Idag chattade Nerikes Allehanda med sina läsare om signalement – i praktiken givetvis om varför tidningar mer eller mindre systematiskt avstår från att ange etnicitet på brottslingar, såvida de inte är svenskar.
En chatt anordnad av Nerikes Allehanda utgör idag lärorik läsning. Chefsredaktör Ulf Johansson hävdar systematiskt i chatten att den enda faktor man tar hänsyn till i fråga om signalementen är huruvida de kan antas hjälpa polisen, att det ”inte finns några belägg” för stark överrepresentation av vissa etniciteter vid vissa typer av brott, och att medieklimatet i Sverige är sunt (!). Om inte det vore underhållande nog kommer han senare riktigt i gasen, och hävdar att morden på över 3000 farmare i Sydafrika beror på ”ett bråk om outbetalade löner” och att faktumet att samtliga överfallsvåldtäkter i Oslo de senaste tre åren begåtts av utomeuropeiska invandrare (hämtat från Aftenposten) är ”demonisering av en viss grupp män”. Inga överraskningar där, alltså.
Enda gången ett försiktigt erkännande av det för envar pinsamt uppenbara faktum att svensk media som helhet har en agenda i denna fråga slinker igenom är när han säger att det är omöjligt att vara konsekvensneutral. Alla som studerat vid universitet känner igen den ursäkten. ”Det går inte att säga vad som är sant, därför kan vi göra som vi känner för.” Att en linje drivs blir också tydligt när han går i polemik med diverse kritiker av Sveriges pressetiska regler (som han genomgående försvarar, utan att ens andas om att några problem skulle finnas i det svenska medieklimatet).
Mer intressanta är hans svar på frågor som ställs av en viss mystisk ”Solis”, som är en av få som ställer upp för den svenska mångkulturen i denna chat. Solis inleder ganska lugnt, men går sedan… Lite lätt överstyr. Ulf tycks dock inte beröras nämnvärt av detta, utan låter det mesta – för att inte säga allt – passera utan kritisk kommentar. Om det beror på dold sympati, eller liberal feghet inför att säga emot vissa sorters galningar är egentligen sak samma – oavsett vilket säger det en hel del om svensk media. Nedan återges konversationen i sin helhet:
Solis: 2010-04-22 I ett land så segregerat som Sverige uppstår snabbt risken att rasister och människor utan högskoleutbildning tror att det är invandrare som begått ett brott bara för att det begåtts i till exempel Biskopsgården eller Tensta. Där kan ju oviljan att publicera gärningsmannens signalement få motsatt effekt mot den avsedda. Tror du inte det vore bäst att undvika att rapportera om var brotts begåtts? I alla fall då de ägt rum i utsatta, segregerade och diskriminerade områden.
Ulf Johansson: Vi får många frågor även om det här, det vill säga att vi allt för mycket lyfter fram brott i områden som har en hög andel människor från andra länder. Vi försöker balansera rapporteringen så att den blir korrekt men det vore fel att undvika rapportera om brotten.
Solis 2010-04-22 En annan sak: tycker du inte att det är ett problem att förövares särdrag – tråkigt nog ofta etniska sådana – numera når ut till många genom icke-traditionella medier? Att ansvarstagande avstå från att publicera ointressant information såsom signalement på ännu fria brottslingar är förstås god publicistisk sed i ett land där rasismen är det överlägset största problemet, men vad gör man när det inte räcker? Vore det inte bra om staten, eller kanske EU, kunde gå in och förhindra uttryck på internet som publicerar farlig och lättvantolkad information? Eller räcker det med att tidningar och television undviker ämnen som kan ge grogrund för intolerans?
Ulf Johansson Det som du beskriver är egentligen bara en mer organiserad form av skvaller och ryktesspridning. Människor har i alla tider skvallrat, men nätet har gett det här skvallret en mycket bredare spridning. Jag kan tycka att det är problem att skvaller och rena lögner sprids men det är upp till var och en att bedöma vad man ska tro på. Jag kan bara stå för att det som vi publicerar ska läsarna kunna tro på.
Solis 2010-04-22 I grunden är det givetvis som sagt bra att massmedia undviker att publicera material som kan orsaka social oreda eller hota förlopp grundade på demokratiskt fattade beslut, som till exempel invandringen. Precis som du skriver handlar sådant alltid om en form av skvaller, som inte kan mäta sig med den trots allt ganska välavvägda informationen i svenska medier. Frågan är bara varför man inte tillämpar denna princip också i sin utrikesrapportering. Behöver vi verkligen veta att ”muslimer” sprängde World Trade Center, eller att ”svarta” dödar ”vita” farmare i Zimbabwe? Tycker du inte att detta, precis som frågan om den så kallade invandrarbrottsligheten, är en form av falsk kunskap som bara kan leda till intolerans?
Ulf Johansson Det är korrekt att det finns större risker med rapportering som ligger långt bort. Ïbland rapporteras det från internationella nyhetsbyråer slentrianmässigt om muslimer eller terrorister eller islamister. Vi har i det fallet svårt att kontrollera källorna och det händer säkerligen att det används felaktigt.
Solis 2010-04-22 Du skrev tidigare att det är omöjligt att vara konsekvensneutral, vilket är en god insikt grundad på seriös forskning. Att media skulle kunna göra annat än driva en politisk agenda är givetvis rena tokerier. Skulle man inte i de fall där det faktiskt rör sig om ”invandrarbrottslighet” kunna publicera signalement, och sedan ha vidhängande artiklar som ur exempelvis ett postkolonialt perspektiv förklarar bakgrunden till brottet? Rasism, förtryck, kolonialism och förnedring är i princip det enda Europa någonsin åstadkommit, vilket jag tycker att svensk press inte är bra nog på att förmedla. Snarare än att förneka det så kallade ”problemet med invandrarbrottsligheten” borde man väl explicit förklara för ”svenskarna” att problemet, i den ringa mån det överhuvudtaget finns, är deras eget fel?
Ulf Johansson Jag håller med om att det är viktigt att söka orsaker till exempelvis brottslighet.
Bra, Ulf. Förhoppningsvis kan du fortsättningsvis få hjälp av Solis, eller kanske av någon av hans gelikar, att göra det. Kommer säkert att bli hur bra som helst.
Om skribenten: Solguru
