Vänstern har lagt rabarber på miljöfrågan, och försöker bygga ihop den med sitt globala jämlikhetsprojekt. Det fungerar inte, och kommer aldrig att fungera. Orsakerna är många.
En stor del av skuldbeläggandet av västvärlden grundar sig inte på historiska folkmord och krig, utan på ekonomi och ekologi. Medkänsla med fattiga och lidande människor har omvandlats till självförakt, oro för miljöpåverkan till självdestruktivitet. Och kombinationen – den är något alldeles extra. Leif Ericsson skriver i Ordfront, och frågar sig om det inte är dags att göra fattigdom till det nya idealet. Han tar upp FN:s klimatkonvention som ”slår fast I-ländernas historiska skuld”. Han talar också om hur ”de fattiga skogsfolken” nu kan lyfta fram sin livsstil, som tidigare ”betraktats som efterbliven och primitivt värdelös”, som ett ideal att eftersträva i jämförelse med västvärldens överflöd.
Viktig fråga
Det hela är obehagligt talande, och säger en del om var den svenska vänstern vill komma (och då ska vi bära i minnet att Ordfronts medarbetare förekommer lite överallt i den svenska medieapparaten – inte minst vid den statliga televisionen och i andra massmedia). Ericsson fortsätter med att citera Sven Lindqvist: ”Vi har skapat en livsform som gör orättvisan permanent och ofrånkomlig. / Är slutsatsen klar? / Vi måste bli fattiga igen.” Det här måste man ha i bakhuvudet när man analyserar vänsterns världsbild; avskaffandet av vad de uppfattar som orättvisor är huvudpunkten i deras program. Miljöfrågan är bara ett maktredskap, ett uttryck för masochistisk maktvilja. Innan miljörörelsen slog igenom hyllade svenska kommunister sovjetisk massindustri, argumenterade för vad som egentligen bara kan beskrivas som naturens avskaffande och avromantisering till förmån för den upplysta arbetarstatens betongmyrstack. När det misslyckats, solidariserar man sig plötsligt med de ”indiska skogsfolken”. Allt i förhoppningen att kunna ge uttryck för, och i förlägningen kanske döva, det kulturella självhatet, och få en förlåtelse av världens fattiga som ska befria dem från kroniska skamkänslor och existentiell ångest. Det är farliga människor att ha vid rodret.
Miljöfrågan är mycket riktigt en av vår tids viktigaste, vad man än anser vara dess huvudkomponenter. Det finns många problem med tillhörande lösningar att skissa på – att hitta ett ekonomiskt system i västvärlden som klarar sig utan allt för stor befolkningstillväxt är en sådan fråga. Att hindra tredje världen från att genomföra en industrialisering som förstör skog, hav och luft är en annan. Med vänsterns rättvisevillkor blir dock hela projektet dödfött från första sekund. Invandringen till västvärlden, som till allra största delen motiveras av en strävan efter förhöjd levnadsstandard, slår undan fötterna på en stabiliserad befolkningsmängd innan vi ens hunnit fundera på hur det skulle kunna fungera (för att nu inte tala om något nytt ”fattigdomsideal”). Tredje världens industrialisering fortgår utan några större tankar på utfiskning och luftföroreningar, annat än när själva närmiljön börjar ta skada.
Dålig lösning
Den lösning Ericsson, i Martin Khors och Meena Ramans efterföljd, förespråkar – att man ska åstadkomma en ”200% utsläppsminskning i västvärlden” genom att överföra teknologi till U-länderna så att de kan minska sina utsläpp – ter sig i sammanhanget löjeväckande naiv. Ericsson tycks bortse från att dessa ”utsläppsminskningar” kommmer att ske från växande ekonomier, som ständigt ökar sina utsläpp och därmed sin miljöpåverkan. Och om västvärlden inte ens lyckats få ordning på ens sin egen ekologi, hur ska den kunna frälsa tredje världen? I synnerhet när vi inte anses ha rätt att påföra några egentliga maktmedel utifrån, kolonialfobin är fortfarande lika stark som vanligt. Och demokratiska u-landsregeringar kommer inte att kunna få sina befolkningar att avstå från lyxvaror och livsstilsfördelar de anser sig ha rätt till. Det är tveksamt om ens rent estetiska låtsasprojekt som källsortering kommer att kunna få genomslag.
Att tredje världens industrialisering, i sig själv, i dagsläget är det överlägset största hotet mot hav och skogar vill Ericsson inte riktigt kännas vid – han ser det som en ”risk”, att motverka med ytterligare självmartering från västs sida. Att Europas reduktion av sig själv till något pekoralt fattigdomsideal inte lär få efterföljd i Kina och Indien begriper ett barn – men inte Ericsson, eftersom han är så besatt av den ”historiska skuld” han lever med, varje minut. En skuld som under normala omständigheter handlar om den vite européns hemska övergrepp och överordning gentemot andra människor, men som nu alltså transfererats till miljöfrågan. En fråga vänstern gärna hävdar är vår tids ödesfråga, men aldrig är beredd att avstå ett uns av sitt egalitära nonsens för att åtgärda. Så länge det finns en grupp människor som har det bättre än andra, är alla andra undantagna från ansvar. Och den överordnade gruppen ska, samtidigt som den helt avstår från maktutövning, ta ansvar för allt de andra företar sig (som här – bidra till att förebygga utsläpp i tredje världen, samtidigt som man ”omfördelar världens rikedom”, ger upp sin egen maktstatus och fyller sina egna länder med invandrare). Skuldkänslan är en mäktig, och märklig, drivkraft.
Skuld och ansvar
Men hur är det med den här skulden? Att det finns ett kausalsamband mellan västvärldens teknologiska utveckling och konsumtionssamhällets meningslösa överflöd är inte mycket att diskutera. Att det finns en ”skuld”, och därmed en ”oskuld” hos utvecklingsländer och skogsfolk, är däremot högst värt att diskutera. Det finns ingenting som tyder på att några så kallade primitiva civilisationer har avstått från teknologiska framsteg på grund av någon miljöhänsyn. Uttryckt så blir det närmast pinsamt uppenbart, men det sätter faktiskt fingret på något som går långt utöver miljöfrågan. Postkolonialt tänkande överlag tycks undgå att inse, att den enda moraliskt kvalitativa skillnaden mellan Benjamin D’Israeli och Kung Shaka var att den förre hade brittiska imperiet till sitt förfogande och den andra hade några fattiga, om än modiga, folk i Afrika – slutresultatet är en produkt av teknologisk och politisk utveckling, inte av moralisk kvalité eller ”rasism”. Räknat per capita inom respektive intressesfär är det föga troligt att ”the Empire” orskat mer död och lidande än den svarte härskaren över Zuluriket. Återigen – självklarheter man gärna nonchalerar.
Att västvärlden för flera hundra år sedan skulle kunnat ha samma moraliska känslighet som försoffade tjockisar vid svenska universitet är en löjlig tanke – hade den haft det hade den för övrigt absorberats och utplånats av tidigare dynamiska imperier i vilket fall. Hur skulle ottomanerna ställt sig till ett Europa bestående av självhatande och självömkande neurotiker som slog upp portarna på vid gavel? Själva förutsättningen för de sentida generationernas sammanblandning av sund medkänsla med osund självförintelse är just att hundra generationer före dem har slagit svärd i huvudet på varandra och andra, beroende på vad de upplevde som lämpligt för tillfället. Att man borde ha resonerat ekologiskt blir ännu mer absurt – hur skulle man kunna agera utifrån kunskap man inte hade? Utifrån en framtid man inte kände till? Och förutsättningen för att bära moraliskt ansvar – ”historisk skuld” – är att det finns ett medvetande om att det man gör är fel, eller åtminstone riskabelt.
Självkritik kontra självförnekelse
Det är inte moraliska defekter hos västvärlden som lett till vår tidigare världsdominans – eller till dess baksidor, som miljöförstöring och övervåld. Det är kulturell dynamik och potens. Det hindrar inte en sansad diskussion av de delar av vår utveckling som gått snett – ingen vill upprepa belgiska Kongo, ingen gillar giftiga utsläpp. Sekulariseringen, massamhället, konsumtionskulturen och åtskilliga andra moderna fenomen hamnar definitivt på undertecknads lista över företeelser vi skulle klara oss bättre utan. Själva det resonemang Ericsson grundar sin tankevärld i är ju till syvende och sist faktiskt ett led i västerländsk tanketradition, om än ett urartat och korrumperat sådant, och det är inte en del av den västvärld jag vill rädda och återskapa. Kristet syndamedvetande och, den mer allmänmänskliga, skulden till skaparen förvandlas hos vänstern och dess socialliberala varianter till pseudoasketiskt självförakt och en patetisk tillbedjan av vem som helst som haft otur eller helt enkelt misslyckats. Det är inte rimligt. Och kommer aldrig att lösa vare sig fattigdomens eller miljöfrågornas problematik.
Om skribenten: Solguru
