Feminismen vill inte riktigt försvinna, och i dagarna är cirkusen igång igen. Denna gång är det en norska som gjort kontroversiella uttalanden, och ådragit sig feministetablissemangets vrede, liksom ”mansgrisarnas” stöd.
Debatten kring feminism i Sverige följer regisserade mönster. Så till den grad att det närmast är löjligt. Situationen som framställs i media är enkel, och tjänar till att bekräfta den rådande ordningen. Senast på arenan är det norskan Hanne Nabintu Herland som dragit igång diskussionen med att säga att ”hon förstår att norska män väljer Thailändskor”, vilket satt fart på den svenska diskussionen. Hon är förstås ett populärt mål för media, och Aftonbladet njuter omåttligt åt att få redovisa att hon både är kristen och invandringskritisk. Inte gör hon det bättre själv genom att tala om att ”kvinnor inte tillfredsställer sina män sexuellt” – som om det vore huvudfrågan. Syftet med artikeln är ganska enkelt: provocera fram reaktioner från ”bloggosfären” och allmänheten, som sedan kan ligga till grund för ”debatt”.
Effekten, liksom debatten, är förutsägbar som solens uppgång. En driva ”feministiska” bloggare som upprör sig och skriver samma trötta skit som de gjort sedan 1968, överlyckliga för att de hittat en äkta reaktionär att hetsa upp sig över. ”Typiskt – typiskt” kan man äntligen säga, trots att orsaken till upprördheten är just att det inte är det minsta typiskt. Någon avdankad tant använder ord som ”pitt” och ”runka” i sin blogg, och sätter verkligen könsrollerna i gungning. Sedan kommer förstås ”antifeministerna” – en driva sexuellt frustrerade gaphalsar till män som applåderar vilt och tillkännager sin ambition att snarast åka och köpa en thailändska.
”Mansforskaren” Lars Jalmert kommenterar sedan hela cirkusen genom att säga att det är en relativt liten minoritet av alla män som känner sig ”hotade av feminismen”. Denna obefintliga minoritet är högljudd och okunnig, omedveten som den är om hitte-på-statistiken som säger att ”jämställda par håller ihop i högre grad än icke-jämställda” (med andra ord har Sverige ett av de lägsta antalen jämställda par i världen, eller hur förklarar ”forskaren” Jalmert annars skilsmässotalen här?). Givetvis handlar det undantagslöst om män som ”känner” sig hotade – precis som Jalmert ”känner” att det är viktigt med jämställdhet. Att det i det här fallet väl rimligen är kvinnor (eller snarare den minimala feministiska minoriteten bland dem) som känner sig hotade av Herland, och möjligen thailändskor, tycks inte heller vara något mansforskare reflekterar över. Det mest talande är dock följande: att någon skulle kunna ha intellektuella eller andra invändningar mot feminism och ”jämställdhet” faller bort från debatten helt, vilket i och för sig inte är konstigt, eftersom den helt saknar intelligenta människor. Här ”känner” vi – det är ju trots allt kvinnofrågor vi diskuterar. Det hela är så tråkigt att man bara vill gå och lägga sig.
Är det så att de enda två alternativen som står till buds för svenska män är att antingen hänga på pseudoakademiker som Lars Jalmert i deras självkastrerande ambitioner att skapa ett statistiskt likformigt samhälle utan kön, eller att åka till Thailand och köpa med sig den undergivnaste semiprostituerade man kan hitta för att äntligen få bli sexuellt tillfredsställd? Dikotomin är totalt verklighetsfrämmande – hela konceptet att valet står mellan att vara någon sorts sexualdriftsdriven, kvinnomisshandlande folkölsalkoholist å ena sidan, och en androgyn jämställdhetsslav som är ett snäpp från att vara bög å den andra, är idiotisk. Det handlar inte ens om att ”kompromissa” mellan de två – tvärtom har ingen av de här inställningarna något större berättigande överhuvudtaget. Och om det är något vi ska ”känna oss hotade” av är det just att det finns folk som vill få oss att tro något annat.
Längre och krångligare:
http://solguru.motpol.nu/?p=57
Om skribenten: Solguru
