Lambic är ett av de äldsta kända öl vi har i Europa, och flera varianter av drycken gör sig utmärkt under sommarkvällen. Framställningsmetod och ursprung är även de intressanta.
I sommartider är det ofta den enkla törstsläckaren som gäller när det är dags att ta sig en öl. Svenska klassiker, fantasilösa men fullt funktionella, pryder även ambitiösa middagsbord under midsommarfester och, senare, kräftskivor. Pripps Blå och Norrlands Guld hör till vanligheterna. Många tar det hela ett steg längre och föredrar hårt kylda Amerikanska pissvatten som Budweiser och Miller, vilket man med tanke på värmen förstås kan ha överseende med (även undertecknad har gjort sig skyldig till detta, något som givetvis skulle kunna utnyttjas av politiska meningsmotståndare, funnes det bildbevis). En lite mer sofistikerad – och därmed mer motpol-snobbistisk – variant är att söka sig till en annan form av fräschör. Ljus, underjäst läskeblaskbärs i all ära, men det finns andra alternativ.
Syrlighet, citrustoner och dylika inslag är alltid lämpliga i sommaröl, och smakrika (ljusa) veteöl kan vara väl så goda i sommarnatten som sina simplare kusiner. Ämnet för dagen är dock en ännu ovanligare kropp: det spontanjästa belgiska Lambic-ölet. Det är det äldsta kända kommersiella ölet, med en över 400 år lång obruten produktion i ryggen. Bland tillverkarna märks De Neve, Lindemans, Vander Linden och, givetvis, Timmermans. Principen bakom tillverkningen är mycket speciell: i öppna kar bereds en blandning av korn och vete, som får ta upp jästsvampar ur luften, ur karen och bryggeriet som helhet. Framställning präglas av lång koktid och stora mängder humle – humlen agerar nämligen konserveringsmedel snarare än smaksättare i denna säregna dryck.
Egentligen är det fel att tala om Lambic när det kommer till de former av ölet som söker sig till den svenska marknaden, eller någon marknad alls utanför berörda områden i Belgien. Ren Lambic går egentligen bara att få tag i precis där den framställs. Istället är det blandade versioner som finns tillgängliga – överlägset populärast torde Kriek, en variant som smaksätts med surkörsbär, vara. På Systembolaget är det förhållandevis enkelt att hitta Timmermans variant av denna dryck, som för att vara söt och fruktsmaksatt öl smakar förvånansvärt anständigt.
En annan blandad variant är Faron, som undertecknad aldrig haft möjlighet att smaka, men som ska bestå av Lambic utspädd med bland annat ett lättare öl (i vissa fall vatten) och brunt socker. Baudelaire kommenterade i Det Ondas Blommor drycken med orden ”Det är ett öl man dricker två gånger,” eftersom han tyckte att eftersmaken gjorde det troligt att Bryssels Faro bryggdes med vatten från en flod som även tjänade som kloak.
Det närmaste man kommer en ren Lambic i Sverige torde vara Gueuzen. Denna dryck består av en fint kalibrerad blandning av flera olika årgångar Lambic (ettårig och två- och/eller treårig). Den kan fördel lagras i flaskan; för den som har tid och ork ska den kunna ligga i uppemot tjugo-trettio år och faktiskt vinna på det. Det är inte för inte Gueuzen kallas för ”ölvärldens Champagne”.
Hur smakar det då? De flesta ölkonsumenter skulle nog svara ”som fan,” men i så fall bara för att de inte utvecklat en nog sofistikerad smak (eller, skulle kanske någon säga, utvecklat tillräcklig fantatism för att för sakens egen skull sätta i sig allt som smakar udda och är traditionellt framställt i Europa). ”Syrlighet” är en underdrift, och det är ofta legitimt att tala om en smak som snarare är direkt sur. På många sätt påminner drycken mer om torrt, vitt vin än om öl, även om både färg och vissa toner i smaken identifierar det hela som en maltdryck. Kolsyran är det inte mycket bevänt med, och även om vissa typer av Gueuze har en hyfsad alkoholhalt (Systembolaget marknadsför just nu en variant på 6,5%) är även den ofta ganska låg. Om det nu är det man är ute efter.
Sammanfattningsvis torde Lambic och de relaterade drycker som framställs med den som grund höra till de intressantare produkter man kan hälla i sitt glas. Och antingen man väljer den nästan godisliknande Krieken, som väl får beskrivas som en lite seriösare form av cider, eller en riktigt sur och smakrik Gueuze, kan jag lova att det inte finns mycket bättre en svettig sommarkväll. Så få vi nu får av dylika.
Se även:
Trappistöl
Om skribenten: Solguru
