inom högeroppositionen, inte minst i den nykonservativa. Möjligheten att, precis som förr bara journalister och vänsteretablissemang, helt själv välja vad man läser och vilka synpunkter man får sig till livs gör det lätt att snickra ihop sin egen föreställningsvärld. Eftersom de flesta ändå har någon sorts grundläggande kontakt med det samtida Sveriges och Europas normer är det lätt att ett sådant urval blir lika snett som den så förhatliga elitens, och att märkliga likheter uppstår mellan etablissemang och opposition. Detta kan naturligtvis hända vilka grupper som helst – marginaliserad och antisemitstämplad vänster, miljökämpar, konspirationsteoretiker, klassisk extremhöger.
Men i inget fall är det lika uppenbart som i vad vi kan kalla anti-islamiseringsdiskursen. På många sidor på internet finns ett slags högerns PK-klimat, där alla vet att Islam är det största hotet mot Europa, och att vänstern i själva verket vill göra hela Sverige muslimskt.
Begränsad risk
Formulerar man problemet så, som en bokstavlig Eurabia-teori, blir det svårt att inte hålla med den annars notoriskt ohederlige Jan Guillou åtminstone lite om en sak: risken att Europa inom de närmaste hundra åren skulle förvandlas till ett muslimskt kalifat förefaller synnerligen begränsad. Den muslimska världen har i närmare hundra år varit politiskt impotent, kaotisk och söndersliten (och svag långt innan dess). De islamiska samfunden moderniseras stötvis och delvis snarare än gradvis, och få muslimska länder kan ens hålla ordning internt. Sekterism och våld olika sekter och etniska grupper emellan är utbredda fenomen. Att någon kraft inom detta sammelsurium skulle kunna genomföra en politisk-religiös islamisering av Europa ter sig uppriktigt sagt, åtminstone just nu, verklighetsfrämmande. Att ambitionen finns på sina håll finns det ingen anledning att tvivla på – när saudi-arabiska potentater pumpar in miljoner i moskébyggen är det knappast för att stödja den ”religiösa pluralismen” i Västvärlden (vilket om inte annat visas av graden av pluralism i själva Saudi-Arabien). Men denna ambition är bara en av en myriad dylika som rycker i det krisande Europas kropp.
Det finns betydligt mer realistiska katastrofscenarion att överväga: att bli utkonkurrerade av Asiens svällande mega-ekonomier, att se vår levnadsstandard och sociala trygghet raseras successivt i etniskt-socialt kaos, där Islam på sin höjd är en av flera aktörer, miljökollaps – eller kanske alltsammans. Risken för en paneuropeisk Sharialagstiftning kommer långt ner på listan, eller åtminstone långt in i framtiden, och detta fokus är realpolitiskt befängt. Södertälje ser ut som det gör, utan särskilt många muslimer, och balkanisering och fragmentering av samhället är utbredd och på sina håll katastrofal – med eller utan Eurabien. Där ligger också det akuta politiska problemet, och där ska också debattens fokus ligga. Begränsade fenomen av typen hedersmord och konstiga formuleringar i Koranen är sidospår. Uppfattningen att ”stor invandring är förstås jättebra, men vi måste vara försiktiga med dess avarter” är helt enkelt korkad. Massinvandringen är i sig själv avarten, ett absurt och oetiskt projekt (även om man anser att Västvärlden har en ”historisk skuld” – för de pengar som läggs på en flyktingfamilj skulle man kunna betala åtskilliga lärare eller borra dussintals brunnar i Afrika – hjälpa fler och skona Sveriges sociala strukturer).
Stor-PK ger näring åt lill-PK
Orsaken till att det är attraktivt att ge sig på just Islam, snarare än mångkulturen som sådan, är förstås att man kan göra det med i övrig debatt sanktionerade medel. Medias gaphalsar hatar homofobi, sexism och religion. Även moderata muslimer (till vilka jag inte räknar pursekulära socialister som kallar sig muslimer för att vara häftiga, utan människor som faktiskt tror på Gud) har oftast åsikter om könsroller, abort och homosexualitet (för att nu inte tala om judar och Israel) som, om de yttrades av en svensk, skulle föranleda medial kölhalning. Detta skapar förutsättningar att ge utlopp för sin frustration över mångkulturen med precis det osakliga maktspråk som definierar debatten i övrigt.
Alltså kan man, istället för att riskera att bli kallad ”rasist” för att man påpekar att mångkulturella samhällen närmast undantagslöst är otrevliga ställen som balanserar mellan överspänd dålig stämning (Sverige) och fullskaligt krig (Jugoslavien, Österrike-Ungern), gnälla om olika ”odemokratiska” aspekter hos Islam. Man kan uppföra sig precis som Expo, Aftonbladet och hela gänget – man kan till och med kalla folk för antisemiter. På detta sätt har svenska debattörer som känt frustration över det imbecilla debattklimatet i Sverige kunnat få lite luft utan att prata om de reella politiska, sociala och etniska problemen. Eftersom media och akademi redan är fullt av osakliga idioter som skriker om antisemitism, religiös fundamentalism, intolerans, homofobi och heterosexism, har man trott sig kunnat hoppa på tåget och göra samma sak – men rikta gapandet mot muslimer och förhoppningsvis därigenom uppnå några politiska förändringar i rimlig riktning (läs: begränsa invandringen från Tredje världen). Innan introduktionen av nästa Hokus Pokus-ord – Islamofobi – tycktes det också gå ganska bra.
Skärpning!
Saken är bara att den här typen av bjäbb leder till fortsatt Åsa Nisse-nivå på den svenska debatten. Man kan inte sträva efter att ersätta en verklighetsfrånvänd PK-diskurs med en annan. Frågan om invandring handlar inte om att invandrare i gemen kränker några universella, liberalsekulära One Size Fits All-principer, och ”Eurabien” är även i värsta tänkbara scenario tämligen avlägset. Det hela handlar om annat: att samhället blir otrevligt av att många etniska grupper slåss om samma resurser, kallar varandra svennar, svartingar eller rasister, spöar upp varandra, våldtar varandra och hatar varandra. Det handlar om att denna problematik inte kan åtgärdas genom dagisåtgärder och folkuppfostran – invandrarna är inte intresserade, och svenskarna har efter decennier av föraktfulla klappar på huvudet ledsnat de också och förvandlats till arga ”islamofober”.
Det handlar om att segregation inte är följden av någon enskild grupps ”rasism”, utan följden av helt vanliga människor som uppför sig på ett rationellt sätt. Det är detta debatten ska röra sig kring, och det är också här den kan föras på ett seriöst sätt av vuxna människor. Men då måste pajkastningen upphöra – privata hatkänslor (vare sig de riktar sig mot muslimer, homosexuella, Sverigedemokrater, homofober eller identitärer) är inte en grund för sund politisk debatt. Folk har dem – alla har dem i övermått – men, utöver allmänmänskliga, är de symptom på ett ohållbart samhälle, inte lösningar på problem.
Om inte polariseringen av det svenska debattklimatet upphör och folk faktiskt börjar prata med varandra kommer både rasism och islamisering att vara än mer sekundära problem än de är idag. Och för denna polarisering är det media- och akademikersekten som bär det primära ansvaret, inte den anti-islamiseringsrörelse som är dess nätbaserade spegelbild.
Om skribenten: Solguru
