För att förändra människors sätt att tänka måste man förändra deras språk. Sverige, och mediasverige i synnerhet, har kommit en bra bit på vägen. Solguru menar dock att det är långt ifrån tillräckligt.
Att förändra attityder har sedan decennier varit ett av den svenska statens viktigaste projekt. I detta har den haft hjälp av inte minst universitetsväsende, media och populärkultur, som troget tjänat den statliga folkupplysningens ändamål (eller om det är tvärtom). Ett av de viktigaste medlen för att effektivt sätta P för auktoritet, rasism och hemmafruar är att bygga om språket, men här har man än så länge varit långt ifrån tillräckligt grundlig och systematisk i sin förda politik, vilket är något vi alla måste ta ansvar för. Några hjälpsamma förslag kan i varje fall inte skada.
Begreppet papperslös flykting har lyckligtvis införts för att beskriva någon som efter fattat avvisningsbeslut väljer att fortsätta berika vår torftiga fosterjord, och ersatt det vanvettigt rasistiska begreppet ”illegal invandrare”. Ingen människa är illegal, löd den radikala vänsterslogan som slutligen arbetade sig in i den offentliga begreppsapparaten, och vem kan väl annat än hålla med? Samtidigt finns det andra grupper, vilka sannolikt kan känna sig träffade av diskriminerande formuleringar. Begreppet ”narkotika” har en obehaglig, institutionell klang, och ligger väl egentligen bara ett kort steg från att kalla samhällets olycksbarn ”pundarjävlar”. ”Illegal drog” låter även det patriarkalt auktoritärt på ett sätt som inte är hållbart. Jag vill alltså föreslå termen papperslös substans, vilken bättre torde fånga problemets realitet, och därtill givetvis ersätta det fascistoida ”knarklangare” med papperslös produktdistributör.
Västerbottenskuriren, den norrländska lokaltidning som hårdast kämpar för att göra Aftonbladet rollen som kvalitetens och toleransens försvarare i landet stridig, är ansvarig för åtminstone ett synnerligen underfundigt och precist begrepp. I samband med en dansk undersökning visste man meddela att 75% av en grupp undersökta invandrare från fem länder hade åsikter om historiens mest förföljda folkgrupp. Väl medveten om att det givetvis vore orimligt att kalla tre fjärdedelar av Danmarks invandrare för antisemiter, fann man snabbt på råd. Begreppet judemisstro hade fötts. Att på detta sätt skilja förtrycktas okunskap från den ständigt dominerande vite mannens utstuderade hat är förstås utmärkt klokt, och bör enligt min mening tillämpas i större skala. Man kan tänka sig att slopa begreppet ”förintelseförnekare” när man talar om muslimer, och istället kanske införa något i stil med Holocausttvekande eller gaskammarosäker. Det hela kan givetvis utvidgas till att gälla Israels inställning till palestinierna, där arabfundersamhet eller jihadnervositet vore betydligt lämpligare än begrepp som ”rasism” eller ”islamofobi”, som bör reserveras för européer och kristna. De olyckliga omständigheterna i Rwanda kan även med fördel sägas ha orsakats av hutuiskt tutsi-grubbleri.
Medias behandling av så kallad ”invandrarbrottslighet” är givetvis föredömlig, men denna typ av upplägg har en potential som ännu inte utnyttjats till fullo. Medan begreppet ”ungdomsgäng” sedan länge utgör terminologisk bas för en saklig och balanserad bild av tingens tillstånd i svenska förorter, har man ännu inte tillämpat dess bakomliggande princip med tillräcklig konsekvens. Att publicera namn och bild på Joachim Posener i samband med den så kallade Trustorhärvan, och nu återigen efter preskribering och en annan misstankes avskrivande, är en helt förkastlig åtgärd som enbart riskerar att understödja antisemitiska föreställningar. Detta är givetvis särskilt allvarligt i en tid av följugna organhandelsartiklar och omotiverad hets mot mellanösterns enda demokrati. Mitt förslag blir att i liknande fall av misstänkt ekonomisk brottslighet tala om åldringsindivider, och pixelera eventuella fotografier av den skyldige till lämplig kulör.
Apropos ungdomsgäng kan Storbritannien, i egenskap av Europas ständiga föregångsland när det gäller trygghet på gatorna och kulturell mångfald, bjuda på inspiration. Som bekant har utrikesministern där beslutat att ersätta den paradoxala formuleringen ”islamisk terrorism” med det betydligt mer med verkligheten överensstämmande ordvalet anti-islamic activity. Enligt samma logik skulle man faktiskt kunna hävda att även tal om ”ungdomsgängs” brottslighet kan ha en stigmatiserande och exkluderande verkan på berörda grupper. De flesta ungdomsgäng röker cigaretter och snackar brudar och är inte det minsta kriminella – det bevisas ovedersägligen av att det inte förs någon statistik på området. Således borde personrån, upplopp och gruppvåldtäkter i fortsättningen refereras till som – omständligt, men nödvändigt – antiungdomsgängsverksamhet.
Eller gruppvåldtäkter, förresten. Jag menar givetvis papperslös kollektivälskog.
Om skribenten: Solguru
