Idag är ämnet ett av våra minst uppmärksammade, men kanske också roligaste, kulturuttryck. De folkliga ordstäven skiljer sig från ordspråk på flera sätt – inte minst genom sitt rättframma, eller ibland bara korkade, tonfall och innehåll.
”Nä nu, sa Bergström”.
De av oss som har närliggande rötter på den svenska landsbygden har oftare än inte erfarenhet av det speciella uttryckssätt som går under benämningen ordstäv. Dessa små bitar av folkvisdom – tillskrivna antingen någon lokal förmåga, eller någon allmän representant för en människotyp såsom ”gubben” eller ”kärringen” – var och är en stor del av i synnerhet äldres språkbruk. De utgör ett intressant uttryck för den svenska folkkaraktären, och liksom många andra delar av språket är de tacksamma objekt både för systematiska studier och observation i rent underhållningssyfte.
Ordstävets väsen
Ordstävet kan enklast beskrivas som en folklig version av ordspråket. Ordspråk har en oerhörd vidd när det kommer till upphovsmän – de kan härstamma från alltifrån Bibeln till grekiska filosofer, och har ofta hört hemma i ett så att säga fin-, eller kanske snarare högkulturellt sammanhang. De är gemensamma för stora språk- och kulturområden, och återfinns därför ofta i olika kulturkretsar. Ordstäven är, eller har varit, betydligt mer etniskt specifika– så även i Sverige. De har ofta formats av unika nationella förhållanden – exempelvis är de svenska ordstäv som driver med överheten betydligt mer lättsinniga och humoristiska än de bloddrypande och hämndtörstande varianter som förekommit i livegenskapens latinska och slaviska språkområden. I ton och innehåll finns således, vid sidan av mycket annat vi snart ska få ta del av, mycket som speglar ett folks erfarenheter.
Till sin form är ordstäven grövre, enklare och stundom brutalare än ordspråken. Samtidigt är de ofta mer humoristiska – nästan undantagslöst inbegriper ett fullt utvecklat ordstäv någon form av skämt. Stundom satiriskt, stundom tokigt, och ibland bara krasst och chockerande. Fredrik Ströms ”Svenska Ordstäv” är mig veterligen fortfarande den mest omfattande sammanställningen, med cirka fem tusen insamlade ordstäv från hela landet. Den innehåller dessutom en utmärkt och kunnig (och stundom uppfriskande fri från politisk korrekthet) introduktion till ämnet, och har utkommit i ett flertal upplagor sedan den först gavs ut 1929.
Form och innehåll
Det arketypiska ordstävet består av en fras, stundom av en allmän och ordspråksliknande art, stundom obegripligt precis, med åtminstone ett bihang (”sa gubben”, ”sa sotarn”). I de allra flesta fall följs sedan informationen om vem som uttalat det av en omständighet, som oftast ger en extra humoristisk dimension åt hela scenariot. Ibland blir följden att det hela blir likt ett sedelärande ordspråk, eller åtminstone en träffande vits, men inte sällan blir resultatet halvt om halvt nonsensartat, eller åtminstone ganska plumpt. Samtidigt är det också detta som är lite utav charmen med ordstäven – deras brist på raffinemang kan lätt upplevas som ett uttryck för ärlighet och – återigen – folklighet.
Ofta är stävens syfte heller inte att använda knorren till att göra en poäng – tvärtom är det ofta den första delen, utropet, som används, medan dess senare delar snarast är en utsmyckning som ger lite sälta åt uttalandet. Sörmländska ”Rör på galoscherna, sa Kolte, spatsera i strumplästen” torde exempelvis ha använts främst för att uppmana folk att skynda eller flytta sig. Huvudpersonens egen brist på galoscher tycks mest vara en skämtsam finess, utan egentligt budskap. Åtminstone är undertecknad inte kunnig nog för att utläsa någon djupare, existentiell mening ur den.
Sex och satir
Ordstäven är ofta burleska och sexuella till sin natur: ”Det här ser illa ut, Ers nåd, sa doktorn, titta frun mellan bena” lyder ett norrländsk ordstäv, som även illustrerar den märkliga känsla av poänglöshet som ibland vidhänger de här uttrycken – det är fikarummets primitiva humor där själva det sexuellt präglade innehållet i sig räcker för att roa. Västsvenska ”Är hon inte vacker där det syns, så är hon så mycket vackrare där hon inte syns, sa gumman om dottern sin till friarn” är ett exempel på ett kanske något finurligare ordstäv, där det dock är svårt att räkna ut hur det egentligen kan användas praktiskt. Enklare och tydligare än detta ordstäv, utan känt ursprung, blir det knappast: ”Får jag be om förskott, sa horan”.
Religiösa teman av humoristisk art förekommer, inte alltid av annan orsak än att det sannolikt varit en vanlig referensram i det landsbygdssamhälle där de flesta ordstäv har sin grund. Enkla tabubrott för humoristisk effekt är inte ovanligt. ”Fasligt vad varmt och gott här är, sa gumman, kom till helvetet,” lyder ett norrländskt ordstäv. Bibeln kan även inspirera till ett och annat stäv: ”Man ska inte kasta pärlor för svin, och inte kakor för hundar, sa gumman.” Mindre renläriga representanter för det klerikala ståndet får inte sällan både en och annan känga: ”Sträck ut både armar och ben, sa prästen till flickan, så den heliga ande slipper in”, tycker östgötarna. ”Det var lika kärt som oförmodat, sa prästen, kom in i himmelriket” sades ursprungligen på skorrande skånska. I många fall är dock prästen helt enkelt en karaktär som andra, som gör finurliga observationer av tillvaron, som i det halländska ordstäv som lyder: ”Det var en farlig karl, sa prästen, när han döpte gästgiverskans tolvte unge.”
Samhälls- och familjeliv
Många ordstäv tjänar också till att uttrycka missnöje med andra överhetspersoner, om än som sagt oftast snarare milt satiriskt än bittert och hämndlystet. ”Otroligt men sant, sa magistratssekreteraren, blev fälld för fylleri”, lyder ett ordstäv med bakgrund i huvudstaden. Ibland kan man dock ana ett, måhända berättigat, klassbetingat ressentiment bakom enklare stäv. Från Dalarna insamlades till exempel vid seklets början stävet: ”Moralisk rätt, sa patron, tog sista kon från torparen”. Medan man alltså kan tänka sig att vissa stäv varit uttryck för klass- och gruppmotsättningar av olika slag (många är de stäv som hånar ”bondens” knipslughet, snålhet eller brist på renlighet – sannolikt har de sin grund i stadbons bild av lantbefolkningen), ska man heller inte glömma att humor ofta handlar om att ställa saker och ting på huvudet.
Relationen mellan föräldrar och barn är exempelvis inte sällan lindrigt sagt speciell i ordstäven. ”Kors vad käringar det stryker, sa pojken, kasta mor sin i sjön”. Eller varför inte ”Här ligger en hund begraven, sa pojken, satt på sin fars grav”. Förhållandet mellan könen är även det allt som oftast av det mer drastiska slaget. Smålänningarna har bidragit med det föga genusmedvetna stävet ”En ska förena det nyttiga med det nöjsamma, sa gubben när han piskade käringen”. I Norrland tar man det hela i ett exempel till en obehagligt brutal nivå: ”Jag kan inte annat än skratta, sa gubben, skar ögonlocken av käringen.” Det täcka könet är dock inte sämre än att stå på sig i sammanhanget – bohuslänningarna låter återge: ”En var har sin smak, sa käringen, bet av örat på gubben.” Ett annat exempel härpå stammar från Halland: ”Det är bara kärlekssmällar, sa gumman, slog gubben i huvudet med ugnsrakan”.
”Läs på lite, sa Solguru, spillde pilsner i tangentbordet”
Ordstäv är ett underhållande, och tyvärr sannolikt utdöende, kulturuttryck som frodats och levt på många nivåer i samhället, men inte minst hos de lågt bildade och socialt stående klasserna. De lider därför av en hel del estetiska brister, samtidigt som de också har en vitalitet och instinktiv precision som gör dem spännande. De har dessutom klarat sig undan den rumsrenhet och så att säga ”sociala censur” som varje officiell och högre kultur – visserligen av nödvändighet och till sin egen fördel – underkastas. I vissa fall är stäven uppriktigt underfundiga, ofta är de påfallande korkade. Tråkiga är de däremot sällan, ens när man läser dem i upplistad form. Så för den som inte har fördelen att ha några släktingar eller bekanta som använder dem, rekommenderas i alla händelser vidare studier i ämnet. Den tidigare nämnda boken av Fredrik Ström, Svenska Ordstäv (en senare utgåva är exempelvis Prismas från 1990), kan anbefallas som en utmärkt introduktion.
Även om ordstäv kanske inte är det finaste uttrycket för svenskens skaparkraft, utgör de en av många tusen finmaskiga kulturella trådar som vandrat vid vårt folks sida genom historien. Och liksom den absoluta merparten av dessa trådar är de värda att bevara, eller åtminstone komma ihåg.
Om skribenten: Solguru
