Solguru resonerar idag, i allmänna ordalag, om den nyvaknande konservatismen i Sverige. En i sak lovande utveckling kan lätt spädas ut till ingenting, eller värre.
Hur vet du om du säger något som betyder något? Finns det något enkelt sätt att avgöra om man är åtminstone någonting på spåren, om man har åtminstone en potential att göra skillnad? Det är inte så överdrivet svårt; gränsen går vid den punkt där du inte längre är rumsren. När man inte längre är välkommen, alternativt när man välkomnas högst motvilligt, i det offentliga rummet. Det är inte i sig tillräckligt – man kan givetvis uteslutas från det allmänna samtalet för att man är vulgär, otrevlig eller helt enkelt korkad (även om det senare knappast är nog i dagsläget). Men utan detta – utan opinionsbildares och makthavares mer eller mindre uttalade avsky – är det tveksamt om man verkligen säger något av värde.
Nykonservativ våg
Konservatismen, i synnerligen diffus mening, är då och då på frammarsch i Sverige. Det är inte konstigt – liberalismen har gång på gång i olika nyliberala skepnader visat exakt hur ohållbar den är, eller lätt kan bli. Den ”radikala oppositionen” på vänsterkanten har förfallit till minoritetsidentitetspolitik och givit upp alla seriösa föreställningar om en annorlunda värld. I utspädd form smyger några av dess obehagligaste radikala föreställningar in i beslutsfattande organ. Globaliseringen, atomiseringen av människor till marknadsobjekt och etnicitets- och släktlösa konsumtionssandkorn utan historia eller framtid anses vara fait accompli. Den aspirerande reaktionären bör dock fundera länge och väl på huruvida han verkligen har ett alternativ att komma med.
Det handlar inte om att vara så obstinat som möjligt, och det handlar inte ens nödvändigtvis om att ha en exakt och invecklad världsåskådning. Tror man att olika organiserade former av judenhet inte har någon som helst inverkan på västvärlden står det en givetvis lika fritt som att tro att Världssionismen orsakat ens senaste migrän. Det handlar inte om att ha rätt i alla lägen, eller om att vara så ”extrem” som möjligt, utan om att våga säga som det är i åtminstone något sammanhang där det gör skillnad. Och gör man det, blir man inte populär i ett samhälle som Sverige. I alla fall inte om folk förstår vad man säger (vilket svenskt utbildningsväsende i och för sig gjort tämligen osannolikt, men det är en annan femma). Eventuella poänger man kan plocka genom att desperat ”ta avstånd” från det ena eller det andra räcker inte för att lösa det problemet.
Bruna tendenser
Enkelt uttryckt: om du säger vad du tycker offentligt om svensk invandringspolitik, och Åsa Linderborg inte tycker att du har ”bruna” tendenser, då har du inte sagt ett vettigt dugg. Acceptans hos media- och politikerelit (här använt väl medveten om att ”elit” är en missvisande beteckning) bör ge anledning till eftertanke. Anses man vara ett ”uppfriskande inslag” i svenska medier eller ”befriande politiskt inkorrekt” är det högst tveksamt om man är något annat än ett slags clown för skojiga, alternativa idéer. I allra bästa fall har man lyckats få fram något som är så självklart att inte ens de i Narnia levande radikalerna till ”höger” och vänster riktigt kan bortse från det, men detta torde höra till ovanligheterna.
De flesta exempel på konservatism vi sett i Sverige under de senare åren har inte ens varit nära att dra på sig något fördömande från media eller några andra håll. Orsaken är givetvis att de oftast är så svaga och oengagerade att de i värsta fall skulle kunna riskera att orsaka ett litet fartgupp för de tankar och ideologier som verkligen driver på tokerierna i Sverige och Europa. Oftast blir de inte ens det – tvärtom utgör de bara en illusiorisk illustration av ”mångfald” och ”yttrandefrihet” i ett egentligen kvävt debattklimat. De ”konservativa” debattörerna blir pajasar som skapar bilden av diversifierade åsikter i ett land där diskussionen enbart gäller vilket av de två allenarådande värdena ”individuell frihet” respektive ”jämlikhet” ska prioriteras främst.
Långsam förändring?
Den märkligaste föreställningen hos vissa konservativa är, i linje med detta, att den långsamma förändringen är ett självändamål. Vilken riktning eventuella förändringar ska gå i överlämnas vänsterut – till den liberala ekonomin och den postmarxistiska ideologin. I detta fall uppenbarar sig frågan om denna sorts pseudokonservativa – för i det svenska fallet är inget annat ord lämpligt – tycker att det är bra som det är, och att det enda problemet är att det gått för fort. Slutsatsen blir i så fall att Sveriges infertila och kärlekslösa ”familjestruktur”, bortfallet av alla gemenskaper mellan staten och individen, den eskalerande invandringen till ringa nytta och hundra andra för samtiden grava problem, egentligen inte är problem. Det är bara att de borde ha dröjt till år 2030, någon gång.
Till och med när denna typ av ”konservativa” faktiskt går så långt att de vågar tala om ”eviga värden”, kan dessa värden bli lite vad som helst. Nästan undantagslöst hämtar man sina ideal från Franska eller Amerikanska Revolutionen – om inte direkt från de posttrotskistiska psykfallen inom den amerikanska ”neokonservativa” rörelsen. Sedan ondgör man sig över vad ”radikalerna” – undantagsvis faktiskt definierade som både liberaler och marxister – hittar på. Det är, för att bli lite melodramatisk, ungefär som att hävda att man är för obehandlad HIV, men emot AIDS. Visst kan man acceptera (och i så fall omdefiniera), vissa företeelser som fötts ur det moderna samhällsprojektet – vissa saker ändras vare sig man vill det eller ej – men att upphöja uppenbart ohälsosamma, antitraditionella idéer, institutioner och politiska projekt till värden värda att bevara kan aldrig vara annat än, återigen, pseudokonservatism.
Sammanfattningsvis
Det är naturligtvis så att det behövs debattörer som klarar sig utan att relegeras ut till undangömda bloggportaler och stämplas som ”extremhöger”. Däremot behövs det inte pseudokonservativa ideologer som nonchalerar eller i förekommande fall till och med motverkar de krafter och värderingar som är själva förutsättningen för genuin reaktion och för ett genuint förnyande av vårt samhälle i traditionens tecken. En ”konservativ” som inte ser det purideologiska vansinnet bakom familjens sönderfall, massinvandringen och den aktiva kampen mot precis allt vad ”eviga värden” heter – antingen vi talar om religiösa ideal eller biologiska sakförhållanden – gör sig antingen dum, eller är det.
Om skribenten: Solguru
