På många sätt är läget bättre idag än på många år. Givet hur det moderna Europa, framfött ur ”upplysning” och radikala politiska projekt, i dagsläget ser ut förefaller det som att vi redan har segern i fickan. Men då gäller det att skärpa sig och gilla läget.
I
Vi har redan vunnit. I den mån ideologisk debatt är en kamp mellan olika synsätt är vi till hälften färdiga, och de andra är inte ens med längre. Inte så att vi är färdiga med att åstadkomma vårt eget, men i sak är egentligen allt motstånd redan utplånat – motståndarna har lämnat walk-over. Det är bara att de själva inte fattat det än.
På det principiella planet är de inriktningar som tidigare legat till grund för politisk radikalism – både liberal och socialistisk sådan – i sak redan krossade. De har förtärt varandra, sig själva och det mesta omkring sig. Liberalismens ”fria individ” strider totalt mot vad vetenskapen – oavsett om den är strikt biologistiskt, eller diskuterar kulturella och sociala aspekter av den mänskliga tillvaron – har att säga. Marxismen är stendöd, dess förklaringsmodeller lika förkastade och oanvändbara som någonsin nationalsocialismens. Det är bara att vissa envisas med att prygla den proletära hästens lik och stöpa om smörjan i språkligt sinnrikare förpackningar; det gör ingen större skillnad.
På en ännu mer komplex nivå har både föreställningarna om absolut vetenskaplig objektivitet underminerats kraftigt genom sin egen kritiska metod – just de föreställningar som ursprungligen låg till grund för Europas sekularisering och den radikala politiska modernismens ambitioner att stöpa allt i teoretisk förpackning. Bara byfånar som Alexander Bard omfattar fortfarande den typ av 1600-talspositivism som en gång ansågs vara ett fullgott alternativ till religionen. Även den postmoderna totalrelativismen förefaller rätt utdöd; den äter upp sig själv och försvinner i en paradox så fort någon försöker använda den till något annat än att gnälla på sina fiender. Så långt tycks det västerländska idélandskapet befinna sig i ruiner, och fortfarande ser man mest mörka moln över dem. Men det är bättre än murar, tinnar och torn som blockerar varje möjlighet att föra fram konstruktiva alternativ till gångna års vansinne. Mycket bättre.
II
På det mer realpolitiska planet öppnar sig också möjligheterna – kanske bättre än på det rent teoretiska. Ingen, utom rena idioter, hävdar idag att den svenska och europeiska mångkulturen är ett lyckat projekt. Man undviker frågan, man uppfinner ursäkter, men alla vet att det inte fungerar. Nu handlar det egentligen bara om att flytta fokus från frågan om det är ”svenskarnas” eller ”invandrarnas” fel, och övergå till att diskutera systemet som sådant. Man behöver inte vara ”rasist” eller ”islamofob” för att tro att Islam gör sig bättre i muslimska länder, och allt fler börjar begripa det.
Även på andra områden ser det bättre ut än på många år. Många tycks begripa att feminismens egaliseringsvansinne inte är någon universallösning på de problem kvinnor har i världen. Att alternativet inte står mellan att vara för våldtäkter och kvinnomisshandel å ena sidan, eller för en statistisk, egalitär konformitet å den andra. Att sagan om ”kvinnokampen” i likhet med sagan om ”klasskampen” är just en saga, och att dessa former måste överges till varje pris om vi ska kunna skapa ett anständigt samhälle att leva i. Allt fler känner ett växande äckel inför statens övertagande av familjens roll, av hatet mot kärnfamiljen och heterosexualiteten. För vid det här laget vet vi att det är just det diskussionen handlar om, och att de grupper som ska ”befrias”, vare sig de är bögar, kvinnor eller muslimer, alltid bara är redskap för en kamp som är sterilt teoretisk, och grundad i hat mot allt som upplevs som ”förlegat”. Inte i ”massornas spontana motstånd”, inte i något objektivt förtryck. Man kan vara hur konservativ som helst utan att slå sin fru.
III
Listan kan göras längre, men det är inte riktigt poängen. För när jag skriver att vi har vunnit är jag inte helt tydlig med vad jag menar. Detta eftersom det inte är helt klart vilka ”vi” är. En sak som den svenska högern måste besinna är att denna seger – denna principiella utplåning av förlegad ideologi, framgångslära och 1900-talstrams – bara innebär att våra meningsmotståndare har fel, och är på defensiven. Det är ännu högst oklart exakt vilka alternativ vi har att erbjuda, även om det blir allt mer tydligt. Som vanligt är det lättare att vara negativ än att vara positiv, så vi börjar där.
På den mest teoretiska nivån är det viktigt att hålla sig ajour med vad som händer på motsvarande nivå i samhällsapparaten och den akademiska världen. Extrema uttryck för socialkonstruktivism och egalitarism är idag vetenskapligt totaldöda – de lever vidare enbart som zombies inom kraftigt statsunderstödda ”vetenskaper” som genusforskning. Detta innebär inte någon totalseger för sociobiologi, evolutionsbiologi eller andra försök av naturvetenskaperna att usurpera humanioran och samhällsvetenskaperna. Någon sådan seger finns heller inte inom synhåll – exakta samband mellan genetiska och komplexa sociala processer är något som än så länge knappt existerar på hypotesnivå (även om vissa skulle hävda det), och det är frågan om det någonsin kommer att göra det.
Viljan att totaldefiniera verkligheten inom en och samma vetenskapliga paradigm dog så snart vetenskaperna utvecklades bortom en viss punkt, och vårt mål kan aldrig vara att återupprätta denna ambition. Det vore liktydigt med att sträva efter att återge kyrkan kontroll över forskningen. Däremot måste man inse att den postmoderna och vänsterradikala kritiken av klassisk vetenskapssyn, liksom av olika former av ”biologism”, inte sällan grundar sig i något som är betydligt värre än ett naivt och positivistiskt förhållningssätt till vetenskap: de grundar sig i att lögn är likvärdig med sanning, eftersom man aldrig med säkerhet kan säga vad som är sant. Så medan de som tror på vetenskapens absoluta objektivtet fortfarande skapar något (inte sällan av värde), ägnar sig den radikala postmodernismen bara åt förstörelse. Den öppnar för idéer långt mer förvirrade, felaktiga och absurda än upplysningens företrädare någonsin torde ha trott vara möjligt.
IV
I detta avseende är traditionell religion och klassisk vetenskap, trots sina ständiga kollisioner, egentligen på en och samma planhalva. Var och en måste erkänna att de sanningskriterier som inom naturvetenskapen är absoluta, bara fungerar inom trodda ramar, utifrån i sig själva obevisbara axiom. På samma sätt måste varje religiös, även där hans trosupplevelse övergått i en absolut sanningsupplevelse, erkänna att denna insikt inte utan vidare går att förmedla – att ”bevisa”- för andra. Det går inte att bevisa allt, eller ens det mesta, bortom rimligt tvivel – och utan att börja i det obevisbara kan vi inte bevisa någonting. Ändå kan vi göra skillnad på olika kvalitéer av kunskap, och olika kvalitéer av tro. Det är rimligare att tro på konventionell psykiatri (med alla dess brister och begränsningar, vilka även de måste diskuteras) än det är att tro på scientologi. Det är rimligare att tro på gravitationen än att tro på currylinjer. Vi kan bråka om darwinismens implikationer och status som ontologisk allmänmodell, men att genetisk forskning och teorier kring selektion har tillämpbarhet och relevans finns det inte mycket att bråka om.
När det gäller sådant som faller inom vetenskapens kompetensområde – alltså uttalanden om hur systematiska förhållanden inom en observerbar verklighet fungerar – är det i varje fall oftast rätt lämpligt att hålla sig till den. Det är inget specifikt modernt synsätt – när medeltidsmänniskan skulle bygga en vagn hämtade han hammaren och förlitade sig på det han rent praktiskt ”visste” om fysikens lagar, han bad inte till Gud. Även om han var religiös på ett sätt de flesta av oss bara kan drömma om.
Men om man kan förvänta sig att religiösa ger denna respekt till vetenskapen, kan man förvänta sig detsamma tillbaka. Det är nämligen också rimligare att tro på en transcendent Gud förmedlad genom uppenbarad tradition, än det är att tro på vad någon påtänd New Age-kärring hittat på efter att ha läst lite slumpmässig teosoflitteratur. Det är rimligare att söka kunskap om sin ande i en personlig religiös upplevelse, förmedlad genom en etablerad religiös institution, än det är att gissningsvis improvisera fram ”andlighet” genom privata spekulationer. Och det är en oerhörd skillnad på bön eller meditation å ena sidan, och masstillverkade kristaller eller patologiska vanföreställningar å den andra. När religionskritiker jämställer världens stora religiösa traditioner med ”vidskeplighet” gör de sig själva till idioter, och förbrukar sin rätt till vidare samtal. Flat Earth Society är blådårar (eller vore, om de inte vore ironiska), men det är Alexander Bard också.
V
Det mesta jag skriver ovan är inga kontroversiella påståenden – vare sig de om vetenskap, eller de om religion. Och jag har en känsla av att antalet människor som inser detta uppenbara faktum och börjar vakna ur det gångna århundradets relativistiska törnrosasömn ökar varje dag.
Det är någonstans här (även om vi avviker från varandra på en punkt eller annan) vi måste börja när det gäller att diskutera i vilken riktning vi ska föra det västerländska samhället, innan det förtär sig själv i sin absurditet. Här handlar det ytterst om kompromisser. Ingen är ledsnare över detta än jag – de flesta har antagligen märkt att nyansering och självkritik knappast hör till mina starkare sidor. När jag skriver det här riktar jag mig, tro det eller ej, kanske minst lika mycket till mig själv som till diverse ”meningsmotståndare” i och utanför de politiska sammanhang i vilka jag verkar. Jag beklagar, mer än någon annan, att vi inte bara kan dra fram sanningen, dra upp gevären och/eller röstsedlarna, och sedan frälsa Europa i enlighet med vad vi kommit fram till.
Men det är så här det är, och ju fortare alla förstår det, ju bättre. Det kommer inte att bli någon Grand Unification Theory i form av en sociobiologisk materialistisk neo-rasbiologi. Lika säkert kommer vi inte att se ett genomgående återkatolicerat Europa, eller någon återgång till ”hedniska livsvärden” inom vår livstid. Någon plötslig kataklysm där ”vi” tar över och förändrar allt i enlighet med Partiprogrammet kommer helt enkelt inte ifråga, och när man ser vad Franska Revolutionen, bolsjevikkuppen eller andra revolutionära projekt överlag gett upphov till kan man faktiskt känna en viss tacksamhet för det, frustrerande som det nu må vara.
VI
Däremot är det av yttersta vikt att börja vända skeppet i en vettigare riktning, och det illa kvickt. Situationen blir allvarligare år för år, och då befinner vi oss inte längre på något högtflygande teoretiskt plan, utan i det krassa vardagslivet. Större och större delar av våra hemländer blir obeboeliga, medan våra intellektuella dividerar om ”vem som kan kallas svensk”. Familjen ersätts med sexualdriftsstyrda lydhjon som inte kan känna annat än tacksamhet inför statens vilja att ta ifrån dem deras barn, om de klarar att avstå från att ta död på dem redan i livmodern. Föreställningen om en ”global värld” har sedan länge övergått i en verklighetsfrämmande, men fanatisk, övertygelse om att ”vi alla är människor egentligen”, vilket fått till följd att alla med avvikande uppfattning inte längre är att betrakta som människor. Mäktiga krigsmaskiner – vare sig de är israelisk-amerikanska, ryska eller kinesiska – plöjer ner nationer med avvikande uppfattning i dyngan och dödar deras kvinnor och barn. Konsumtionssamhället dödar anden, och oavsett hur vi ser på de mer alarmistiska diskussionerna om ”växthuseffekten” så dödar det även vår planet. Det är bara en fråga om hur och hur snabbt.
Utvecklingen måste vändas, och detta kan inte ske genom att var och en envisas med att hävda sin egen lilla pet theory som om allt hängde på denna. Jag vet att många anser sig ha rätt – jag anser mig själv ha rätt i det mesta, och är alls inte någon relativist. Ändå handlar politisk verksamhet och opinionsbildning i dagsläget om att snarast åtgärda en rad akuta problem, och att göra det på ett sätt som fungerar. Med andra ord är det bara att bita ihop. Vi har redan vunnit, och det enda som krävs för att alla ska förstå det är att vi gör det som behöver göras, till och med om det innebär att lyssna på vad andra säger.
Om skribenten: Solguru
