Idag blir det lite musikdiskussion. Neofolken breder ut sig på sina håll, och förtjänar en utförlig kommentar.
Musikformen neofolk (som för enkelhetens skull här får agera samlingsnamn för parallellgenrer som exempelvis ”neoclassical” och ”martial folk”) för en begränsad men välmående tillvaro ute i samhällets periferi. Den har under hela sin existens utövat dragningskraft på (när den inte utövats av) högerradikala individer av olika slag. Det är en trend som inte ser ut att brytas i första taget, och en som överlag måste bedömas som positiv. Neofolken har många fördelar – dess tematik, estetik och musik är oftast inte direkt frånstötande för människor som inte redan är ”initierade” (till skillnad från den likaledes till stor del radikaliserade svartmetallen, för att ta bara ett exempel).
Inte direkt progg
Överdrivna, programmatiska banderollbudskap som inte så mycket skriver som klipper till lyssnaren på näsan är också lyckligtvis frånvarande. Neofolken är, när den är som bäst, långt ifrån någon ”politisk” musik i proggrockens mening, utan lika mycket en estetik i sig själv. Den kan i förekommande fall föra lyssnaren åt olika håll och fästa hans inre öga på annat än realpolitikens domän som, i och med att den både är viktig och tjatig, på många sätt kan jämföras med ett trist förvärvsarbete eller ett toalettbesök.
Stilen är långt ifrån utan sina problem, det ska sägas. Att många av musikerna själva är opolitiska, eller till och med (oftast visserligen milt) fientliga till politiska applikationer av deras verk är inte relevant. De använder, för att än en gång parafrasera en gammal reklamfilm, ”ju Kockens kryddor i alla fall” – och dessutom kan musik som sagt ha ett kulturellt värde i sig själv, ett värde som inte har någonting att göra med invandring och skattesatser.
Subkulturers problematik
Värre är då den allmänt subkulturella framtoningen, som sammanhänger med neofolkens status som alternativ ”livsstil”. Avvikande klädstil och en så att säga social och kulturell palett som totalt avviker från vad de flesta människor – oavsett intellektuell nivå – kan relatera till begränsar musikens inflytande och möjlighet att få genomslag. Värre, ett generalintresse i inte bara alternativa politiska eller andliga idéer utan vad som helst som ”bryter normen” gör att det hela kan urarta i det perversa och ondskefulla i mer absolut mening, eller (kanske vanligare) leda till en poänglös fortsättning av konsumtionssamhällets ständiga strävan efter självdefinition och stimuli. Som sämst kan man föreställa sig neofolkkulturen som en intellektuell-inbilsk version av MTV:s Jackass, där deltagarna ständigt strävar efter att definiera och framhäva sig själva genom obskyra och förment provocerande uttryck.
Svårtillgänglig ljudbild
Problemet med narcissism och provokation för sakens skull är dock knappast begränsat till neofolken, utan rör alla marginaliserade verksamheter i samhället (och förmodligen minst lika mycket, som Jackass-exemplet visar, samhället i stort). När revolten går från meningsfull kritik till nihilistiskt självändamål är man långt utanför det legitima, oavsett i vilket sammanhang man agerar. Vi kan alltså tills vidare lämna den aspekten.
En mer uppenbar begränsning, i rent musikalisk mening, är att mycket av neofolken varit och är musikaliskt svårtillgängligt. Monotoni, slamrighet eller överdriven experimentlystnad är i och för sig inte något som kan fördömas i en genre, sedd i sig själv, men begränsar givetvis publiken (och då inte enbart i någon ”elitistisk” mening – det är fullt möjligt att ogilla tjatig musik med inslag av gnissel utan att vara det minsta plebejisk). Tidigare under genrens utveckling har även undermålig ljudkvalitet varit ett återkommande gissel. Undertecknad störs inte det minsta av det (Sol Invictus välkända liveversion av ’Death of the West’ är svårslagen), men det utgör givetvis med rätta ett hinder för många potentiella lyssnare.
Växande mognad och fridfull snö
Med anledning av ovanstående är det skönt att se en växande mognad inom Neofolkgenren. Veteranen Douglas P. och hans Death In June har visserligen stått närmast stilla under merparten av 2000-talet med tämligen blodfattiga skivsläpp. Det mest relevanta inslaget från denna tid har strängt taget varit att frontmannens homosexualitet gått från någon sorts ”don’t ask, don’t tell”-policy till ren exhibitionism. Bland annat hans annons på en brittisk online-gaydatingsida och medverkan i en Australiensisk bögporrfilm för äldre män har varit stora ämnen på diskussionssidor och i intervjuer.
Att bortse från detta trams kan trots allt i dagsläget vara en idé, i och med att Death in June återkommit med storartade, pianobaserade skivan ”Peaceful Snow,” som måste sägas vara det bästa han producerat på ett decennium. Bortsett från djuplodande texter är musiken direkt gripande. Också den som uppskattar hans mer monotona, malande gitarrer och typiskt repetitiva sångstrofer skulle göra gott i att uppmärksamma denna skiva. Detsamma gäller faktiskt de som är obekanta med, eller direkt negativt inställda till, hans äldre alster. Så pass bra är den.
På väg mot en genuin estetik – Triarii och Winglord
Ett annat exempel, betydligt nyare, är Triarii. De har, med sin våldsamt uppskruvade och militaristiska musik, tagit nyklassicistisk marschkrigshets till nya nivåer, och kommer i stort sett undan med det ibland smått pretentiösa tilltalet. Det är bombastiskt, visst, men det slutgiltiga adjektivet för att sammanfatta Triarii blir, trots anslaget och den oavbrutna, militanta intensiteten snarare storslaget än patetiskt.
Slutligen kan man inte gärna tala om den senaste tidens neofolksläpp utan att nämna Winglord. Både vad avser musik och koncept måste man säga att genren i och med deras debutskiva ”Heroica” mognat till något som vida överstiger tidigare uttryck. Här finns musikaliska nyanser – visserligen handlar det till stor del om nyklassisk pompa och ståt, men där finns även lättsammare och mer finstilta svängar i musiken som jag i egenskap av dilettant på området inte vågar ge mig in på att skildra, utan överlåter till kompetentare pennor. Det handlar i varje fall om en skiva som på många sätt lyfter genren (åtminstone principiellt) över dess punkigt subkulturella bakgrund, bort från MIDI-grundsynthens plastiga trumljud, över pubertal nazifetischism, och in i något som kan kallas konst. Det förflutna förs till samtiden för att följa med till varje kommande nu.
Neofolken är inte oproblematisk, men den senare tidens utveckling visar i varje fall att dess potential är närmast obegränsad.
Winglord finns att köpa från Arktos, övriga alster får ni tills vidare tillskansa er på annat håll.
Om skribenten: Solguru
