Att kontrollera sitt driftsliv har genom historien ansetts vara en grundläggande dygd. Inte bara på grund av moral, eller för att samhället velat kontrollera människor, utan för att det i sig är en förutsättning för frihet.
Självdisciplin är i dagsläget ett begrepp som knappast existerar i Sverige. Rättighetstänkandet har hamnat på en punkt där man inte längre gör skillnad på olika delar av en människa – där man inte ens tillåts göra det. Drift och vilja har gjorts till en och samma sak, vilket bidrar till att även förhållandevis intellektuella människor ofta har stora problem att skilja sina impulser från sin vilja ens principiellt. Det materialistiska människobegreppet har gjort mycket för att åstadkomma detta – när jaget menas grunda sig i det biologisk-kemiska snarare än verka genom det är det förstås på en nivå ofrånkomligt att exempelvis sexualitet och logik i grunden är uttryck för ”samma sak”.
Ändå är det förstås ingen helt ofrånkomlig slutsats – det har funnits ett ganska stort antal mer eller mindre sekulära tänkare som i varierande omfattning insett att det finns olika nivåer av människan, och att de har olika värde. Att äta en hamburgare är inte likvärdigt med att börja fundera ut de första stroferna i ett musikstycke. Att vilja slå någon på käften för att man känner en fysisk och känslomässig impuls att göra det är inte detsamma som att kämpa för en åsikt man tagit till sig genom studier och reflektion, inte ens när den rent fysiologiska processen är snarlik. Vad mer är: frihet från lägre drifter och impulser (eller, vanligare, möjligheten att kontrollera dem och agera helt i strid med dem om så behövs) är en grundläggande förutsättning för alla andra former av frihet. En person som exempelvis inte kan göra skillnad på sina antipatier/sympatier och sina politiska åsikter, är inte en politisk varelse i egentlig mening, utan ett offer för sina egna opålitliga impulser, eller helt enkelt manipulation. Distans till, och kontroll över, impulser och drifter är fundamentalt för att kunna fatta rationella beslut, för att vara fri överhuvudtaget.
Modern pedagogik och människosyn tenderar att helt bortse från dessa ganska enkla principer, vilket förstås i förlängningen är till oerhörd nackdel för de som tar dem på allvar. All traditionell uppfostran har utgått från principen att man ska lära människor disciplin, som sedan successivt omvandlas till självdisciplin. Genom att lära sig lyda andra (föräldrar, lärare, officerare – allt beroende på sammanhang) lär man sig lyda sig själv, och därmed agera som en fri varelse. När vänsterns och sexualliberalismens ideologer talar om hur historiska samhällen ”disciplinerat” sexualitet eller annat som om detta handlat om någon sorts maktutövning för sakens egen skull, om ”förtryck”, gör man våld på i grunden självklara delar av vad det innebär att vara människa.
Modernitetens överdrivna monism har börjat formulera rättigheter i nästan helt animaliska termer – människans fundamentala rätt är att slippa smärta, maximera sinnesnjutning genom utlevelse driftsutlevelse, och fortsätta existera till varje pris. Att dö, eller ens anstränga sig, för någonting utöver sig själv har blivit irrationellt. I den mån det förblir nödvändigt att uppmana folk till någon form av självövervinnelse (”solidaritet” eller vad det kan röra sig om) motiveras det rent sentimentalt – att självdisciplin har ett värde i sig förstår man inte.
Det ironiska med det hela är givetvis, att priset för denna så kallade frihet är total brist på frihet. En heroinist som är fri att fortsätta ta heroin är ofri när det kommer till nära på allt annat (men förhållandevis bekväm för ett samhälle som hellre ser honom passiv). Och även om exemplet kan tyckas extremt är det faktiskt inte ens på en rent biologisk nivå någon större skillnad på opiatslaven och den som på annat sätt aktiverar hjärnans belöningssystem, till exempel genom konsumtion av underhållning eller sexualitet. Samhällets ovilja att disciplinera sina invånare blir i slutänden det effektivaste sättet att kontrollera dem. Genom att tillåta dem att gräva ner sig själva i tjogtals av beroenden oskadliggörs de – behoven driver dem att fylla sin funktion inom ekonomin, samtidigt som kultur- och samhällsideologin lär dem att det ekonomiska systemets främsta brist är att det inte tillräckligt väl tillfredsställer behoven ifråga. Deras politiska aktivitet blir därmed inriktad på att förvärra själva problemet. Frihet har, bokstavligt talat, blivit slaveri.
Detta är den västeuropeiska modernitetens fruktansvärda triumf, inte bara över de kvarvarande europeiska medborgare man så desperat försöker utplåna till förmån för ett kommande globalt lyckorike, utan över själva människan som något mer än ett djur. Det är en triumf vi förr eller senare måste ta ifrån dem.
Om skribenten: Solguru
