”Älgar är Guds hästar…”
– Henry David Thoreau
Älgen står sedan århundraden som en av de främsta symbolerna för Sverige. Den är nära kopplad till så väl det stereotypt som det genuint svenska (om det nu finns någon större väsenskillnad däremellan), och är en källa till både viss romantisk respekt och mer eller mindre berättigad oro. I trafiken är den ett elände, i varje fall då den inte nöjer sig med att uppehålla sig majestätiskt på någon öppen plats till bilistens estetiska fromma, utan väljer att ge sig ut i körfältet. Vanligen sker detta då utan större respekt för övergångsställen och trafikvett. Det tycks uppenbart att älgar överlag är för unga för att ha deltagit i den typ av motoristrelaterad folkuppfostran som under sent 70-tal representerades av artister som James och Karin. Denna nonchalans kan för övrigt tyckas något otacksam, eftersom åtminstone den förre även på senare år fortsatt kämpa för att hävda älgens rättigheter som osynliggjord minoritet. Kan det tänkas att djuren ifråga är både för stolta och för intelligenta för att intressera sig för detta projekt?
I utlandet, kanske särskilt på kontinenten, fungerar älgen som ett slags ambassadör för Sverige. Efter Zlatan, Kungen och ”beautiful Swedish girls” (eller, väl så ofta, ”easy Swedish girls” – tack för det, Sexuella revolution) är älgen ett av få svenska fenomen även den mest barbariske utsocknes vanligen känner till när man träffas över ölstopet i något alldeles för varmt och sensuellt land. Detta har givetvis också satt sina avtryck i turismen – det är faktiskt ingen myt att tyskar gärna stjäl svenska älgvarningsskyltar som souvenirer. Och jo, det säljs faktiskt lackerad älgspillning (bland annat på turistbyrån i Munkfors, om man får tro en trägen tillverkare).
Inget kåserande om älgar utan att ta upp jakten. Detta utpräglade landsbygdsfenomen utgör för hundratusentals svenskar årets höjdpunkt. Man ska naturligtvis inte överromantisera; där finns starka inslag av teknokratisk professionalisering (som kanske skulle kunna öppna för en kritik snarlik den Evola riktar mot modern bergsbestigning i sin briljanta Meditations on the Peaks, om nu någon skulle idas ta tag i det). Till detta kommer en påfrestande, men till viss del sannolikt ofrånkomlig, statlig detaljreglering som möjligen förtar åtminstone något av både naturupplevelse och jaktinstinkt.
Trots dylika små invändningar kan man knappast förkasta jakten överlag – snarare tvärtom. Den utgör ett av få fortfarande accepterade sätt att definiera och uttrycka manlighet i det här landet, och den som träffat en erfaren och engagerad jägare från någon mindre ort vet att det knappast saknas djup kärlek till naturen och till djuret man varje år, kanske något motsägelsefullt, skjuter ihjäl och gör korv av. En nominell djurvän som undertecknad måste också konstatera att det känns betydligt vettigare att hämta sitt kött från fritt levande djur än från de, uppriktigt sagt ofta hejdlöst obehagliga, dödsindustrier de moderna slakterierna kommit att bli.
Det är också svårt att hitta någon annan sysselsättning som på samma sätt formligen dryper av ”implicit whiteness” (undantag finns), utan att för den sakens skull på något sätt vara kopplad till explicita åsikter. Aktiviteter av etnisk karaktär som existerar helt oberoende av ”den Andre”, relationen till detta uttjatade begrepp, och alla som trängts in under dess paraply, är vi inte bortskämda med. I vilken mån detta har eller kan ha någon politisk betydelse kan vi tills vidare lämna därhän.
Det är några månader kvar till jakten, men den oförvägne torde genom försiktigt promenerande i skogen utan några större problem kunna träffa på ett eller annat exemplar av skogens konung i alla fall. Är man för gammal eller lat för den sortens projekt finns annars alltid älgfarmar att besöka (i bland annat Härjedalen och Västerbotten). Oavsett vad man tycker om Sverige, svenska folket och sådana som uppskattar dessa företeelser finns alltid anledning att tycka om vår natur. Ett vackrare och intressantare exempel på denna natur än älgen har jag svårt att tänka mig.