Idag bjuds det på första delen av en mastodontintervju med multipelt bokaktuelle Lars Holger Holm. Exil, läget i landet, musik och Örnen Landar avhandlas, omfattande men raskt.
Ett enkelt fråga-svarupplägg föreföll klokast, och en uppdelning i två inlägg blev nödvändig på grund av intervjuns omfattning.
Till att börja med kanske en liten presentation kan vara på sin plats för läsare som är obekanta med dig och ditt författarskap. Vem är Lars Holger, vad skriver han om, och varför?
Åh, det där är den kanske svåraste frågan av dem alla – och så börjar du med den! Det är inte lätt att veta vem man egentligen är. Jag har en känsla av att vissa av mina mer renodlat litterära verk – exempelvis Come Snow — avhandlar den potentiella problematik som ligger i att just inte veta vem man egentligen och innerst inne är, eller vad man egentligen går för, förrän i prövningens stund. Efter detta vet man det å andra sidan obönhörligen, för all framtid, och tvingas dessutom leva med insikten. Vilket kanske inte alltid är det lättaste – allt beror på hur man själv tycker att man klarade sig ur det ”mötet med sig sig själv”. Med hedern i behåll? För alltid komprometterad och avslöjad?
Människans realitetsprövning och tillblivelse som väsen i och genom valet var som bekant Sören Kierkegaards stora tema. Jag läste honom en gång i tiden flitigt, numera dock sällan, för att inte säga aldrig. Det ska dock inte läggas honom till last; jag tror helt enkelt att han gått mig i blodet, såsom min själs protestantiska arvedel driven till sin yttersta och absurda konskevens.
Den existentiella prövningen i kierkegaardsk efterföljd har behandlats litterärt av exempelvis Albert Camus; jag tänker särskilt på hans mästerliga kortroman Fallet. En annan gestaltning av denna problematik finner man enligt min mening i Joseph Conrads Lord Jim. Samt även, i humoristisk omskrivning, i min egen bygdekomedi Provinsen som utkommer inom kort.
Vad gäller mina bevekelsegrunder för att skriva tror jag att de i är lika fatala och oundvikliga som instinkter i allmänhet. Jag har till dags dato inte funnit något annat sätt att befria mig från det kreativa tryck som råder inom mig, än genom att i olika konstnärliga former söka förlösa den värld som uppenbarligen strävar efter att anta gestalt inom mig.
Sedan är jag också ett kommunikativt väsen: jag kan inte låta bli att reagera på det jag ser och upplever, och tvingas därför återge mina intryck, tillika de intellektuella reflexer som därmed triggas, i kodifierad språklig form. För mig är den intellektuella processen som ett parti schack, där man med hjälp av nya och oväntade kombinationer söker överlista sin motståndare och till sist ställa honom schack-matt. Men det är inte läsarens slutliga kapitulation jag i första hand söker, snarare den kamp, den väg och alla de förvecklingar som i andlig ”envig” leder därhän – jag talar givetvis om det schackparti jag framförallt spelar med sig själv och min egen dödlighet, samt den oförställda skräck jag tror mig uppleva inför den stora förestående tystnaden och intigheten…
Således är den intellektuella sidan av mitt väsen en visserligen väsentlig men dock förgrund. Djupast sett söker jag i mina verk gestalta (till skillnad från avslöja) det outgrundliga mysterium det innebär att vara till som människa. Enligt min mening har konsten i alla tider och i alla kulturer haft detta som sitt egentliga underliggande tema.
2) Du är ju sedan ett antal år bosatt utomlands. Det verkar vara ganska vanligt att vissa typer av författare och samhällskritiker inte bara stöts ut ur det svenska kulturlivet, utan blir mer eller mindre tvungna att rent fysiskt bosätta sig utanför landets gränser. Varför valde du att söka dig till soligare breddgrader?
Det är numera flera decennier sedan jag började uppleva fosterlandet som i kulturell och social mening alltför trångt. Jag växte upp i ett Sverige, och ett Stockholm, som i medialt och kulturellt hänseende så fullständigt dominerades av verklighetsförfalskning, att jag tidigt blev liksom vaccinerad och immun gentemot all statlig och medial propaganda. Jag märkte dock även tidigt att så inte var fallet med de flesta av mina medmänniskor. Än idag häpnar jag över det stora antal personer som hyllar de mest perversa och naturvidriga sociala grundsatser, med vars hjälp man, i Gunnar och Alva Myrdals efterföljd, alltjämt söker förverkliga det socialdemokratiska lyckoriket (läs: ”välfärdsstaten”) – låt vara att det idag sker i den ekologiska solidariteten namn, samt att folkhemmet numera även rymmer en brokig familj, vars medlemmar hämtats från världens alla hörn, och inom vilken begreppet ras förvandlats till en antikverad fördom där ”kön” inte existerar i annan mening än som något potentiellt eller de facto våldtaget, åtminstone förfördelat.
Från att ha varit en något bångstyrig men dock i allmänhet omhuldad individ inom ”kultursverige” lyckades jag i början av 30-årsåldern i en serie snabba drag förbereda min långa rockad. Därmed förvandlade jag mig även till persona non grata både inom det officiella svenska musiklivet och medievärlden (radio, tv tidningar och bokförlag). Bakgrunden till denna officiella bannlysning – vilken alltjämt upprätthålls med inkvisitorisk nit av alla berörda instanser – är att jag, ställd inför det monumentala hyckleri som utmärker den svenska offentligheten, varit oförmögen att hålla tand för tunga och, hänförd av min egen klarsynta entusiasm, inte tvekat att sätta fingret på ett antal varhärdar i den svenska samhällskroppen. För detta förlåter man mig inte så länge samma patologiska tillstånd tillåts fortbestå, ja, aktivt underhålls av samma slags dödgrävare vilka sedan årtionden arbetat på att förpassa den samtida kulturen till graven.
Jag hade förvisso gärna sett mig i rollen som en något mer samhällsintegrerad del av den kulturkampen, men jag har accepterat mitt öde. Det är inte första — och sannolikt heller inte sista gången — i historien som ett samhälle förskjuter och marginaliserar det slags kritiker det bäst skulle behöva för sitt eget andliga tillfrisknande. Jag beklagar detta, för jag ser mina samhällskritiska inlägg som effektiva läkemedel gentemot den svenska sjukan, om de bara samvetsgrant administrerades (på förekommen anledning vill jag gärna inskjuta att den som inte förmår uppröra sig över blotta förekomsten av sossekärringar, lapplisor och systembolag alltjämt lider av sjukdomen!). Men jag varken kan eller vill driva min uppoffring för det lidande fosterlandet därhän att jag frivilligt går med på att i tystnad och glömska själv falla offer för samma sjukdom. Jag vägrar således förtvina i någon skrubb medan andra, som inte ens är värda att knyta min skosnören, fortsätter att gränsle över min förmenta grav brösta sig i offentlighetens ljus.
Således har jag valt, inte ”soligare breddgrader”, utan ljuset och upplysningen framför mörkret och ignoransen. Som ett led i denna strävan har jag blivit en resenär och världsmedborgare som utan vare sig självförhävelse eller skam erkänner sitt arv och ursprung här i världen. Därmed har jag dock även blivit oförmögen att krypa baklänges tillbaka in i en reaktionär, nationalistisk föreställningsvärld som för mig ter sig lika trång och rörelsehämmande som den socialistiskt-korporativa tvångströja jag så länge sökt befria mig ifrån. Och för att vara helt ärlig: om ni hade sett några av de brudar jag har stött på (jag sade inte ”stött” på) under mina resor, skulle ni också undra över om alla barn här i världen verkligen måste, eller ens borde, vara blonda och blåögda…
Min exil är således av mer andlig och kulturell än av geografisk art och jag besöker regelbundet Sverige för att under glädje och gamman umgås med familj och vänner. Bättre än så kan det knappast bli och jag medger att jag i det hänseendet är priviligierad. En mycket viktig del av min familj, nämligen min såvitt jag vet ende son, är för övrigt bosatt i Miami. Därifrån är det inte långt till Central- och Sydamerika och jag har under senare år inte varit sen att untnyttja de tillfällen som bjuds att på ort och ställe utforska resterna av antika indiankulturer och spansk kolonialism. Med tanke på de fimbulvintrar som under de senaste två åren drabbat ultima thule upplever jag mitt val som både naturligt och välvist. Eller som en god vän uttryckte saken då jag nyligen frågade om han tyckte att jag skulle komma hem och hälsa på: ”Nej, det är ingen idé ännu!” Så jag väntar, jag, till dess snön smält undan och man åter kan sitta på en uteterrass medan solen yrvaken kikar fram genom björkens skira hängen och lärkan slår sin drill i skyn.
3) Sverige är i många stycken världsunikt i negativ mening. För motpols läsare är några uppenbara exempel en invandringspolitik som förefaller medvetet misslyckad, vuxna människor som inte bara tror att könsroller är ”sociala konstruktioner” utan att det råder vetenskaplig konsensus kring detta, och ett kulturklimat som ofta är närmast öppet fientligt mot kvalitet. Även det DDR-anstrukna utbildningsväsendet, likriktningen av den offentliga debatten och ett successivt allt mer politiserat rättsväsende måste, vad man än tycker om västvärldens skick i allmänhet, betraktas som fenomen som nått säregen utbredning i Sverige. Vad beror det här på; hur blev sådant som i andra länder mest är tendenser till ett svenskt allmäntillstånd?
Hur gick det som det gick? Tja, i några av mina böcker har jag försökt att komma med ett par bud i den frågan. Men om jag skulle improvisera ett svar som inom ett nötskal kondenserar denna problematik, skulle jag säga att man för att förstå hur Sverige blivit som det är måste leta upp och definiera en speciell ny människotyp, nämligen den sekulariserade religiöse fanatikern. En typ som visserligen existerar i många andra delar av världen, men som funnit optimala förutsättningar att vidareutvecklas just i det svenska samhället. Det går en skarp demarkationslinje mellan de intellektuella företrädarna för den svenska borgerlighet som klingade ut i media med gestalter som Herbert Tingsten, Olof Lagercrantz, Sven Stolpe, och den politiserade, borgerligt födda, generation svenskar som något slarvigt betecknas som 40-talister, och som just nu går i de generösa pensioner de arbetat hela livet på att tilldela sig själva. Alltmedan de tidigare nämnda med självklarhet alltjämt såg sig som svenskar med ett europeiskt kulturarv, har 40-talisterna från första början sett sig själva som internationella, amerikafientliga tillika, något paradoxalt, bildningsfientliga revolutionärer. Den lära denna människotyp — skolad som den är i en borgerlig tanketradition som kritiskt vänts mot sitt eget ursprung — främst dras till är den marxistiska socialismen. I och med Andra världskrigets utgång fick denna draghjälp av de kolossala sovjetiska och kinesiska samhällsexperiment vilka omsatte den kommunistiska mardrömmen i fasaväckande verklighet.
I och med Sovjetunionens fall och Kinas gradvisa övergång till en renodlat kapitalistisk produktionsapparat har den kommunistiska verklighetens ansikte blottats. För att i det läget ärerädda sin egen förvillelse – och en förvillelse som kostat många miljoner fler människor livet än två världskrig sammantagna – förlägger de sekulariserade religiösa fanatikerna nu åter drömmen om det egalitära samhället till en lagom ouppnåelig utopi. Formulerandet av denna utopi bygger dock på följande logiska felslut: Den humanetiska maxim som ligger till grund för det demokratiska samhället var inte ursprungligen avsedd att tolkas som annat än ett juridiskt begrepp. Den jämlikhet det ständigt talas om som demokratins förutsättning är och bör endast vara, såsom definitionen lyder i både amerikanska konstitutionen och i den franska Déclaration des droits de l’homme, en jämlikhet ”inför lagen”. Begreppet har ingen hemortsrätt i något annat sammanhang. Steg för steg har likväl den typ av människa jag här talar om inte bara lyckats skapa sig definitionsmonopol vad avser jämlikheten som juridiskt begrepp, utan har dessutom arbetat på att få det accepterat som kulturens viktigaste parameter. Och det är här nivelleringen och den filosofiska nihilismen kommer in i bilden: barn och vuxna, lärare och elever, kulturer och individer, kan aldrig stå i ett jämlikt förhållande till varandra. Tvärtom har kulturen i alla tider byggt på hierarkiska premisser. Det gör den förvisso även idag. Problemet är bara att den, av dem som nu åtnjuter privilegiet att agera som dess språkrör, definieras som egalitär och underhålls som sådan, alltmedan kulturnissarna själva utgörs av en priviligierad elit som påhejade av en oavbruten och aldrig ifrågasatt hallelujakör inbördes byter chefsposter och tilldelar varandra stipendier och priser för att ha åstadkommit så lite som möjligt (undermåttans diktatur).
Den nivellerande, nihilistiska kulturmaffian är lika mycket en politisk nomenklatura som den politiska dito och tjänar det i alla totalitära stater viktiga syftet att klargöra propagandans innehåll och se till att det når ut till folket. Av det skälet försvarar exempelvis alla medlemmar av kulturmaffian Sveriges Radio TV, trots att alla egentligen vet att dess exemplariska objektivitet är en propagandistisk fasad. Tyvärr är det så att den egalitära reflexen, just tack vare dessa kulturens banemän, med tiden rotat sig så djupt i den svenska mentaliteten att till och med sådana som med läpparna bekänner sig till friheten, kulturen, äventyret, experimentet — eller vad nu vill kalla en tillvaro där allt inte är avgjort, definierat och utvärderat på förhand — har svårt att frigöra sig från sitt beroende av den. Jag talar givetvis om den beryktade svenska tryggheten. Denna är nämligen ytterligare ett av dessa begrepp som exproprierats av kulturmaffian: således kan man bara vara trygg i livet om man inordnar sig i den en gång för alla givna hierarki som den politiskt-kulturella nomenklaturan utgör. Härav, som du säger, den närmast DDR-artade uppslutningen kring våra viktigaste principer, de ihållande, överdrivna, applåderna för partikamraterna, samt den till andra natur utvecklade vanan att inför sig själv och andra förställa sig och aldrig i någon form hysa åsikter som kan tolkas som ett ifrågasättande av den egalitära grund på vilken kulturen nu och för all framtid antas vila.
Jag kan inte i det här sammanhanget gå djupare in på varför dessa människor saknar själ, heder och samvete, jag vet bara att det förhåller sig så, och att det enda de önskar – utan undantag – är att deras reservat inte utsätts för några hot utan förblir ett kulturellt och väl inhägnat Skansen dit skolklasser kan vallfärda och studera såväl de utrotningshotade vargarna som den permanenta utställningen av Förintelsen.
Jag har sagt det förut men jag tar det gärna igen. Den kanske främsta orsaken till att inte ens våra nordiska grannfolk är lika illa anstrukna av det stora förtigandets konsensus är att de för inte så länge sedan militärt invaderades och därvid förnedrades (Norge och Danmark) eller tvingades till strid (Finland). Sverige har i mer än två hundra år vänt röven efter vinden och fortsätter som Europas stora puta att göra det. Det är för mig intressant att notera att den i stor utsträckning EU-fientliga opionionen här på Motpol (och trots att jag i samband med mitt inlägg Nationalstaten—en betraktelse, utryckligen bett om ett svar) inte för ett ögonblick tycks vilja befatta sig med frågan hur ett framtida Sverige som utträtt ur EU, samt avböjt vidare samröre med ett USA-styrt NATO, ska organisera sig militärt. Det tycks med andra ord, även bland Motpols eljest så tankedigra hjärnor, råda något slags konsensus att krig på våra breddgrader blivit omoderna och är uttryck för en sådan flagrant ojämlikhet att de inte ens kan tänkas existera i teorin. Och här har vi som jag ser det ännu ett problem med det svenska politiska hyckleri (jag kan sträcka mig så långt som att kalla det en naivitet) som i andra, och av Motpols debattörer ivrigt kritiserade, sammanhang poserar som lösningen på världsgåtan själv.
4) Du har nyligen publicerat Örnen Landar på förlaget Arktos, som även återutger de flesta av dina tidigare essäsamlingar. Berätta lite om bakgrunden till Örnen Landar.
Örnen landar är en samling essäer och artiklar som ursprungligen varit publicerade i olika tidningar och tidskrifter under den tid då jag fortfarande då och då lyckades tränga mig in i de offentliga spalterna. Jag har således haft vissa bestämda målgrupper i tankarna och vinnlagt mig om ett kåserande, underhållande, lättsamt, om än ej för den sakens skull banalt, tonfall. Jag tror personligen att den som ännu inte läst någon annan av mina böcker med fördel skulle kunna betrakta ÖL som en introduktion till mitt författarskap — tillika ett slags intellektuellt lackmustest: om inget av det som bjuds i den volymen faller på läsaren på läppen tror jag det är vällovligt att dra slutsatsen att det är onödigt för honom att söka stifta bekantskap med mina övriga skrifter.
5) När du inte skriver, vad ägnar du dagarna åt då? Har du tid och möjlighet att utveckla ditt musicerande, eller får detta numera (ursäkta) spela andrafiol?
Jag har inte på något sätt lämnat musiken bakom mig och är i skrivande stund engagerad som konsertmästare för en produktion med en av Miamis symfoniorkestrar. Jag kommer också inom kort att medverka vid uppförandet av Mascaganis opera Il amico Fritz. Om jag där spelar första eller andra fiolen vet jag ännu inte, men eftersom det är lika många takter i båda stämmorna är lönen densamma. Jämlikhet finns således även i Amerikat!
Intervjun fortsätter imorgon
Externa länkar:
Lars Holger Holm på Arktos
Örnen Landar, recension av Per Hansson
Det folkhemska infernot, Helvetets förgård recenserad av Daniel Söderberg
Tillsammans är vi svaga, recension av Oskorei
Recensioner av ’Hitlers andra bok’ [1] [2]
Om skribenten: Solguru
