Idag slår vi oss ner och läser lite naturromanisk, perennialistisk poesi.
Traditionalisten och sufin Martin Lings samlade poem gavs ut i en liten bok redan 1987, men har fortfarande inte sålt slut. Det är å ena sidan lite tråkigt, men har förstås fördelen att boken blir lätt att få tag i. Det handlar nämligen om överlag väldigt behaglig läsning. Utgåvan är indelad efter de två perioder då Lings aktivt skrev poesi – de tidiga åren 1932-1936 och de senare åren 1951-1986. Det rör sig om ganska få dikter han i slutänden bedömde värda att publicera, och någon komplett samling av hans skaldande handlar det inte om.
De tidiga poemen utmärks av ett ganska enkelt versmått, och rimmar till på köpet. Det är förstås inget man är bortskämd med inom den moderna poesin, men så har dessa dikter också dryga sjuttio år på nacken. Senare experimenterar han med versmått och form; intressantast torde hans bruk av allitteration vara. Bruket av denna den vanligaste formen för fornnordisk och anglo-saxisk diktning skapar en tilltalande ton under de högtravande ämnesvalen, som rör sig inom en perennialistisk, ofta grekisk-klassisk och stundom islamisk tankevärld (det senare ser man egentligen förhållandevis lite av, givet Lings muslimska orientering, men en rad som Most merciful of the merciful, have Mercy upon us kan knappast misstolkas, och Lings förblir en ikon inom sufiska kretsar).
Särskilt progressivt eller modernt är Lings diktande, föga förvånande, inte. Det behandlar till största delen, och när det är som bäst, naturen i närmast pekorala termer. Då ska det i och för sig tillägas att det inte handlar om rena naturskildringar, utan snarare om naturen som avbild av transcendens och helighet:
Yet dreamers awake, and the world of shadows
Stands as surety for the Substance beyond
A proof and a pledged promise of Reality
It is not nothing to have known the love
Of face and of voice; not in vain does the heart
Melt in marvelling at mere shadows,
Echoes, for they outline and echo the Truth
– Martin Lings ’The Elements (’through a glass darkly’)”
Dikterna Summer och Autumn hör till höjdpunkterna. De präglas av en tämligen naturalistisk skildring av årstidernas egenskaper, med inslag av mysticism och lågmäld religiös hänförelse. Metaforerna är enkla, men vackra (hösten refereras exempelvis till som the Janus of seasons), och väcker precis lagom eftertanke. Dikterna är dessutom kliniskt befriade från varje tendens till negativitet – annars lider många perennialistiska författare av det problem som är vanligare hos politiska skribenter, nämligen tendensen att ständigt med hjälp av negationer och kritik riktat mot annat och andra förklara vad man ogillar och inte är, snarare än vad man omfattar och är.
Lings poesi är knappast något universalmedel mot dylika tankefällor och begränsningar, men i hans säregna kombination av realism, estetik och mysticism finns i vilket fall möjlighet till en välbehövlig paus från vardagens och omvärldens påträngande oväsen.
We sing of Summer, I the weariless cuckoo, light
And lovely of voice, and I the lark, singer and dancer
In the mid heaven, and we swallows of curved flight
That skim the meadows and the meres from dawn till night,
and we that in the gloomy woods, hidden from sight,
Ask and answer in the treetops, ask and answer
– Martin Lings ”The Birds”
Finns förstås hos Arktos, till dunderpris.
Om skribenten: Solguru
