Det är inte ofta man har anledning att applådera en ledare i Svenska Dagbladet. Men när det handlar om rena självklarheter, saker som inte ens borde behöva diskuteras, då bjuder åtminstone jag gärna på en klapp på axeln.
Det har visat sig att ett femtiotal svenskar under det kalla kriget spionerade, eller agerade inflytelseagenter i Sverige, för Deutsche Demokratische Republik – mer känt som DDR eller Östtyskland. SÄPO sitter på uppgifterna om vilka det handlar om, men lämnar inte ut dem. När forskaren Birgitta Almgren, författare av studien Inte bara Stasi, begärde ut namnen blev det tvärstopp hos vår kära säkerhetstjänst – med bland annat ”rikets säkerhet” som motivering! Kammarrätten gick på SÄPOs linje, och de politiska motiven bakom det beslutet behöver man inga spionerande infiltratörer för att räkna ut. Domen överklagas, och man får väl (om än sannolikt fåfängt) hoppas att Regeringsrätten gör skäl för namnet och vågar göra det enda acceptabla: se till att vi får veta vilka som tyckte samarbete med staliniststaten var värt besväret.
Folk som för över sextio år sedan, oftast av oro för den sinnessjuka mordmaskinen i Öster, valde att engagera sig i Hitlertysklands krigföring har rådbråkats gång på gång i svenska media – oberoende av vad de faktiskt gjort eller av vilka motiv. Veritabla anklagelseakter till böcker skrivs om enstaka personer som, på eget bevåg, varit inblandade i diverse koloniala äventyr för hundratals år sedan – av detta menas vi kunna lära mycket. SVT kräks ur sig osakliga hatorgier som ”Vår mörka historia” för att säkerställa kontinuerlig skam och självförakt hos den svenska befolkningen.
Att människor arbetade för en av de obehagligaste bolsjevikdiktaturerna i Europa för bara decennier sedan, utan tvivel ofta på strikt ideologisk grund, i syfte att omvandla Sverige till en totalitär kommuniststat, är däremot tydligen mindre viktigt. De har väl kanske, som 60-talsmaoister och andra, ”vuxit upp” och hittat andra sätt att arbeta på. Marxismen har ersatts av feminism, leninismen av mångkulturalism. Frågan är bara varför deras smutsiga byk inte ska vädras offentligt?
För det kan väl aldrig vara så att de här femtio personerna är inflytelserika? Att SÄPO och kammarrätten tar hänsyn till helt andra faktorer än ”rikets säkerhet” när man skyddar människor, vars politiska verksamhet inte bara var någon moralisk-estetisk skamfläck att missbruka av självhatande tokar i politiskt syfte, utan faktiskt direkt farlig för Sveriges existens som stat. Att man vill skydda deras nuvarande, ”demokratiska”, politiska otyg genom att hålla tillbaka deras namn? Blotta tanken är visserligen absurd – det vore ju rena DDR!
Om skribenten: Solguru
