Idag är det Valborgsmässoafton, och därmed är våren långt framskriden. Solguru funderar lite kring vad årstiden kan tänkas ha att säga i en tid där mycket tycks ha gått ganska snett.
God morgon, god morgon. Vid det här laget torde våren vara fast etablerad i större delen av landet, och solen återvänder. En bokstavligen talat strålande påminnelse om att verklighetens flytande ström av förändring, förintelse och förfall också innehåller pånyttfödelse. Ingen annanstans än i Norden torde tidens cykler vara tydligare, och ingenstans torde de heller vara vackrare. Medan årstiderna flyter över i varandra behöver man bara ta in helheten utan krångel och teoretiserande för att uppleva oföränderligheten – evigheten – kring vilken både naturen och våra liv ytterst kretsar. Ibland är den svår att höra över bilarnas brusande, över våra egna upphetsade känslor, över radions skitsnack och vårt eget obalanserade raseri över det ena eller det andra. Men den finns där, uppenbar och öppen.
Vintern är vacker – snö, is och mörker har sin egen estetik och sin egen kraft. Ytterst är den dock ändå en stagnation, en tid då det mesta dött och vissnat. Den går att leva med, den går att uppskatta och den är någonstans nödvändig för att göra både vårt land och oss själva till dem vi är. Ändå kommer man inte ifrån att den mörka årstiden är en kall och dunkel tid, som åtminstone ur vår egen synvinkel ofta upplevs som steril och död.
Våren är en ständig påminnelse om att inget i den fysiska världen är permanent, inte ens vintern. En påminnelse om att det inte bara är våra kroppar och allt vi håller kärt i denna värld som en dag ska försvinna i damm, utan att även all smärta, allt som är fel, snett och jävligt en dag förgås i en ny tids flammande blixt. Att snön smälter och grönskan bryter fram igen.
En påminnelse om att ljuset alltid vinner till slut.
Om skribenten: Solguru
