Det är inte mycket folk är överens om idag. Ideologisk splittring torde vara det bästa kontrollredskap som någonsin uppfunnits och/eller uppkommit för den som sitter på makt, men vill man som relativt maktlös föra diskussion kring seriösa ämnen kan det vara problematiskt. Jag har idag tagit fram fem exempel på påståenden, med vitt skilda innehåll, som de flesta med fler än tre kossor i hagen torde kunna hålla med om.
1. Det har inte gått så bra med invandringen till Sverige.
– Ingen tycker på allvar att den främsta konsekvensen av invandringen från utomeuropeiska länder till Sverige har varit ”berikning”. Sedan kan man tolka situationen på olika sätt. Två grupper väljer att skylla på vissa aktörer och svartmåla dem, och dem enbart. En av dessa grupper struntar i eventuella konsekvenser för svenskarna, och menar att det främsta, nej – enda, integrationsproblemet är vit rasism. En annan struntar i invandrarna och menar att det främsta problemet är bristande anpassning från deras sida eller bristande gevärsanvändning från svenskarnas sida. En tredje grupp, som kanske till och med har brytt sig om att studera till exempel etniska relationer, menar att det är själva konceptet massinvandring som är fel, och att pajkastningen är rätt onödig. Det finns alltså en del att inte hålla med varandra om, men en sak kan alla vara överens om: det har inte funkat.
2. Kvällstidningar är värdelösa nyhetskällor.
– Man vinklar så mycket, så barnsligt och så dåligt att man inte sällan tangerar lögn. Att läsa Aftonbladet och liknande träck är att fördumma sig själv. En blandning av inkompetens, girighet och illvilja gör att allt som trycks i kvällspressen är skit, eller åtminstone med största sannolikhet skit. För alla, oavsett åsikt och orientering.
3. Det är inte bra att uppföra sig illa offentligt.
Att springa runt på offentlig plats och ställa till med sattyg eller stöta och störa folk i sin omgivning är inte trevligt. Exakt vad som är stötande och störande kanske varierar från person till person; fulla nynazister som skriker ”Sieg Heil”, maskerade anarkofemisituationister(r) som kastar stenar på beväpnad polis och sedan grinar när de får en batongsmäll, riksdagspartier och halvnakna homosexuella som dansar och pissar sig fram genom huvudstaden. Själv är jag etiskt konsekvent och tycker att vi kan skippa, eller åtminstone kraftigt fördöma, alla tre. Och en hel del annat motsvarande i samma veva.
4. När man diskuterar med någon av motsatt uppfattning ska man diskutera sakfrågan, inte klassificera eller angripa personen som framför åsikten.
– Det här är dels en grundregel för logiskt resonerande två människor emellan överhuvudtaget, men också vanligt folkvett. Vissa ser det uppenbarligen som självklart att man, i till exempel Sverige och Västvärlden, har ett helt batteri av undantag från den här regeln (rasist, antisemit, homofob, främlingsfientlig, religiös fanatiker, elaking – emotionellt laddade förolämpningar, halvtaskigt förklädda till klassificerande begrepp). Själv kan jag också känna för att, i alla fall i detta sammanhang, ta till kraftuttryck (”hycklande kryptobolsjevik” känns närliggande). Ändå tror jag att få skulle ta avstånd från regeln som princip och utgångspunkt, och att alla vet att den som inte klarar att avhålla sig från att glida över i ad hominem-argument är en idiot. Nästa gång du ser en rubrik med adjektivet ”främlingsfientlig” före något fenomen tycker jag att du ska fundera på det.
5. Blogginlägg bör ha ett inre sammanhang, och inte bara bestå av lösa, raljerande tankefragment.
– En god princip alla borde följa.
Se där! Fem disparata teser ”varje förnuftig människa måste ta för givna”, för att låta lite som en högerextrem version av typ John Rawls. Och, i åtminstone ett par av fallen, möjliga utgångspunkter för en seriös dialog över ideologigränserna.
Om skribenten: Solguru
