Idag tänkte jag skriva lite om hatbrott. För många ter det sig rimligt att vi har en lagstiftning där motiv kan höja straffet, om motivet är nog illa. Definitionen av hatbrott är dock dålig på mer än ett sätt, och hela idén borde revideras.
”Hatbrott” är ett märkligt begrepp som dök upp i svensk debatt och lagstiftning utan att någon egentligen märkte hur det gick till. Poängen med det är att straffet ska höjas för brott om exempelvis ett rasistiskt motiv ligger för handen. Spontant tar sig förstås vem som helst för pannan. Varför skulle det vara värre att mörda en person för att han är svart eller homosexuell, än för att ta hans pengar? Blir en misshandel smärtsammare om det grundar sig på någon absurd övertygelse om att man kommer att befria Sverige och avveckla mångkulturen genom att sparka någon slumpmässig invandrare i huvudet, än om man drar ut och gör detsamma för att förnedra någon i allmänhet, eller för skojs skull? Lagen menar det – vill man kränka någon på grund av hans etnicitet, är detta värre än om man vill kränka honom för att han är tjock eller bara kränka honom i allmänhet.
I
Helt ologiskt är det inte. Staten måste upprätthålla ordning, och kan inte acceptera beteenden som stör den ordningen. I en mångkulturell stat är det problematiskt om folk är ute och misshandlar varandra på etnisk grund. Upploppet och de etniska motsättningarna är förstås aldrig långt borta, och oavsett om man vill expandera, begränsa eller totalt avveckla det mångkulturella Sverige är det ingen som tjänar på att diverse folkgrupper springer runt och har död på varandra.
Dessutom, kanske viktigare, är det så, att en person som begår brott överhvudtaget av ideologisk övertygelse har betydligt större återfallsrisk. Misshandlar man människor som ett led i vad man själv uppfattar som en legitim politisk kamp, lär man inte sluta med det. Det finns viss logik i att hålla en sådan person inlåst längre – i förhoppningen att han kommer på bättre tankar, eller åtminstone med det blygsammare målet att hålla borta honom från gatorna.
Problemet är förstås att hatbrottslagstiftningen med avseende på det första är inkonsekvent, och med avseende på det andra är fullständigt otillräcklig.
II
När det kommer till att hålla ordning och begränsa brutala och vulgära uttryck för rasism är det knappast särskilt konstruktivt att begränsa tillämpningen av hatbrottsrelaterad straffskärpning till att omfatta enbart etniska svenskars våld mot invandrare eller homosexuella, men nonchalera det omvända. Sådan är situationen idag, nämligen.
I ärlighetens namn utesluter inte lagtexten att svenskar skulle kunna omfattas av lagskyddet. BRÅ skriver:
Enligt lagtexten ska det vid bedömningen av straffet betraktas som en försvårande omständighet om ett motiv för brottet har varit att kränka en person, en folkgrupp, eller en annan sådan grupp av personer på grund av deras ras, hudfärg, nationella eller etniska ursprung, trosbekännelse eller annan liknande omständighet.
Prejudikat saknas också, mig veterligen, där en åklagare försökt få en invandrare som sparkat ner någon under tillmälen som ”svennebög” eller våldtagit en kvinna och använt sig av etniska tillmälen. Man kan dock lugnt anta att något sådant aldrig skulle kunna klassas som hatbrott. När BRÅ för sin statistik använder de definitionen att ”gärningspersonen tillhör en definierad majoritetsgrupp och offret en definierad minoritetsgrupp”. Det är förstås en eufemism för etnisk svensk som ger sig på en jude, invandrare eller homosexuell, och grunden för hela BRÅs hatbrottsstatistik (där ”hatbrott” mot heterosexuella svenskar mycket riktigt också lyser med sin frånvaro). Därmed är hatbrottslagen snarare ett incitament till att känna irrationellt förakt och avsky för grupper som kommer lindrigare undan med beteende som straffas extra mycket om ”majoriteten” ägnar sig åt det (detta är visserligen mer ett medialt problem än ett juridiskt, men finns inbyggt i hatbrottslagen). Den riskerar att öka risken för våld grupper emellan, snarare än motverka den. Kanske minskar den svenskars vilja att försvara sig, men till och med våra lagstiftare borde förstå att det finns en gräns också för hur mycket svenskar tål.
III
När det gäller att se till att människor, som kan antas fortsätta att systematiskt begå våldsbrott, hålls inlåsta är lagens tillämpning ännu mer ofullständig. För att detta argument för straffskärpning ska bli logiskt ska skärpningen inte röra huruvida avsikten varit att kränka vissa typer av personer, utan huruvida brottet riskerar att upprepas på grund av ett motiv som fortsätter existera efter begången handling. Hit hör alla typer av politiska motiv, liksom misshandel motiverad av allt från fanatiskt stöd till ett fotbollslag till en allmän aversion mot ”snobbar från Östermalm”. Med andra ord bör man börja med att stryka den lag som i praxis tar sig uttryck i att etniska svenskar kan begå en typ av brott som de inte kan utsättas för (muslimer som angriper judar av antisemitiska orsaker torde omfattas av lagen, så att säga att invandrare är helt immuna vore oriktigt). Alternativt kan man se till att den tillämpas lika för alla och inte grundas i någon rutten vänsteridé om ”koloniala samhällsstrukturer” och ”rasism”.
Därefter kan man se över om man kan formulera tanken på motivsgrundad straffskärpning så, att den systematiskt tillämpas mot brottslingar vars läggning eller ideologi gör dem benägna att upprepa våldsamt beteende mot vissa grupper. Oavsett om dessa brottslingar tillhör Antifascistisk Aktion eller någon nazistgruppering. Oavsett om det handlar om en invandrare som ”hatar svennar” för att han inte får något jobb eller en fyllskalle som misshandlar bögar för att han ”hatar” dem. Man kan förstås fortfarande diskutera om det överhuvudtaget är rimligt att straffa människor för deras tankar istället för deras handlingar, med med denna variant vore lagstiftningen åtminstone konsekvent.
IV
Avslutningsvis tänkte jag helt kort presentera ett exempel på ett hatbrott från BRÅs rapport från 2007 (referensen funnen i DN):
”Det är städdag i ett bostadsområde. När en familj städat klart går de fram till en servering för att höra om det finns något annat att äta för dem som är muslimer än korv gjord på fläsk. Linda svarar då: ’Nej, vi bor i Sverige’. Familjen frågar vad hon menar med det. Då säger Linda återigen ’vi bor i Sverige, så är det, det får ni respektera’. Mannen i familjen säger att ’vi respekterar ju er, varför kan ni inte respektera oss’. Linda svarar då att ’Nej, tyvärr’. Hon skrattar och går därifrån.”
Japp. Hatbrott. Utifall att ni tyckte att det här inlägget var lite torrt har jag, eller rättare sagt det svenska samhället, tillfört en välbehövlig dos tragikomik.
Om skribenten: Solguru
